En jordglob till alla barn

Veckobrevet från skolan förkunnar att barnen ska gå till kyrkan för att fira första advent. De ska samlas med klassen direkt på måndag morgon och sedan gå tillsammans genom stan, i det första gryningsljuset klockan åtta, den allra första dagen i december.
Jag tänker tillbaka på min egen barndoms första adventssöndagar. De var fulla av glädje och förväntan, adventsljus som kroknade i hettan och pepparkakor som mjuknade, psalmerna som steg mot kyrkans tak av plåt, högt där uppe, sjungna på swahili ur själar och hjärtan.
Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission i Zimbabwe och Tanzania under hela min uppväxt. För mig är advent och jul evigt förknippade med den varmaste tiden på året, varmt mörker och en himmel som öppnar sig i störtregn. Det är först i vuxen ålder som jag har lyssnat till pukor och trumpeter och psalmerna på svenska i någon större skala.
Min uppväxt till trots har jag inte landat i någon aktiv kyrklighet. Däremot har jag landat i att jag vill att mina barn ska förstå och respektera att det finns olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till det man har och det man inte har. Av allt det goda jag önskar mina barn, så är denna lärdom den viktigaste.
Dom Helder Camara är katolsk präst från Brasilien och slår huvudet på spiken i en av sina kloka dikter:

Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk
och alla religioner!
Ur Tusen skäl att leva

När jag går för att hämta på fritids faller lätta små snöflingor tätt i klockan fyra-mörkret. De killar i ansiktet och jag frågar pojkarna hur det var i kyrkan.
– Det var bra, säger de. Mycket musik och prästen pratade om Gud och sånt och så sade de vad vi skulle sjunga. Hosianna Davids son och Nu tändas tusen jule­ljus. Mamma, kan du sjunga med? säger nio­åringen och stämmer upp.
Vi sjunger. Men jag skulle gärna se ett veckobrev från skolan, där det står att barnen ska få besöka en moské för att fira en muslimsk högtid. Eller en synagoga vid en judisk helg, ett buddhistiskt tempel eller någon annan helgedom. Det handlar om traditioner och förståelse för alla folk, alla raser, alla språk och alla religioner.

Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har en stor, gul jordglob som sin favoritpryl. Med en lampa inuti.

/Publicerad i Hudiksvalls Tidning den 5 december 2008/

Julkrubba

Jag korrläser en sida med ett bildreportage på förskolebarn som får ställa i ordning årets julkrubba och kommer att tänka på hur vi ställde upp julkrubban på skolhemmet i Kidugala. Vi hade två: en med djur och rekvisita för Afrika och en med bomull och annat fluff för Sverige, och så turades vi om att bygga upp de båda landskapen.

Och så kommer jag att tänka på den mest fantastiska julkrubba jag har sett: i lobbyn på Hotel Kilimanjaro i Dar es Salaam. Där ligger en hel stock från ett ebenholtsträd, flera meter långt och säkert nästan en meter i diameter, med den ljusa barken kvar. I den svarta kärnan är figurerna uthuggna, hela miljön med stallet och djuren, och runt kanterna sitter änglar med ansiktena uppåtvända mot himlen och betraktaren.

Amaryllis

Det är högtid för blommorna, lökväxterna med de långa raka stänglarna till stjälk och klockorna högst upp. Tidningarna innehåller featurereportage om hur man vårdar dem bäst, bilder på dem i allehanda färger. Fotograferna verkar gilla dem, bilderna är fantastiska.
Mamma var så glad när hon hade fått tag på amaryllislökar. Hon pratade om de stora, röda klockorna som skulle komma. Jag minns hur hon grävde ned lökarna vid foten av jakarandaträdet, i en ring runt, vid hörnet till det stora vita huset med verandan. Kanske var det samma dag som hon rensade bland gerberorna och skrek när hon råkade få tag i svansen på en kameleont i stället för ett gerberablad. Kameleonten flög i en vid båge, landade på trädgårdsgången och flydde.
Glädjen åt amaryllislökarna kom av sig när jorden stod som en kvast bakom Fifi, vår svarta lilla taxpudelterrier. Jag vet inte hur många hon hann gräva upp innan mamma kom på henne, men då var onåden så stor att mamma sprutade vatten på henne med trädgårdsslangen.
Mamma vann striden om lökarna. Hur blommorna blev minns jag inte, men jag kan tänka mig att det var vackert mot den mörka jakarandabarken.

Ljus

Efter en intensiv dag med internutbildning går jag ett varv runt Lillfjärden. Kvällen är mörk, så där kompakt som mörkret blir i november när den första lilla snön som föll har regnat bort, men dagen har varit klar och jag har längtat ut.
Längs Kärleksstigen ser man stan glittra på andra sidan vattnet, gatlyktor och ljuset från fönster speglas i den lugna svarta ytan. Jag tittar över kanten på glasögonen när jag går och ljuspunkterna blir till stora, glittrande, skimrande bollar som går i och ur varandra.
Det är lika vackert som på The Summit, restaurangen högst upp i Hotel Kilimanjaro i Dar es Salaam. Där sitter man under taket med utsikt över hamnen i det varma mörkret, äter poached ocean fish och bara är. Tar av sig glasögonen och tittar på ljusbollarna från båtarna i hamnen som glittrar i vattnet och i sig själva. Det fläktar lite och livet är gott efter dagens hetta.

Förvåning

Det är ju det här med var man kommer ifrån, det verkar vara så viktigt. Folk frågar, och jag får förklara.
På firmafesten blir K, D och G alldeles till sig och tycker att det är intressant, spännande och exotiskt. De frågar och frågar och tycker att jag ska skriva om det. Och på Facebook skriver M: men har du skrivit om det här? Påtyrckningar från flera håll.
Jag säger lite lamt att jo, jag har väl vävt in det i ett par krönikor i HT, och så bloggar jag om det. Men de verkar tycka att det är intressantare än så.
Jag blir lite förvånad.
Men visst.
På tåget till Stockholm, när jag ska möta mamma och hämta upp mina barn som har varit hos henne och pappa på höstlov, tar jag med mig min dator och skriver och skriver. Hela vägen skriver jag, det blir nån sorts långkrönika.
Den är inte färdig än. Jag kanske skickar den till bilageredaktören sen. Det är klart att jag vill berätta.

Förvirring

Till slut har man sett saker fungera på så många olika sätt att ingenting är självklart.

Eter

På jobbet börjar P och L prata om eter. Ett minne dyker upp i mig, och jag berättar om när min bror trampade på en citrontagg när vi bodde i Zimbabwe.
Taggen var säkert en och en halv centimeter, den blev kvar och han haltade omkring. Efter ett tag blev foten infekterad, mamma var orolig och vi åkte till Mnene för att han skulle opereras.
Där fanns bara eter att söva honom med. Det lär vara obehagligt, han fäktade vilt omkring sig innan han somnade och efteråt mådde han hemskt illa. När han hade vaknat åkte vi hem, han låg på baksätet i vår orangefärgade Volkswagenbuss och skumpade på den dåliga vägen hem till Musume. Vi hade dörren på långsidan till bilen öppen för att han skulle få så mycket frisk luft som möjligt.
Det var varmt och i skymningen kom myggorna svävande in genom bildörren. Halvvägs inne segnade de ned, en efter en, bedövade av eterångorna.

Ndizi na nyama

Vi har haft fest. Jag stod i köket med de bruna skåpluckorna och lagade mat och tittade inte på klockan på två timmar. Och jag var alldeles, alldeles lycklig. Det smakade Dar es Salaam.

Ndizi na nyama (bananer och kött)
4 portioner

500 g benfritt nötkött, till exempel högrev
3 dl vatten
1 tsk salt
4 vitpepparkorn
1 gul lök
1 msk matolja (gärna solrosolja)
2 tomater, skalade och hackade
1 msk tomatpuré
2 dl kokosmjölk på burk
3 kokbananer (kallas även matbananer)
salt efter smak
1 krm vitpeppar

Skär köttet i tärningar, ca 2x2 cm. Koka upp vattnet i en kastrull och lägg i köttet, saltet och vitpepparkornen. Lägg på lock och koka i 45-60 minuter tills köttet känns mjukt.

Skålla tomaterna i kokhett vatten och dra av skalet. Hacka tomaterna.

Skala och skiva löken. Hetta upp oljan till medelvärme i en gryta. Lägg i löken och fräs den tills den är gyllenbrun. Lägg i tomaterna, tomatpurén, det kokta köttet och 2 dl av kokspadet. Häll i kokosmjölken och låt grytan koka upp.

Skala kokbananerna, skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg dem i grytan. Koka under lock i ca 10 minuter eller tills bananerna är genomkokta (konsistensen ska vara som kokt potatis). Smaka av med salt och vitpeppar.

Servera med wali (kokt ris).

Källa: Ove Pihl: Det goda Afrika

Obs 1 om kokbananer: de är ganska stora och det gör inget om skalet är grönt.
Obs 2 om kokbananer: de smakar inte som "vanliga" bananer utan mer som potatis.

Purple rain II

Det gör inte ont att jakarandan blommar.

Jag är bara glad för det. Det sprider värme i mig, inte smärta.

Kolla här!
http://images.google.se/images?hl=sv&q=jakaranda&gbv=2

Ett underligt folk II

Mannen har läst om kvinnan från Spanien, som försökte prata politik med nya svenska bekantskaper. Han frågar vad man pratar om i Tanzania, när man träffar nya människor. "Vad har man för isbrytare där?" undrar han.
Isbrytare känns som ett konstigt ord i sammanhanget.
Men jag förstår ju vad han menar. Fast jag får tänka efter. Länge. Och jag tänker på att det har jag aldrig tänkt på - vad pratar man om där? Det är bara så självklart.
"Hälsotillståndet", svarar jag sen. "Och familjeförhållanden. 'Hur många barn har du?' 'Varför har du inte fler barn?'" Det skulle jag prata med andra kvinnor om, de frågorna skulle jag inte tycka var konstiga om de kom från en kvinna jag inte hade träffat förut. Och så skulle vi fortsätta att prata, kanske bli systrar.
Men jag kan inte komma på vad jag skulle kunna säga till en främmande man på swahili. Fråga efter vägen eller något liknande skulle jag kunna göra, men inleda ett samtal vore knappast passande.

Surfning

Kollegan S har fotat höstrusk. Han kommer in på redaktionen, berättar att han har varit ute på Hornslandet. Det blåser kraftigt, nästan storm. Här inne i stan ligger avslitna grenar på trottoarerna. Lillfjärden är blygrå, i uppror, och den bruna porten ut mot gatan gnisslar och smäller.
Kom och kolla, säger S, och visar mig bilderna till morgondagens tidning. Här kan du surfa, lägger han till.
Det är stora vågor på hans datorskärm, skum som yr och klippor i förgrunden. Man ser havets obevekliga kraft i bilderna.
Surfa har jag alltid velat göra, tänker jag, och berättar om när jag var liten och vi var i Durban. Där rullar hela Indiska oceanen in, vattnet är klart och det blir tunnlar av vågorna. Jag minns surfarna som åkte på vågorna, in i tunnlarna och ut igen tills de välte. Hittade brädan, klättrade upp på den och surfade vidare. Jag berättar om det.
Då tänkte jag att det där vill jag göra, säger jag. Men jag har inte gjort det än.
Han förstår inte riktigt. Kanske är Sydafrika för främmande. Jag vet inte varför. Eller så verkar det knasigt att vilja surfa bland stora vågor. Men om vattnet är ljummet, så att man aldrig blir kall, och klart och man är hemma i Afrika?

Purple rain

I dag tänkte jag på att jakarandan blommar i Afrika.
Hemma. Också.

Missjo

I brukar skriva att vi är "missjobarn". Jag har tagit det för en förkortning, inte tänkt närmare på saken. Men så slår det mig att det kan läsas som miss-you-barn. Då får det en betydelse, helt plötsligt.

Alien

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig

Gunnar Ekelöf: Non serviam

Ett underligt folk

På en internutbildning i gruppdynamik berättar kursledaren om en kvinnlig bekant som kommer från Spanien, träffade en svensk man och bosatte sig i Sverige. Hon hade visa problem att finna sig till rätta i svenska grupper. Det blev liksom lite kulturkrockar. Svenskar pratar om vissa saker i början av en bekantskap - vädret brukar anses vara ett säkert kort, till exempel. "I Spanien är det vanligt att man har en helt annan isbrytare, någonting som vi aldrig skulle prata om här när vi träffar nya människor. Vet ni vad det kan vara?" frågade kursledaren vår grupp, som bestod av drygt 30 journalister, varav de allra flesta i mogen ålder och med många års yrkeserfarenhet.
De såg frågande ut, varenda en. Men svaret fanns i mitt huvud: Politik! Med någon liten reservation för att det skulle kunna vara religion han var ute efter - men jag räckte upp handen och sade just "Politik". Kursledaren bekräftade, och berättade om hur denna spanska kvinna satt på släktmiddagar och försökte prata politik med sin nya, svenska familj. Det gick ju inte.

Det fick mig att tänka på en lektion i samhällskunskap på gymnasiet. Vår lärare var lång med krulligt mörkt hår, stort skägg, undervisade i samhällskunskap och psykologi och gillade att göra pedagogiska experiment som skulle få oss att tänka till.
Den här dagen hade han med sig ett papper. Han sade att han skulle läsa för oss, och när vi förstod vilket land det handlade om skulle vi räcka upp handen. Inte säga någonting, utan bara räcka upp handen.
Papperet fick vi efteråt, jag har kvar det, och det här är vad han läste upp:

Ett underligt folk
Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.
- Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var något slags ond gudom de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Ungefär halva klassens händer var uppe. Min kom först, lite tvekande vid hönsfjädrarna och bilderna av kycklingarna, men säker "när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen".

Ja, det är ett underligt och exotiskt folk som lever i det här landet, där en ledig plats på bussen inte är ett tomt säte, utan ett tomt säte som det inte sitter någon bredvid.

Jag tror att vi missionärsbarn får alldeles särskilda utblickar och inblickar i världen, och en unik förmåga att se saker från flera håll. Det är vår belöning för priset vi betalar, för flyttarna och splittringen, sorgerna och separationerna. Vår skatt. Och vilken skatt, vilken gåva! Den är väl värd att förvalta och föra vidare.

Tomatsoppa

- Ska det vara så svårt att göra tomatsoppa, muttrar kollegan J när han redigerar ett recept till morgondagens tidning.
- Det finns väl på burk, säger jag, lite skämtsamt. Campbell's.
Jag tänker på Campbell's tomatsoppa och kan inte låta bli att berätta.
Vi brukade åka till Wankie. Strax före gryningen åkte vi ut i parken, i det första diset innan dagens hetta kom. Jag minns känslan av att sitta i mammas knä i framsätet, insvept i en filt, och äta Mariekex. Djuren rörde sig de första morgontimmarna, betade och gick för att dricka.
Och jag minns doften av rök från eldar och spritköket på campingplatsen, och Campbell's tomatsoppa med krutonger i när vi kom tillbaka.
J och P lyssnar, tittar på mig och återgår till arbetet. Det gör jag också.

Gud och himlen

Jag funderar vidare på det där med tro, och hur det har påverkat mig att växa upp med den kristna tron omkring mig, som Anledningen till allt man gör. (Se även inlägget Gud den 27 mars 2008.)

Jag har alltid tyckt om sångerna - därför att jag tycker om att sjunga - och stämningen i kyrkorum - därför att den är lugn och mäktig. Jag saknar alltid pappa om jag är i en kyrka utan honom. Han hör liksom dit, precis som i svampskogen.

Det kollektiva utövandet av andlighet har jag däremot mycket svårt att känna mig bekväm med. För mig är min andlighet privat. Den handlar inte om att be till Gud, och har aldrig gjort det. Jag tycker inte alls om förväntan att be offentligt eller rabbla böner som någon annan har skrivit. Det finns inte i mig, det har ingen mening för mig.

Det finns en fantastisk kyrka i Trönö, mellan Hudiksvall och Bollnäs. Den brann någon gång i slutet av 90-talet, och när den byggdes upp beslutades att bara bygga upp halva den ursprungliga kyrkans väggar och tak. Halva kyrkan är alltså ett kyrkorum, stilla och vackert. Den andra halvan består av en stenlagd gård med ett altare, bänkar, pelare som ramar in det hela - och inget tak. Det är öppet upp till himlen.

Min andlighet handlar om att utforska mitt eget inre.

Höstens dagar

Luften har slagit om. Den är hög och klar, genomskinlig, så där som den är när det börjar bli höst, och jag känner mig upprymd.

Varje höst ser jag löven spraka mot himlen och då hugger det till i mig: Hemma i Afrika blommar jakarandan. Där står hela stora träd med mörka stammar i blom mot Afrikas himmel. Allting annat är torrt och förbränt, gräset och människorna väntar på regn, men jakarandorna står i blåaste blom. Och blommor faller ned på marken.

Jag undrar hur det kommer att kännas i år. Löven är fortfarande gröna.

Gässen samlades på Lillfjärden i dag.

Gamla band

Jag får ett mejl från en före detta kollega. Vi var tre som pendlade mellan Uppsala och Sala ett tag, åkte tåg tillsammans och träffades då och då på något kafé i Uppsala. Han jobbar kvar, vi andra två har dragit vidare men vi har fortsatt att träffas. Lite skämtsamt kallade vi oss PKU - pressklubben Uppsala.
Nu blir det lite långt för mig att åka. I mejlet som jag fick häromdagen refererade J deras senaste PKU-träff - en promenad längs gator i Uppsala som jag känner väl och kan se framför mig. Och han avslutar med att "det vore trevligt att träffas alla tre någon gång i höst".
Då slår det mig att jag inte ens har tänkt tanken att åka tillbaka till Uppsala. För vad ska jag göra där? Jag har klippt alla band - snipp. Det är så det brukar vara när man flyttar, ju. Då åker man inte tillbaka, då ses man sällan mer. Man bygger ett nytt liv, på det nya stället, av det som finns där man är. Och så gnager saknaden och längtan i en efter det som fanns där man bodde förut, men inte finns här, och så lever man med det.
Men lite konstigt är det. Jag har bott längre i Uppsala än någon annanstans - ungefär 23 år sammanlagt. Det är min mans hemstad och mina barns hemstad, men det är många år sedan det var min. Jag har bara bott där.
Kanske är det därför jag inte tänker på att åka tillbaka dit. Jag vet inte. Det är bara inte viktigt för mig.
Fast jag träffar gärna PKU igen, förstås.

Flyttplåster - den långa versionen

Att flytta är att hitta vänner
Jag har flyttat. Efter 14 månader av mitt veckopendlande mellan jobbet och övernattningslägenheten i Hudiksvall och det bruna radhuset i Uppsala har mannen, sönerna och jag äntligen blivit Hudikbor. Vardagen börjar ta form i vårt nya hem. Vi hittar platser att ställa våra saker på, lär känna ljuden och dofterna och njuter av näckrosen i trädgårdsdammen.

Att flytta är att hitta vänner, både nya och gamla. Skivorna man inte lyssnat på på länge, böckerna och papperen och anteckningarna man glömt, skolkatalogerna och bilderna, fotoalbumen, snäckorna från stranden, kläderna man trodde att man skulle använda igen. Så många av tingen har en historia, och det gör beslutet lätt: de saker som inte har en historia och som man inte längre använder, dem kastar man. De andra tar man med till det nya hemmet, det nya livet.

Värst är det med människorna man lämnar. Vänner och kontakter, sociala nätverk, klasskamrater och kolleger, kanske släktingar. En del åker man och hälsar på igen, pratar med i telefon, mejlar till, skriver brev. Andra tappar man. Det blir så, bara.

Jag minns hur mamma och pappa packade på nätterna när jag var liten. Saker skulle sorteras, en del behövde man ta med sig men det mesta behövde man inte. Jag växte upp i olika världar, i fyra länder i två världsdelar. Inte behövde man vinterkläder i Zimbabwe eller Tanzania, och kläderna skulle ändå vara för små när vi kom tillbaka till Sverige efter flera år. Mina föräldrar var lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission. Vi åkte dit de blev utsända, några år i taget, och jag vande mig vid att leva i ständig förändring.

På nya ställen finns nya människor att möta, nya platser att upptäcka och lära sig att tycka om. Samtidigt får man bära med sig det gamla. En del glömmer man, annat inte. Så är det alltid. Det är det som berikar, ger erfarenhet och perspektiv.

Under året som har gått har Hudiksvall så sakteliga letat sig in i mitt hjärta. Jag har hittat saker att göra, ställen och människor att tycka om. Med stor förtjusning har jag lyssnat till ljudet av afrikanska trummor som färdas över Lillfjärden genom sommarkvällarna, badat i havet vid Hölick och hänförts av de blåa bergen. Det är i de stunderna som världarna möts i mig, och jag kan inte annat än hålla med kollegan S om att det här landskapet har allting.

Att flytta är att dö en smula - och leva upp på nytt.

----
Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har flyttat till nya ställen 15 gånger, plus några gånger till inom olika orter.

/Hudiksvalls Tidning 2008-08-08/

?!

Det har hänt något konstigt. Plötsligt, i dag, kände jag att jag inte vill vara någon annanstans än just precis här. Jag tog en snabb promenad före jobbet och så bara fanns det där.

I Hudiksvall av alla ställen på jorden spreds känslan i hela min kropp. Det är en alldeles lugn känsla, frid och frihet och befrielse i ett. Jag tänkte på palmer och bananträd och blommande jakaranda, syrsor och mörker, mango och doften av regn - men kände ingen längtan. Inte det där hugget i magen eller bröstet, det som brukar få mig att dra efter andan och önska att jag kunde gråta. Bara lugn och nån mystisk sorts tillförsikt som jag inte vet vad det är. Trygghet? Närvaro i nuet? Harmoni? Rötter? Hemma?

Jag förstår inte. Vad är det som har hänt? Kommer det att bestå?

Vädret, del II

I tipsar om några artiklar:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155812

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155813

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155814

Jag läser och känner igen mig. Särskilt när det står att vi missionärsbarn skippar kallpratet och kastar oss in på väsentligheterna i relationer med vemhelst. Så gör ju jag också. Man vet ju aldrig när relationen ska ta slut. Det har jag tänkt på många gånger.

Längtan

Jag korrekturläser en dödsruna på familjesidan i tidningen. Den är ovanlig, skriven med stor värme och toppad med en bild av en dam med kortklippt, lite burrigt grått hår och röda kinder. Hon ser snäll ut.

Det står om hur hon tidigt fick hjälpa till i familjens jordbruk, gifte sig med sin ungdomskärlek och köpte ett gammalt knekttorp. Det rustade de tillsammans och sen bodde de där. Fyra döttrar fick de och familjen betydde allt för henne.

Raderna andas trygghet, harmoni, det stora livet i den lilla världen.

Och då undrar jag: Levde hon utan längtan?

Ny upplevelse

Ibland tvingas man revidera sina principer. Efter att ha lärt mig simma i en kall sjö en särdeles ruggig sommar (1976), har jag envist vägrat att doppa mig i något kallare än 23 grader.

Jag vill ha Indiska oceanen med klart vatten och sand len som siden, snäckor och fiskar och koraller, brusande vågor, gungande vågor, vågor som bryts till tunnlar och långsamma, långa dyningar. Jag vill aldrig aldrig gå upp för att jag fryser.

Badkruka, hävdar omgivningen.
Nåja, det kan jag leva med, bara jag slipper doppa ryggen i kallt vatten.

Men man kan väl få ändra sig? I alla fall lite. Hör och häpna: Jag har badat. I havet på Hölick, längst ut på udden utanför Hudiksvall. Vattnet var klart, och det var precis lagom stora vågor. 23 grader var det inte. Men efter 32 år är jag beredd att ta det stora steget att erkänna att det faktiskt var skönt.

Flyttplåster

Jag har flyttat nu.

Att flytta är att hitta vänner, både nya och gamla. Skivorna man inte lyssnat på på länge, böckerna och papperen och anteckningarna man glömt, skolkatalogerna och bilderna, fotoalbumen. Så många av tingen har en historia, och det gör beslutet lätt: de saker som inte har en historia och som man inte längre använder, dem kastar man. De andra tar man med till det nya hemmet, det nya livet.

Och på det nya stället finns nya människor att möta, nya platser att upptäcka och lära sig att tycka om. Samtidigt får man bära med sig det gamla. En del glömmer man, annat inte.

Att flytta är att dö en smula - och leva upp på nytt.

Midsommar

Jag har firat midsommar och det var kul. Och jag kunde! Hoppa runt stången, alla sångerna och allt det där. Det är också en del av mig, något som jag känner igen.

Fast jag hörde det här i huvudet också:

Kichekesho kichekesho
kutazama chura
Kichekesho kichekesho
kutazama chura.
Hana masikio
hana masikio
wala hana mkia.
Hana masikio
hana masikio
wala hana mkia.
Huram-pam-pam
huram-pam-pam
huram-pam-pam-pam-pam.
Huram-pam-pam
huram-pam-pam
huram-pam-pam-pam-pam.

Översättning: Eva Ljungman

Längs vägen

Två kolleger skriver varsin krönika om vägen genom Nipponkoski. De skriver vackert, berättande, med värme, och jag föreställer mig en slingrig väg som ger ett djupt lugn. Jag kollar inte efter den på någon karta, men någonting får mig att längta efter att åka just den vägen.

Och så tänker jag på en annan resa.

Det var 1980 och Zimbabwe var nyfött, jublande efter att ha frigjort sig från kolonialmakten, och Robert Mugabe var nyvald premiärminister. Vi reste i vår vita Peugeot genom Tanzania och Zambia för att besöka landet som var Rhodesia när vi var tvungna att lämna det i inbördeskrig 1976. Det var Mamma, Pappa, min syster, bror och jag. Trångt, men vi var på väg.

Första dagsetappen skulle vi till södra Tanzania och övernatta hos några goda vänner. Det blev mörkt, vi hade haft flera punkteringar, och vägen blev smalare och svår att hitta. Till slut stannade bilen och gick inte att starta. I det svaga ljuset från en ficklampa med batterier som nästan var slut, försökte Pappa laga vad han trodde var ett elfel.

Det var alldeles mörkt, det började bli lite kyligt och vi gjorde oss beredda att sova i bilen.

När jag hade dåsat till hörde vi låga röster och två män kom gående längs vägkanten. Den ene bar en fotogenlampa. Han presenterade sig som byns evangelist - jo, vi stod mitt i en by, alla sov, men han bodde palepale (där borta, i närheten) och vi fick gärna sova hos honom.

Vi inkvarterades i hans vardagsrum, på de soffor och hopskuffade fåtöljer som fanns. Nästa morgon hittade jag en hög med kattungar som låg och sov på några säckar med majsmjöl bakom en dörr. De var varma, majsmjölet doftade majsmjöl och ingenting var konstigt.

Vi var på resa.

Tumebarikiwa na mvua

Efter dagar av osannolik värme, nästan hetta, kommer regnet. Inte det förlösande skyfallet, det som smattrar, doftar så mättat och flyter i strömmar efter marken, utan först i små skvättar. Sedan strilande, tätt, blött, rakt ned i jorden.

Mitt på dagen blixtrar det på himlen mellan tallarna och ljuset från lampan i badrummet skälver till.

Then spoke the thunder: Vi har välsignats med regn.

/Engelska citatet ovan ur TS Eliot: The Waste Land/

Det tysta språket

Det tysta språket är det svåraste. Det som människorna inte säger till en, det som jag bara känner och inte vet vad det är. Jag försöker förstå, men kan inte riktigt.

Är det för att jag inte växte upp i Sverige, som jag inte lärde mig svenskarnas tysta språk? Eller är det för att jag är jag? Hur viktigt är det att förstå det som inte sägs, och hur gör man för att lära sig det?

Möten

På jobbet har vi fönstret öppet, ut mot den svenska sommarkvällen. Den allra spädaste grönskan börjar gå över i djupare grönt, häggen har blommat över och syrendoften ligger tung när jag går hem i det första gryningsljuset, det som inte ens bryter ett mörker.

Och över Lillfjärden i Hudiksvall, i dessa sommarkvällar, hörs afrikanska trummor. Ljudet, det välbekanta, rytmiska, ihåliga, färdas över det lilla vattnet i försommarljuset och rakt in i mig där jag sitter och redigerar sidor i fyra svenska lokaltidningar.

Då möts världarna för ett ögonblick.

Krokodiljägare i svenska skärgården

Drygt två timmar tog det att övertyga den svenska polisen om att vi inte var ett gäng spioner eller andra skummisar som hade samlats på den försommarskira skärgårdsön. Militärt skyddsområde, sa poliserna bestämt. Det visste ju stugägarna när de tänkte efter, men det var så dags när vi var 30 stycken som satt och kollade på diabilder bakom neddragna gardiner och poliserna stod i farstun. De ville se legitimation på oss allihop och mulnade betänkligt när de fick klart för sig att en av oss inte ens var svensk medborgare utan sydafrikan. Och han hade inte passet med sig.
Vi som träffades hade det gemensamt att vi har vuxit upp i olika hörn av världen. Det var inte det försommarskira utanför fönstren som vi kände igen från vår barndom, annat än möjligen lite flyktigt och främmande, utan det som var på diabilderna som alla hade bidragit med. Det var förtjusta utrop över någon som åkte på en stock bakom en elefant i djungeln i Indien, kompisarna från internatskolan som badade vid Pelles vattenfall i floden i Tanzania, vilda aloe vid Zimbabweruinerna och resterna av hängbron som spolades med när en flod steg nio meter efter regnen. Det var bilder på flodhästar, gnuer och lejon.
Poliserna var skeptiska.
Vi var en förening för vuxna missionärsbarn. Åldersspannet var stort, mellan 20 och 80 år, men ändå kände vi så väl igen oss i varandra. Många av oss gick i internatskolor långt från våra föräldrar eller rentav i Sverige medan föräldrarna var i Indien, Kina eller någonstans i Afrika. Alla lekte vi med barn med olika hudfärg, lärde oss flera språk och flyttade många gånger. Som spädbarn satt vi på ryggen på afrikanska eller indiska barnflickor och när vi blev lite större klättrade vi i träd efter solmogna mangofrukter, åt mullbär tills vi var röda runt munnen och lärde oss hur man gör när man skördar bananer. Det var vår barndom, och vi visste ingenting annat.
Den där försommarkvällen delade vi minnen och gemensamma erfarenheter tills skärgårdsstugan var full av berättelser, igenkännande och längtan.
Det slutade med att poliserna insåg det hopplösa i att hitta något skumt bakom denna osannolika täckmantel och åkte därifrån. Sydafrikanen måste anmäla sig hos dem nästa dag, annars var det grönt.
De skulle bara ha vetat att en av männen verkligen hade en krokodils liv på sitt samvete.

/Publicerad i Hudiksvalls tidning den 23 maj 2008/

Sand

Mannen och pojkarna har varit på besök i Hudiksvall, tittat på nya huset och sina blivande skolgårdar. Om två månader bor vi här.

Vi åkte ut till havet, längs en slingrig väg genom skog tills allting bara öppnade sig och jag sa att jag har aldrig sett något liknande i Sverige. "Gotland", invände äldste sonen, men jag höll inte riktigt med. Det här var annorlunda, blåare.

Mannen parkerade bilen, vi packade ur och gick över ett backkrön. Där låg stranden i en vik, jag tog av mig skorna och bergen blånade på andra sidan. Sanden var vit och lite sval och alldeles len, och det var små perfekta kratrar i den. Myrlejon! Jag blåste på några, lite försiktigt, men myrlejonen var inte hemma. Det är bara ibland de är det.

Jag har funderat vidare på det där som S sa, om att jag är stor nu och att det är dags att rota sig. Ska jag göra det här, i Hudiksvall? Tja, varför inte. Det kunde ju vara var som helst. På något sätt känns det tryggt att det åtminstone finns myrlejon.

Jag måste visst alltid leta efter tecken på något som jag känner igen.

Var och varför

Nu tror jag att jag vet varför jag bor i Sverige: För mig är det viktigare att jobba med det jag vill jobba med än var jag bor.

Det är väl ett arv i sig. Jag växte ju upp med att det var jobbet som styrde var man bor. Mina föräldrar valde sina arbeten, och om arbetet fanns i den afrikanska bushen så bodde man ju där, såklart.

Då kommer nästa fråga: Är det här bara just ett arv, eller är det mitt eget val? Jag vet nämligen inte varför jobbet är viktigare än den geografiska hemvisten för mig.

Hmmm.

Personlighet och identitet

Personlighet och identitet? Begreppen känns snubblande nära varandra, går i och ur varandra och hakar i. Men vad är det? Egentligen, menar jag.

Kanske är personligheten det som man alltid bär med sig, och identiteten det som utvecklas ur personligheten. Då måste det ju ta ett helt liv att bygga en identitet.

Det är svårt att känna sig hel när man lever på ett ställe där bara delar av ens identitet har någon plats eller kan komma till uttryck, annat än i ens egna tankar. Tankar som inte kan eller får delas - det är ensamhet för mig.

Så vad har jag själv, som jag alltid bär med mig, oavsett var jag är? För det första behovet av intellektuell stimulans, verbalt uttryck och intryck: att läsa, skriva, tänka och samtala. För det andra behovet av och sinnet för ordning och struktur. För det tredje ett andligt och själsligt behov av skönhet, färg och växtkraft. För det fjärde en stor ansvarskänsla och en stark önskan att stå i främsta ledet, vilja att lösa problem och leda andra.

Det är vad jag ser när jag tittar tillbaka genom alla år och flyttar. Jag ser också att det finns plats för de här behoven var som helst på jorden. Det är ju också så, att de har utvecklats på olika platser och under olika omständigheter. Är det just i det, som saknaden och längtan sitter?

I Sverige kan jag inte sitta under ett träd och ongea (samtala). I Sverige förstår jag inte det tysta språket, här måste jag säga att jag inte kan och be folk att vara tydliga. I Sverige är inte fjärilarna större än min handflata och fladdrar i bougainvillean mot himlen. Men i Sverige talas mitt modersmål av människorna omkring mig, här behärskar jag nyanserna i det talade språket och kanske ännu mer i det skrivna. Här kan jag smälta in totalt, så länge jag väljer det själv. Om jag inget säger, så vet ingen att det finns en annan längtan i mig. Zebraränderna syns inte utanpå. Det ligger både en frihet och en ensamhet i det, det är både lättare och svårare att leva med ränderna som ändå aldrig går ur när de inte syns utanpå.

Kanske är det bara som annat i livet: för- och nackdelar med allt.

Trygghet

Vad är trygghet, då?

Var finns den?

Och hur hittar man den?

Krokodilen

Nu ska jag berätta om krokodilen. Jag var fem eller nyss fyllda sex år när det hände och det är ett av mina starkaste barndomsminnen.

Fortfarande kan jag känna den sötsliskiga stanken av rutten krokodil i näsbörrarna.

Solen stekte redan tidigt på morgonen när vi öppnade dubbeldörrarna till grannens garage i korrugerad plåt. Där inne låg krokodilen, död och lite platt, och där hade den legat inlåst över natten för att ingen skulle ta den och göra häxmedicin av den. I dag skulle den brännas på klipporna nere vid floden, under överinseende av byns äldste.

Krokodilerna bodde i floden och ingen fick bada där. En varm dag kom en flicka, nio år gammal, från skolan. Hon badade. Någon dag senare hittades hennes underkropp ett stycke nedströms.

En svensk missionärsson, Pär Nordesjö, sköt en krokodil för att gallra i beståndet, hämnas eller något ditåt. Kulan rev upp ett slamsigt sår genom ögat och krokodilen sjönk i det bruna vattnet. I tre dagar draggade de efter den, tills de fick upp den i kvällningen. Jag var där.

Och jag var där på morgonen efter och hjälpte till att öppna dörrarna till Elsa Strömbergs garage när stanken slog emot oss.

Krokodilen togs i procession på släp bakom Mr Gumbis vita puckup ned till floden, över stenar och fåror som blivit där regnet flutit fram i strömmar. "What if it bursts", sade mamma, men den höll.

Framme vid floden kopplades krokodilen loss och Pär sågade av en tand och en klo. Fifi var med, hon skällde. En av skolpojkarna satte foten på nosen och tryckte till, det vällde upp ruttet vatten och små vita maskar ur näsborrarna och mamma skrek. Skolpojkarna skrattade och jag var äcklat fascinerad. Krokodilen stank.

I kvällningen, precis i den varma solnedgången, gick vi ned för sista gången. Där satt de äldste och vaktade elden på klipporna. Av krokodilen var det bara en liten svart klump kvar. De sade att det var hjärnan, att det var den del som tog längst tid att bränna. När solen sjönk och elden falnade var krokodilen borta.

Att lyssna del II: Associationer

Missionärsbarnet I från Japan skriver i en kommentar att han ständigt associerar. Han berättar hur hans svensklärare en gång, smått irriterat, undrade om han alltid måste referera till Japan i sina uppsatser. "Tydligen måste jag det för det var det jag gjorde. Det var det jag hade att se tillbaks till", konstaterar han.

Så är det ju: Det som vi har varit med om är det vi har att se tillbaka på, associera och referera till. Vi kan ju inte ändra på det. Det svåra är att hantera det. Jag har så många gånger mötts av reaktionen att folk tror att jag skryter, eller i bästa fall bara tröttnar på det jag har att berätta, att jag till slut har blivit nästan tyst. Så ibland vill folk att jag SKA berätta, och då vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga av rädsla för att få de där tråkiga reaktionerna igen.

Kanske berättar jag på fel sätt eller i fel sammanhang. Hur brukar ni göra?

Rötter

Jag tar en promenad med kollegan S. Himlen är grå och vi går i slirig snömodd i motionsspåret genom skogen. Han visar backen där han åkte skidor när han var liten, vänder sig om och konstaterar att den där vägen måste vara ny. Jag blir fascinerad som alltid: tänk att bo kvar där det finns, det som fanns när man var liten.

Sen berättar jag om mig. Han visste inte, jag får förklara, han frågar lite och jag lyfter fram några fragment. Som att vi bodde i ett stort vitt kolonialhus med veranda där jag brukade köra rally med min trehjuling och att jag vurpade en gång och spräckte läppen så att jag fortfarande har ett ärr som man ser om man tittar noga. Men jag berättar inte att vi hittade det täta vita nätet av en svarta änkan under sadeln på den välta trehjulingen och att spindeln fanns kvar där inne. Jag berättar inte om krokodilen heller.
- Trivdes du, frågar han.
Jag visste ju inget annat, så jag svarar det.

Men jag berättar om splittring och rotlöshet, om flyttar. Hur många gånger jag har kommit till nya ställen och att det river i mig nu när jag ska flytta igen.
- Men du är stor nu, säger han. Du är vuxen, det är dags att rota sig.
Han får det att låta så enkelt, som om det är något som är möjligt.

Sen kommer jag att tänka på att det kanske det är. Att jag inte har lyckats tidigare betyder ju inte att det är omöjligt. Jag vet inte hur man gör, bara.

Jag tror att jag förstår vad han menar: Det är dags att titta framåt.
Kanske sneglar jag så mycket i backspegeln att jag tappar uppsikten över vägen som ligger framför mig, tänker jag, och sen tänker jag att det är bra för mig att få höra sånt.

Tack, S!

Större och mindre perspektiv

En tioårig flicka har varit försvunnen i över en vecka, kvällstidningarna har slagit på stort och alla har engagerat sig. I går bröt den häktade 42-åringen ihop och erkände, Engla är död, han dödade henne och han talade om var kroppen fanns. Jag satt på jobbet och såg TT-flashen samma minut som den kom.

Det är fasansfullt och i dag fortsätter engagemanget. Fotografen och kvällsreportern har varit ute och letat tända ljus i fönstren efter ett upprop sonm ska ha gått ut, kollegerna letade fram värmeljus och tände här också. Alla ville tända ljus för Engla.

Jag tittar också på nyheterna genom tårar, jag ryser och känner kylan runt ansiktet. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla andra barn, och tänka att man skulle lägga detta engagemang och denna energi som ändå finns på att hjälpa fler lite mer.

Fast det får man inte säga högt.

Jag tänkte samma sak när folk öppnade hjärtan, plånböcker, bankkonton och tårkanaler efter tsunamin. Någonstans läste jag att i Darfur dör lika många människor som i tsunamin varje dag, men det passerade ganska obemärkt. Jag tänkte då: åk till Darfur. Träffa mödrarna till barnen som svälter ihjäl, de våldtagna och slagna, låt dem berätta och fråga: Hur kan ni leva? Det vill jag veta.

I mig gör det lika ont som tsunamin. Alla är människor, alla står mig lika nära.

Men kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=qQwCCm-H-sU

Wannabe & knowing how

Det finns en sak jag aldrig kommer att få uppleva: Jag kommer aldrig att komma till Afrika för första gången. Det kommer alltid att finnas något där som jag känner igen, som jag kan relatera till. Dofterna, ljuden, smakerna, växterna, djuren, människorna. Afrika är stort och komplext, det vet jag väl, men likväl: Jag kommer aldrig att uppleva den första gången, för min första gång kan jag inte minnas och när jag kan börja minnas så var jag redan där. Jag var bara ett och ett halvt år gammal första gången vi landade. Jag känner mig lite snuvad på det, nästan. Jag är en komma-till-Afrika-för-första-gången-wannabe. Jag har förstått att det är överväldigande, i alla fall om man kan ta in det och inte bara slår ifrån sig. Jag vill gärna tro att jag skulle ta in det, om det nu kunde vara så.

I stället minns jag första gången jag kom till Sverige, men det var mer chockartat än överväldigande. Fast det är en annan historia, jag berättar väl den en annan gång.

En gång frågade jag Pappa vad det första han såg var när vi kom till Afrika. Jag vet inte om det var i Entebbe, där vi mellanlandade, eller i Nairobi där vi stannade någon vecka för att hälsa på moster Gun och hennes familj som var i Kenya några år, innan vi reste vidare till Johannesburg och sedermera till Bulawayo i dåvarande Rhodesia. Hur som helst, jag kan se det framför mig, det som Pappa svarade: "Jag såg en man som stod vid en mur." Då, när jag frågade, hade vi bott i Sverige några år och jag måtte ha färgats av det på något sätt, för jag frågade: "Vad gjorde han?" "Han gjorde ingenting", svarade Pappa. "Han bara stod där."

Och jag förstod precis. För så kan man göra hemma i Afrika: man kan bara stå, eller bara sitta. Det räcker. Man måste inte göra någonting.

Jag vet inte om det är för att jag är jag eller om det är de svarta ränderna i mitt zebramönster, men jag mår som allra bäst när jag bara står, eller bara sitter. Då känner jag frid. Och jag vill inte att någon ska fråga vad jag gör eller vad jag tänker på. För jag gör ingenting, jag bara är. Och mina tankar bara svävar. Det räcker.

Tirr-tirr-tirr

En gråregning morgon i bilen på väg till skolan frågar sexåringen från baksätet: "Mamma, låter det illa när bara en syrsa spelar?"

Jag blir varm inuti, ligger i varmt, mjukt mörker under ett lakan och låter syrsorna spela mig till sömns. Tirr-tirr-tirr.
"Nej", svarar jag. "Det är världens underbaraste ljud."

"Och snart kan inte du höra det", säger tolvåringen från passagerarsätet bredvid mig. Han vet att hörseln börjar krokna när man har fyllt 40, och jag har lite drygt två år kvar.

Jag har aldrig fått ett knytnävsslag i magen, men det måste vara så här det känns. Plötsligt känner jag att det börjar bli dags. Kanske är det rentav bråttom: Jag måste åka tillbaka medan jag fortfarande kan höra syrsorna.

Frågor

Kollegan F mejlar att han har läst på min blogg. Han tycker om, skriver han, och jag blir glad.

Sen frågar han: Varför bor du i Sverige?

Och jag känner hur allting bara stannar. Skickar ett snabbt mejl till honom att det är nog den bästa fråga jag har fått om det här med missionärsbarnandet, och jag har aldrig tänkt på svaret. Det har bara inte fallit mig in. Lovar honom att fundera på det, "Kanske skriver lite om det på bloggen", svarar jag.

Jag har ägnat 20 år, alla åren sedan jag blev vuxen, åt att vända på varenda sten jag har kunnat leta upp efter svar på varför jag inte bor i Afrika, varför jag inte återvänder till Tanzania. Vad skulle jag göra där? Jag vill inte jobba för kyrkan, mitt yrke lämpar sig inte, det skulle riva upp alldeles för mycket i mig, jag kan inte förmå mig att slita upp mina barn, vad skulle min man jobba med ... många stenar är det. Men den stora klippan, Varför bor jag i Sverige, den ligger orörd.

Jag vet inte.

Men ett vet jag: Jag är lika hemma, lika mycket jag, oavsett var jag är. Eller lika mycket borta. Vit utanpå och zebrarandig inuti, det är jag.

Fortsätt gärna att fråga. Det för mig närmare svaren, och tillsammans kan vi hjälpas åt.

Tack, F!

Jordglobsbarnen

"Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk,
och alla religioner!"

/Ur Dom Helder Camara: Tusen skäl att leva/

På den första missionärsbarnsträffen jag var på, den på Samariterhemmet i Uppsala 1993, refererade Mick Lidbeck till Dom Helder Camaras ord. Mick är en av de klokaste människor jag vet, lyssnande och inkännande, och hon sa att hon tänkte sig missionärsbarnen som barn som har fått en jordglob.

Det vill jag också tro att vi har, och jag har en jordglob hemma hos mig. Den är stor och gul med en lampa inuti som jag tänder när det skymmer, och jag vrider den alltid så att Afrika är mitt fram i blickfånget.

Vår uppväxt har gett oss så många inblickar och utblickar i världen och människorna. Det är en gåva värd att förvalta väl, liksom det är en gåva att förvalta väl om man har levt ett helt liv på en och samma plats. Då vet man ju så mycket om just den platsen och människorna som har kommit, gått eller stannat kvar där.

För mig handlar det om att hela tiden hitta sätt att förvalta och föra vidare det som jag har fått med mig: dela med mig, och dela med andra. Vi kan alla lära av varandra. Det är den viktigaste kunskapen vi kan få.

Jag menar inte att vi sitter inne med en sannare bild av någonting än vad någon annan gör. Alla har sin egen sanning. Men jag menar att vi genom att utbyta kunskaper och erfarenheter med varandra alltid kan lära oss mer och utvecklas. Därför är det så bra med människor med olika erfarenheter. Och därför har jag aldrig förstått poängen med att vara som alla andra.

Det enda man inte får göra är att inte respektera varandra.

Konsten att öppna ett mjölkpaket

Det är något så befriande med att jobba bland journalister, för ingen tycker att man är konstig eller dum om man ställer en fråga. Tvärtom – sökandet efter information är i grunden det som betalar våra huslån, elräkningar och fiskpinnar.

Elva år gammal stod jag i skolbespisningen och kunde inte öppna ett mjölkpaket. Det var före tappkranarnas och automaternas tid och de öppna enlitersförpackningarna som stod på serveringsbordet var tomma. Allihop.

Jag bad klasskompisarna som stod närmast att visa hur man skulle göra. Det blev uppståndelse, hånskratten spred sig och det jag minns mest av allt är förnedringen jag kände.

Några dagar tidigare hade vi flugit i 15 timmar och kommit till Arlanda mitt i natten, mamma, pappa, min bror och jag. Morfar och syrran mötte oss med baksätet fullt av varma jackor ihoplånade från kusinerna. Det var vid trettonhelgen, stjärnklart och nästan 20 grader kallt. I lägenheten där vi skulle bo väntade mormor med resterna av julskinkan och varma tröjor som hon hade stickat åt oss. Min var vit med rosenknoppar på.

Tre och ett halvt år hade vi bott i Tanzania, strax utanför Morogoro vid foten av Ulugurubergen. Där brukade jag gå i kvällningen med en spann och några shilling till ladugården som skulle försörja skolan och internatet med mjölk och kött. Jag ställde mig i kö med de andra barnen för att få köpa av det som blev över. ”Naomba lita mbili” – kan jag få två liter – sa jag, och killen som jobbade med mjölkningen öste upp ur ett stort plåtkärl.

Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission, först i Zimbabwe och sedan i Tanzania. I min barndom finns ingen doft av syrener och kokkaffe och inte särskilt många röda stugor. Mitt hjärtas barndomskammare är i stället full av syrsornas tirrande melodier, doften av regnet som flyter i strömmar över marken och smattrar mot plåttaket, svala cementgolv under mina bara fötter, brännande sol och blommande jakarandaträd, dans och trummor och sammetsmjukt nattmörker.

Så skulle vi då ”hem” till Sverige. Och här måste man tydligen kunna öppna mjölkpaket, annars är man ingenting värd. Jag förstod inte då, och jag förstår fortfarande inte, hur man kan behandla andra nedlåtande bara därför att de inte besitter samma kunskaper som man själv.

Kanske var det lite därför som jag till slut valde att bli journalist. Då får man ju fråga om vad som helst.

/Publicerad i Hudiksvalls Tidning 2007-09-14/

Gud

Det där med Gud är svårt. Jag vet inte vad jag ska tro, och det har jag aldrig vetat.

Den kristna tron var idealet och normen omkring mig när jag växte upp, den var liksom anledningen till allting. Och jag kände alltid att jag var en del av den, men den var ingen del av mig. Det var inte i min egen tro som jag levde, det var i någon annans. Mina föräldrars kallelse - detta ord som jag inte klarar av, som betyder något helt annat för mig än det gör för dem.

1993 var vi ett gäng vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala. Några av de äldsta var med, de som hade bott på barnhemmet på Skolgatan och Seminariegatan när deras föräldrar var ute på fältet på sjuårskontrakt. En av dem hade tagit med sig en bok, skriven av en missionärshustru, som hette Han föll på sin post. Denna missionärshustru och mor beskriver sina och sin mans år på fältet i Kina, någonstans i gränslandet mellan 1800- och 1900-tal om jag minns rätt. Mannen, Missionären, dog där och hon återvände ensam till Sverige - därav bokens titel.

Men de lämnade tre av sina fyra barn i Sverige när de reste ut. Mor beskriver känslan när båten lade ut från hamnen i Göteborg för att ta dem till Kina och de tre barnen stod kvar på kajen: "... som att lägga fram barnen som ett offer på Guds altare". Jag kan se dem framför mig, ensamma, övergivna, tappra, itutade att det här är rätt.

Där, i Samariterhemmets kapell, lutar min syster sig mot mig och viskar: Det är ju obibliskt! Gud hindrade Abraham från att offra Isak.

Ja, det gjorde han. Och jag kan inte tåla ordet kallelse, det ger mig rysningar. För mig är priset för någons kallelse min trygghet.

Hemma

Hittar en grupp för missionärsbarn på Facebook och skriver ett inlägg. Får svar från en av medlemmarna - grundaren tror jag - som vuxit upp i Japan. Han skriver att han har läst lite på min blogg och känner igen sig, fast inte just det där med lejon och elefanter. Men väl känslan av de skilda världarna, som finns inom oss.

Och så ger han det vanliga referatet av sin barndom: åren si till så i Japan, ett och ett halvt år i Sverige, fler år i Japan och så vidare, tills vi kom hem till Sverige det och det året. Jag studsar som alltid över det där "hem till Sverige". Kanske var det så för honom, kanske är det så för en del eller rentav för alla utom mig. Eller också är det bara som man säger, men det förstår jag inte. Man ska väl inte säga som det inte är? Eller har ingen tänkt på det?

Just de orden, "hem till Sverige", har ställt till med en så otrolig förvirring för mig att de har ställt hela begreppet hemma på ända. För jag kom aldrig hem när jag kom till Sverige. Jag kom bort.

Om att komma hem är att komma till något som man inte känner igen eller bara minns mycket vagt, där man inte vet hur man gör, förstår vad folk säger men inte alltid vad de menar och där många tycker att man är konstig - då känner jag mig inte hemma.

Jag jobbar fortfarande på att reda ut vad begreppet hemma innebär och betyder för mig. Någon som känner igen sig?

Påsk

Det är påsk.

På påskafton brukade vi gå upp tidigt, ett par timmar före gryningen. Kvällen före hade mamma stått i köket och gräddat pannkakor på gasspisen, stressad som alltid när hon lagar mat. Det var mörkt, kyligt och kallt och vi var så där ruggiga som man alltid blir i vargtimmarna. I bilen dåsade vi och när det första gryningsljuset färgade savannen grå och himlen röd var vi framme i Mikumi, djurparken. Daggen glittrade och luften var frisk och klar när solen gick upp.

En påskaftonsmorgon kom en stor lejonhanne tassande längs vägkanten i det där första ljuset. Han gick precis förbi bilen, på stora, sammetsmjuka tassar, majestätisk och med musklerna spelande under pälsen. Han tittade lite på oss som hastigast när han strök förbi bilen. Vi kunde ha klappat honom, men hela hans integritet och vildhet sade bara nej, det är inte alls att tänka på.

När gryningen var förbi men det fortfarande var morgon åt vi frukost vid Hippo pond. Där ligger flodhästarna, går på botten och betar och kommer upp till ytan då och då för att andas. Pssssch, låter de, och Ö. Ö-Ö-Ö. Det är världens mest fridfulla ljud.

Sen åkte vi runt i parken och under de heta middagstimmarna åt vi lunch på hotellet och badade i poolen. Spännande? Med zebror och gnuer och elefanter, babianer, lejon och giraffer? Nej. Påsk.

Här sticker krokusarna upp genom snön.

Det är skilda världar. Ändå finns de båda inom mig.

Som snö

Snöflingor faller och virvlar ned över Hudiksvall i dag och jag tänker på vad mamma berättade en gång om en man från Kenya som såg snö falla för första gången. Han stod vid ett fönster och tittade ut och sa "It's coming down like insects".

Det tänkte jag på i dag och då var jag på verandan i Musume. Det är varmt och mörkt och flygmyrorna svärmar i tusental kring lamporna. Vi plockar dem med bara händerna, de kryper men bits inte och vi stoppar dem i en balja med vatten. Vattnet klibbar fast på vingarna så de inte kan flyga och sen fräser det lite när vi lägger dem i stekpannan. Jag känner doften och smaken, den salta och lite spröda flygmyresmaken.

Och så är jag tillbaka innanför fönstret på gymmet i Hudiksvall, bland maskinerna och biffarna som tränar.

Varför tänker jag så här? Associerar jag ständigt det som berör mig med det som berör mig ännu djupare, det som finns längst in? Det blir en liten resa genom all längtan till det mest bekanta, till det som värmer hjärtat allra mest, till det som ligger djupast och närmast, allra längst in. Det är väl så det är.

Om jag bara levde här och nu, skulle jag glömma.

Kameleont

Man blir så lätt en kameleont: ständigt anpassningsbar. Ny flytt, ny anpassning till nya människor, nytt språk, ny dialekt, nytt samhällssysten, nya gator och nya telefonnummer.

Till slut blir ingenting självklart, för man vet att det kan vara på så väldigt många olika sätt. "Så här gör man, för att det är så man gör", och "Alla andra gör så", det finns bara inte i min värld. Å andra sidan är ingenting konstigt heller, och det okända skräms inte. Rädd är jag bara för det som ger sig ut för att vara något annat än det jag känner i magen att det är, för det som är falskt och gör skada under en god täckmantel.

Under allt kameleontande får man försöka hitta och vara den man är. Jag jobbar på det. Men det är svårt, när det yttre hela tiden är kaos och förändringar. Hur mycket påverkar det yttre egentligen vårt inre? Rubbar det oss i grunden? Jag hinner inte med, när jag inte hinner landa mellan flyttningarna. Ibland liksom bara mellanlanda.

Någonstans har jag alltid vägrat, men ändå får jag inte ihop det. Jag är inte sann, inte mot mig själv och inte mot andra, när jag hela tiden försöker anpassa mig till hur jag tror att det ska vara på varje nytt ställe.

Och folk pratar om vädret! Varför då, undrar jag. "För att hitta nån form av samhörighet", säger Mannen, som förstår både mig och dem. Folk undrar om vi har något gemensamt i det vi tycker om vädret. "Jaha", säger jag och förstår, men ser ingen poäng. Dessutom ställer det mig utanför i de flesta fall, eftersom jag tycker att det är mysigt när det regnar och inte gillar när det är varmt utan bara vill fly in i skuggan. Fast på vintern och på våren blir jag glad när det är soligt, så då kan jag vara med. Och på hösten blir jag upprymd och sorgsen och det vrider till i bröstet när jag ser lönnarna mot himlen och då tänker jag alltid att hemma i Afrika blommar jakarandan nu.

Jag är mest van vid att man har så kort tid på sig att lära känna varandra, för jag ska ju snart flytta, så vi måste börja prata personligt på en gång annars hinner vi aldrig dit och då lär vi inte känna varandra och dig och dig och dig vill jag inte missa, så jag struntar i vad det är för väder och vill inte prata om det. Men då backar svenskarna.

Sverige är ett konstigt land. För här är en ledig plats på bussen eller tåget inte ett tomt säte, utan ett säte som är tomt som ingen sitter bredvid. Och ett ledigt bord på fiket är ett bord som ingen annan sitter vid. Inte en ny bekantskap, inte ett tillfälligt sällskap, inte en ny vän.

Att lyssna

Sällan kommer man längre än till kommentaren "Spännande." - möjligen till "Spännande!". Jag tycker inte om ordet. I mina öron ekar det av brist på vidare engagemang, det är bara en tom kommentar när folk inte vet vad de ska säga. Då säger de "Spännande", så har de i alla fall sagt något. Men samtalet är slut.

På puben frågar kollegan mig om jag inte längtar tillbaka till Afrika. "Varje dag och varje natt", svarar jag och då säger han inget mer.

Men det går ju aldrig att ge ett rakt och enkelt svar på den alldeles för vanliga frågan "Var kommer du ifrån?" För enkelhetens skull brukar jag säga Uppsala, men det hörs ju inte på mig så folk invänder ofta. Jag förstår egentligen inte varför det är så viktigt att så många tydligen måste prata om det, särskilt inte när de inte orkar lyssna när man verkligen börjar berätta. Det är väl nån sån där fånig social grej, som att prata om vädret och att man ska svara "Bra" när folk frågar hur man mår. De hoppas väl att jag ska säga Kramfors eller Mjölby eller nåt.

Vadå Var kommer du ifrån? Jag är ju här nu, vi kan väl prata om vem jag är, och vem du är. Jag berättar så gärna. Och jag lyssnar så gärna.

Flyttsår

Det är dags att flytta igen och jag vet hur man gör: Man tar sina saker, packar dem i lådor och kartonger, rensar och städar och säger farväl till grannarna och vännerna och så åker man. Man gråter inte, för man är ju på väg till någonting nytt.

Jag har gjort det så många gånger, för jag är missionärsbarn. Alla andra missionärsbarn vet precis vad jag menar, vi känner så väl igen oss i varandra.

Den här gången är det ändå annorlunda. För första gången i mitt liv finns ingen bortre parentes på det jag ska flytta till. Jag flyttar till mitt livs första fasta jobb, tillsammans med min man och mina barn, till ett hus som vi snart ska skriva kontrakt på att vi har köpt och som jag inte vet när vi kommer att flytta ifrån. Jag ser en raksträcka av Kontinuitet framför mig och det känns hemskt konstigt. Många människor blir rädda av det de inte känner igen - borde jag alltså vara rädd nu? Fast det är jag inte.

Den här gången sväller gråten i halsen. Det är alla de andra flyttarna som kommer ikapp mig, alla människor som jag har lämnat bakom mig helt enkelt för att det blir för många att hålla kontakten med när man byter liv och värld så ofta. Några har jag tagit med mig.

Men plötsligt har det blivit viktigt med saker som jag känner igen, nu när marken gungar så under mina fötter. Faster Kaja som möter mig på perrongen när jag kommer för att hälsa på, Farmors gamla röst, min syster.

Tankarna behöver sväva fritt.