En tioårig flicka har varit försvunnen i över en vecka, kvällstidningarna har slagit på stort och alla har engagerat sig. I går bröt den häktade 42-åringen ihop och erkände, Engla är död, han dödade henne och han talade om var kroppen fanns. Jag satt på jobbet och såg TT-flashen samma minut som den kom.
Det är fasansfullt och i dag fortsätter engagemanget. Fotografen och kvällsreportern har varit ute och letat tända ljus i fönstren efter ett upprop sonm ska ha gått ut, kollegerna letade fram värmeljus och tände här också. Alla ville tända ljus för Engla.
Jag tittar också på nyheterna genom tårar, jag ryser och känner kylan runt ansiktet. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla andra barn, och tänka att man skulle lägga detta engagemang och denna energi som ändå finns på att hjälpa fler lite mer.
Fast det får man inte säga högt.
Jag tänkte samma sak när folk öppnade hjärtan, plånböcker, bankkonton och tårkanaler efter tsunamin. Någonstans läste jag att i Darfur dör lika många människor som i tsunamin varje dag, men det passerade ganska obemärkt. Jag tänkte då: åk till Darfur. Träffa mödrarna till barnen som svälter ihjäl, de våldtagna och slagna, låt dem berätta och fråga: Hur kan ni leva? Det vill jag veta.
I mig gör det lika ont som tsunamin. Alla är människor, alla står mig lika nära.
Men kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=qQwCCm-H-sU
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tänker alltid på det där när jag kommer i kontakt med personer som engagerar sig djupt i lidande djur och deras rättigheter. Typ kattanter.
Om man tycker att människor är viktigare än djur kommer engagemanget aldrig räcka åt djuren. Det finns alldeles för mycket mänskligt lidande!
/Fredrik B
Det finns mycket mänskligt lidande - alltför mycket, jag håller med. Men jag tycker att det finns plats för engagemang för både människor och djur. Bara för att människor är viktigare än djur betyder det inte att man inte ska engagera sig för djurens välbefinnande. Alla liv är värdefulla och alla varelser har rätt till ett värdigt liv.
Det finns många områden man skulle kunna engagera sig i. Mördade barn i Sverige, lidande och död i Darfur osv. Det viktigaste är att lyssna på vad ens samvete säger. Alla behöver inte vara engagerade i de stora områdena. Man kan göra nytta i mindre också. Eller på sätt som inte är tidskrävande, t.ex. genom att betala till ett fadderbarn.
Vi i vår familj har valt att vara stödfamilj till en liten kille som förlorade sin pappa i en trafikolycka. Han behöver mycket stöd och en faderlig förebild. Alla sätt att hjälpa är bra och alla behövs.
Ja, alla sätt att hjälpa är bra och alla sätt behövs. Det är sant att ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.
Vad jag menar är att enskilda fall lätt får för stora stora proportioner, som i kvällstidningsjournalistik: Man tar en liten, dramatisk del av sanningen och gör den jättestor. Engagemanget räcker inte till helheten, folk känner att de har gjort något när det har tänt ljus för Engla eller lagt en hundring i en Röda korset-bössa till tsunamin. Och det har de ju, men sen tar det stopp. Det lämnar de stora massorna och det verkliga problemet bortom hjälp.
Men det är svårt att prata om det, för det låter så lätt som om man förringar den insats folk ändå gör och det är ju inte det jag vill göra. Det jag vill säga är snarare: Ta energin och försök att få den att räcka till så många som möjligt. Inte bara till en, eller några få. Viljan finns ju uppenbarligen.
Skicka en kommentar