Perspektiv

Det är erfarenheterna som ger oss våra perspektiv.

Vi var tre generationer vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala i september 1993. Jag var bland de yngsta, strax över 20. De äldsta hade fyllt 80. Vi var kanske 30 personer, alla med det gemensamt att våra föräldrar hade lämnat Sverige för att arbeta för missionen. Ingen av oss hade växt upp i ett villakvarter.

För oss missionärsbarn såg det olika ut. En del av oss växte upp i två världar och fick två eller flera hemländer, eller inget alls. Vi lärde oss flera språk. En del av oss gick i inhemska skolor, andra på svenska skolor med internat, åter andra i internationella skolor. En del kunde bo hos föräldrarna, andra inte. En del av oss grät under täcket på kvällarna på skolhemmet. En del grät inte. Andra grät tyst, när ingen såg och ingen hörde, eller bara inuti sig själva. Men alla visste vi hur det kändes.

Nu satt vi på stolar i en ring, bakom bänkraderna i det lilla kapellet. Vi pratade om rotlöshet och längtan, det svåra att förstå och förlika sig med att föräldrarnas arbete och uppgiften att tjäna Gud tycktes viktigare än vad vi barn var. Vi pratade om att bli bortskickad, om att bita ihop och klara sig själv.

Så var det för min generation missionärsbarn.

De äldsta satt tysta.

Jag vet att det var annorlunda för dem, de som var barn till missionärerna som verkade före andra världskriget. Kontrakten var längre i missionens barndom - sju år på fältet och ett år i Sverige var det vanliga. När missionärsbarnen kom i skolåldern så var det inte säkert att det fanns lämpliga skolor för dem längs farbar väg från föräldrarna. I Uppsala finns två hus, ett på Skolgatan och ett på Seminariegatan, som har tjänat som barnhem för de missionärsbarnen. Deras föräldrar lämnade dem där för att resa ut i världen och tjäna sin Gud. De blev borta i åratal. Världskrig kom emellan och det var några missionärsbarn som inte såg sina föräldrar på 14 år. Föräldrarna hade en Gud som de bäst tjänade genom att lämna sina barn. Jag kan inte förstå det.

Inga satt i ringen med oss andra, tyst och stillsam, lite rund och med händerna i knät. Hennes barndom gick på barnhemmet när hennes föräldrar var i Indien, år efter år. Inga lyssnade stilla när vi berättade om att bara få komma till föräldrarna på skolloven, om bortregnade vägar och broar och skoluniformer. Och jag frågade henne hur de hade haft det, hur det var för henne.
Hon svarade: "Vi led ingen nöd."

Svirr

På väg till stranden svänger jag inom biblioteket. Jag hittar boken som E tipsade om, sätter lånekortet i läsaren och knappar in min kod, drar boken över skannern, får mitt kvitto och går. När jag stiger ut ur den svala lokalen slår värmen emot mig. Den stiger från plattorna på trottoaren och luften står stilla.

Jag blir lite förvirrad och vet inte riktigt var jag är, en kort sekund. Det är samma känsla som att stiga ut på gatan i Dar. Nästan. Värmen, kontrasten mot svalkan där inne, och så ett ljud, en rörelse genom den heta luften. Det svirrar.

Så vet jag vad det är som finns både här och där, när det är som varmast. Det är svalor.