söndag 21 september 2008

Ett underligt folk

På en internutbildning i gruppdynamik berättar kursledaren om en kvinnlig bekant som kommer från Spanien, träffade en svensk man och bosatte sig i Sverige. Hon hade visa problem att finna sig till rätta i svenska grupper. Det blev liksom lite kulturkrockar. Svenskar pratar om vissa saker i början av en bekantskap - vädret brukar anses vara ett säkert kort, till exempel. "I Spanien är det vanligt att man har en helt annan isbrytare, någonting som vi aldrig skulle prata om här när vi träffar nya människor. Vet ni vad det kan vara?" frågade kursledaren vår grupp, som bestod av drygt 30 journalister, varav de allra flesta i mogen ålder och med många års yrkeserfarenhet.
De såg frågande ut, varenda en. Men svaret fanns i mitt huvud: Politik! Med någon liten reservation för att det skulle kunna vara religion han var ute efter - men jag räckte upp handen och sade just "Politik". Kursledaren bekräftade, och berättade om hur denna spanska kvinna satt på släktmiddagar och försökte prata politik med sin nya, svenska familj. Det gick ju inte.

Det fick mig att tänka på en lektion i samhällskunskap på gymnasiet. Vår lärare var lång med krulligt mörkt hår, stort skägg, undervisade i samhällskunskap och psykologi och gillade att göra pedagogiska experiment som skulle få oss att tänka till.
Den här dagen hade han med sig ett papper. Han sade att han skulle läsa för oss, och när vi förstod vilket land det handlade om skulle vi räcka upp handen. Inte säga någonting, utan bara räcka upp handen.
Papperet fick vi efteråt, jag har kvar det, och det här är vad han läste upp:

Ett underligt folk
Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.
- Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var något slags ond gudom de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Ungefär halva klassens händer var uppe. Min kom först, lite tvekande vid hönsfjädrarna och bilderna av kycklingarna, men säker "när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen".

Ja, det är ett underligt och exotiskt folk som lever i det här landet, där en ledig plats på bussen inte är ett tomt säte, utan ett tomt säte som det inte sitter någon bredvid.

Jag tror att vi missionärsbarn får alldeles särskilda utblickar och inblickar i världen, och en unik förmåga att se saker från flera håll. Det är vår belöning för priset vi betalar, för flyttarna och splittringen, sorgerna och separationerna. Vår skatt. Och vilken skatt, vilken gåva! Den är väl värd att förvalta och föra vidare.

Inga kommentarer: