Bilder

B frågar hur jag såg ut när jag var ung. I en banankartong bland bilder från mitt och K:s bröllop för en evighet sedan, kuvert med foton på barnen när de var små, ett par dyrbara magasin med diabilder där jag står i dammet vid infartsskylten till Musume, frukost vid Mandavu Dam och andra brottstycken ur min historia finns en bild när jag sitter på en gunga. Den tänker jag på och den letar jag efter. Jag hittar den inte, men väl en nästan identisk. Jag är i 20-årsåldern, har klänning och rödbrunt hår och ser glad ut. Jag gillar den bilden.

Längst ner i banankartongen ligger ett vitt kuvert med en kartongbit fastklistrad på baksidan för att göra det stadigare. I kuvertet finns ett svartvitt porträttfotografi av mig. Jag minns när det togs, av Morfar i hans ateljé 1975. Jag tittar rakt in i kameran, mycket allvarsamt, lite avvaktande, och har ett sorgset drag runt munnen. Fotografiet kan vara taget en av de första dagarna efter att vi hade kommit till Sverige, lagom till snösmältning och tussilago i dikeskanterna.
Det var kallt i ateljén och jag har ytterkläder på mig: en grön rock med brunt, luddigt foder och blanka mässingsknappar. Det syns ju inte på bilden, men jag minns det så väl. Där satt jag, i en främmande värld som alla omkring mig kallade hemma. Jag hade inte alls kommit hem, jag hade kommit bort. Jag förstod vad människorna sade, men sällan vad de menade, och jag saknade Chico. Min katt. Det var dåligt med katter i Sverige. Allt det där syns på bilden.

Bilden följde med oss tillbaka till Zimbabwe - som fortfarande var Rhodesia - när sommaren var slut i Sverige. Mindre än ett år senare var vi tvungna att lämna landet. Kriget pågick och kom närmare. Jag minns att jag hörde de vuxna prata om att vägen till stan kunde vara minerad. Jag visste inte vad det betydde och jag minns inte om jag frågade, men efteråt har jag fått berättat för mig att Pappa ville stanna kvar och avsluta skolterminen för att eleverna i hans avgångsklass skulle få examen och att Mamma sade: "Då tar jag barnen och åker." Det gjorde hon också. Vi flög via Johannesburg till Sverige. Det var en lång resa.

Kort efteråt kom rektorn vid Musume Secondary School, där Pappa undervisade, och bad honom att resa. Som den ende vite mannen kvar i området försatte han både sig själv och andra i fara, menade rektorn. Säkert hade han rätt. Pappa hade en och en halv timme på sig att packa innan han måste åka till stan för att ta första bästa flyg ut ur landet. Han packade en väska åt sig, och i en stor plåtkoffert lade han ner saker som låg närmast och kändes viktiga just då. Mammas symaskin, en hel trave flätade korgar och lite annat. Kofferten ställde han i ett förråd.

Senare fick vi veta att timmarna efter att han hade lämnat vårt hus kom två vita poliser och frågade efter honom. De hade med sig en inkallelseorder till de vitas armé. Nåväl, han hann i väg. Kriget fortsatte i fyra år, vi bodde i Sverige och sedan i Tanzania. 1980 förklarades Zimbabwe fritt, folk jublade under Robert Mugabe och vi bilade från Tanzania genom Zambia för att hälsa på. Våra saker hade skingrats, andra människor bodde i vårt hus och Chico huserade hos grannen. Plåtkofferten var det ingen som visste något om, om den ens kom på tal. Jag minns inte.

1992 ringde någon från Arlanda till Kyrkans hus i Uppsala och frågade efter Pappa. Han jobbade där då. "Vi har en stor kista med korgar som har kommit till dig", sade de. Han begrep ingenting, men åkte till Arlanda för att hämta den. Jo, någon hade hittat den till slut och skickat den till Sverige. Mycket riktigt, i plåtkistan fanns en hel massa korgar, Mammas begagnade Singer-symaskin, lite teckningar som vi hade ritat för länge, länge sedan - och det svartvita fotografiet från Morfars ateljé.

Bilder berättar så mycket.