Det övergivna barnet

Vi pratar om det övergivna barnet i mig, P och jag.

På natten, mellan sömn och vaka, vänder jag mig om. Inuti mig själv. Jag ser vägen som jag har gått på. Det är en grusväg, den ser svensk ut, och den slingrar lite. Vid kröken längst bort står en akacia. Stammen lutar lite där den växer intill vägkanten, kronan skuggar en del av vägen. Och där, under trädet, där sitter barnet. Hon vågar inte gå, hon kan inte gråta, hon kan inget säga. Hon är liten och ljuslockig och hon sitter där bara, tyst och förskrämd.

Jag går tillbaka. Lyfter upp henne och säger: Kom, så går vi. Jag bär dig. Ingen kan älska dig som jag.

Så börjar vi vår vandring, tillbaka till där jag är i dag. Jag har hämtat henne.