Kameleont

Man blir så lätt en kameleont: ständigt anpassningsbar. Ny flytt, ny anpassning till nya människor, nytt språk, ny dialekt, nytt samhällssysten, nya gator och nya telefonnummer.

Till slut blir ingenting självklart, för man vet att det kan vara på så väldigt många olika sätt. "Så här gör man, för att det är så man gör", och "Alla andra gör så", det finns bara inte i min värld. Å andra sidan är ingenting konstigt heller, och det okända skräms inte. Rädd är jag bara för det som ger sig ut för att vara något annat än det jag känner i magen att det är, för det som är falskt och gör skada under en god täckmantel.

Under allt kameleontande får man försöka hitta och vara den man är. Jag jobbar på det. Men det är svårt, när det yttre hela tiden är kaos och förändringar. Hur mycket påverkar det yttre egentligen vårt inre? Rubbar det oss i grunden? Jag hinner inte med, när jag inte hinner landa mellan flyttningarna. Ibland liksom bara mellanlanda.

Någonstans har jag alltid vägrat, men ändå får jag inte ihop det. Jag är inte sann, inte mot mig själv och inte mot andra, när jag hela tiden försöker anpassa mig till hur jag tror att det ska vara på varje nytt ställe.

Och folk pratar om vädret! Varför då, undrar jag. "För att hitta nån form av samhörighet", säger Mannen, som förstår både mig och dem. Folk undrar om vi har något gemensamt i det vi tycker om vädret. "Jaha", säger jag och förstår, men ser ingen poäng. Dessutom ställer det mig utanför i de flesta fall, eftersom jag tycker att det är mysigt när det regnar och inte gillar när det är varmt utan bara vill fly in i skuggan. Fast på vintern och på våren blir jag glad när det är soligt, så då kan jag vara med. Och på hösten blir jag upprymd och sorgsen och det vrider till i bröstet när jag ser lönnarna mot himlen och då tänker jag alltid att hemma i Afrika blommar jakarandan nu.

Jag är mest van vid att man har så kort tid på sig att lära känna varandra, för jag ska ju snart flytta, så vi måste börja prata personligt på en gång annars hinner vi aldrig dit och då lär vi inte känna varandra och dig och dig och dig vill jag inte missa, så jag struntar i vad det är för väder och vill inte prata om det. Men då backar svenskarna.

Sverige är ett konstigt land. För här är en ledig plats på bussen eller tåget inte ett tomt säte, utan ett säte som är tomt som ingen sitter bredvid. Och ett ledigt bord på fiket är ett bord som ingen annan sitter vid. Inte en ny bekantskap, inte ett tillfälligt sällskap, inte en ny vän.