Gud

Det där med Gud är svårt. Jag vet inte vad jag ska tro, och det har jag aldrig vetat.

Den kristna tron var idealet och normen omkring mig när jag växte upp, den var liksom anledningen till allting. Och jag kände alltid att jag var en del av den, men den var ingen del av mig. Det var inte i min egen tro som jag levde, det var i någon annans. Mina föräldrars kallelse - detta ord som jag inte klarar av, som betyder något helt annat för mig än det gör för dem.

1993 var vi ett gäng vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala. Några av de äldsta var med, de som hade bott på barnhemmet på Skolgatan och Seminariegatan när deras föräldrar var ute på fältet på sjuårskontrakt. En av dem hade tagit med sig en bok, skriven av en missionärshustru, som hette Han föll på sin post. Denna missionärshustru och mor beskriver sina och sin mans år på fältet i Kina, någonstans i gränslandet mellan 1800- och 1900-tal om jag minns rätt. Mannen, Missionären, dog där och hon återvände ensam till Sverige - därav bokens titel.

Men de lämnade tre av sina fyra barn i Sverige när de reste ut. Mor beskriver känslan när båten lade ut från hamnen i Göteborg för att ta dem till Kina och de tre barnen stod kvar på kajen: "... som att lägga fram barnen som ett offer på Guds altare". Jag kan se dem framför mig, ensamma, övergivna, tappra, itutade att det här är rätt.

Där, i Samariterhemmets kapell, lutar min syster sig mot mig och viskar: Det är ju obibliskt! Gud hindrade Abraham från att offra Isak.

Ja, det gjorde han. Och jag kan inte tåla ordet kallelse, det ger mig rysningar. För mig är priset för någons kallelse min trygghet.