Wannabe & knowing how

Det finns en sak jag aldrig kommer att få uppleva: Jag kommer aldrig att komma till Afrika för första gången. Det kommer alltid att finnas något där som jag känner igen, som jag kan relatera till. Dofterna, ljuden, smakerna, växterna, djuren, människorna. Afrika är stort och komplext, det vet jag väl, men likväl: Jag kommer aldrig att uppleva den första gången, för min första gång kan jag inte minnas och när jag kan börja minnas så var jag redan där. Jag var bara ett och ett halvt år gammal första gången vi landade. Jag känner mig lite snuvad på det, nästan. Jag är en komma-till-Afrika-för-första-gången-wannabe. Jag har förstått att det är överväldigande, i alla fall om man kan ta in det och inte bara slår ifrån sig. Jag vill gärna tro att jag skulle ta in det, om det nu kunde vara så.

I stället minns jag första gången jag kom till Sverige, men det var mer chockartat än överväldigande. Fast det är en annan historia, jag berättar väl den en annan gång.

En gång frågade jag Pappa vad det första han såg var när vi kom till Afrika. Jag vet inte om det var i Entebbe, där vi mellanlandade, eller i Nairobi där vi stannade någon vecka för att hälsa på moster Gun och hennes familj som var i Kenya några år, innan vi reste vidare till Johannesburg och sedermera till Bulawayo i dåvarande Rhodesia. Hur som helst, jag kan se det framför mig, det som Pappa svarade: "Jag såg en man som stod vid en mur." Då, när jag frågade, hade vi bott i Sverige några år och jag måtte ha färgats av det på något sätt, för jag frågade: "Vad gjorde han?" "Han gjorde ingenting", svarade Pappa. "Han bara stod där."

Och jag förstod precis. För så kan man göra hemma i Afrika: man kan bara stå, eller bara sitta. Det räcker. Man måste inte göra någonting.

Jag vet inte om det är för att jag är jag eller om det är de svarta ränderna i mitt zebramönster, men jag mår som allra bäst när jag bara står, eller bara sitter. Då känner jag frid. Och jag vill inte att någon ska fråga vad jag gör eller vad jag tänker på. För jag gör ingenting, jag bara är. Och mina tankar bara svävar. Det räcker.