Gud

Det där med Gud är svårt. Jag vet inte vad jag ska tro, och det har jag aldrig vetat.

Den kristna tron var idealet och normen omkring mig när jag växte upp, den var liksom anledningen till allting. Och jag kände alltid att jag var en del av den, men den var ingen del av mig. Det var inte i min egen tro som jag levde, det var i någon annans. Mina föräldrars kallelse - detta ord som jag inte klarar av, som betyder något helt annat för mig än det gör för dem.

1993 var vi ett gäng vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala. Några av de äldsta var med, de som hade bott på barnhemmet på Skolgatan och Seminariegatan när deras föräldrar var ute på fältet på sjuårskontrakt. En av dem hade tagit med sig en bok, skriven av en missionärshustru, som hette Han föll på sin post. Denna missionärshustru och mor beskriver sina och sin mans år på fältet i Kina, någonstans i gränslandet mellan 1800- och 1900-tal om jag minns rätt. Mannen, Missionären, dog där och hon återvände ensam till Sverige - därav bokens titel.

Men de lämnade tre av sina fyra barn i Sverige när de reste ut. Mor beskriver känslan när båten lade ut från hamnen i Göteborg för att ta dem till Kina och de tre barnen stod kvar på kajen: "... som att lägga fram barnen som ett offer på Guds altare". Jag kan se dem framför mig, ensamma, övergivna, tappra, itutade att det här är rätt.

Där, i Samariterhemmets kapell, lutar min syster sig mot mig och viskar: Det är ju obibliskt! Gud hindrade Abraham från att offra Isak.

Ja, det gjorde han. Och jag kan inte tåla ordet kallelse, det ger mig rysningar. För mig är priset för någons kallelse min trygghet.

Hemma

Hittar en grupp för missionärsbarn på Facebook och skriver ett inlägg. Får svar från en av medlemmarna - grundaren tror jag - som vuxit upp i Japan. Han skriver att han har läst lite på min blogg och känner igen sig, fast inte just det där med lejon och elefanter. Men väl känslan av de skilda världarna, som finns inom oss.

Och så ger han det vanliga referatet av sin barndom: åren si till så i Japan, ett och ett halvt år i Sverige, fler år i Japan och så vidare, tills vi kom hem till Sverige det och det året. Jag studsar som alltid över det där "hem till Sverige". Kanske var det så för honom, kanske är det så för en del eller rentav för alla utom mig. Eller också är det bara som man säger, men det förstår jag inte. Man ska väl inte säga som det inte är? Eller har ingen tänkt på det?

Just de orden, "hem till Sverige", har ställt till med en så otrolig förvirring för mig att de har ställt hela begreppet hemma på ända. För jag kom aldrig hem när jag kom till Sverige. Jag kom bort.

Om att komma hem är att komma till något som man inte känner igen eller bara minns mycket vagt, där man inte vet hur man gör, förstår vad folk säger men inte alltid vad de menar och där många tycker att man är konstig - då känner jag mig inte hemma.

Jag jobbar fortfarande på att reda ut vad begreppet hemma innebär och betyder för mig. Någon som känner igen sig?

Påsk

Det är påsk.

På påskafton brukade vi gå upp tidigt, ett par timmar före gryningen. Kvällen före hade mamma stått i köket och gräddat pannkakor på gasspisen, stressad som alltid när hon lagar mat. Det var mörkt, kyligt och kallt och vi var så där ruggiga som man alltid blir i vargtimmarna. I bilen dåsade vi och när det första gryningsljuset färgade savannen grå och himlen röd var vi framme i Mikumi, djurparken. Daggen glittrade och luften var frisk och klar när solen gick upp.

En påskaftonsmorgon kom en stor lejonhanne tassande längs vägkanten i det där första ljuset. Han gick precis förbi bilen, på stora, sammetsmjuka tassar, majestätisk och med musklerna spelande under pälsen. Han tittade lite på oss som hastigast när han strök förbi bilen. Vi kunde ha klappat honom, men hela hans integritet och vildhet sade bara nej, det är inte alls att tänka på.

När gryningen var förbi men det fortfarande var morgon åt vi frukost vid Hippo pond. Där ligger flodhästarna, går på botten och betar och kommer upp till ytan då och då för att andas. Pssssch, låter de, och Ö. Ö-Ö-Ö. Det är världens mest fridfulla ljud.

Sen åkte vi runt i parken och under de heta middagstimmarna åt vi lunch på hotellet och badade i poolen. Spännande? Med zebror och gnuer och elefanter, babianer, lejon och giraffer? Nej. Påsk.

Här sticker krokusarna upp genom snön.

Det är skilda världar. Ändå finns de båda inom mig.

Som snö

Snöflingor faller och virvlar ned över Hudiksvall i dag och jag tänker på vad mamma berättade en gång om en man från Kenya som såg snö falla för första gången. Han stod vid ett fönster och tittade ut och sa "It's coming down like insects".

Det tänkte jag på i dag och då var jag på verandan i Musume. Det är varmt och mörkt och flygmyrorna svärmar i tusental kring lamporna. Vi plockar dem med bara händerna, de kryper men bits inte och vi stoppar dem i en balja med vatten. Vattnet klibbar fast på vingarna så de inte kan flyga och sen fräser det lite när vi lägger dem i stekpannan. Jag känner doften och smaken, den salta och lite spröda flygmyresmaken.

Och så är jag tillbaka innanför fönstret på gymmet i Hudiksvall, bland maskinerna och biffarna som tränar.

Varför tänker jag så här? Associerar jag ständigt det som berör mig med det som berör mig ännu djupare, det som finns längst in? Det blir en liten resa genom all längtan till det mest bekanta, till det som värmer hjärtat allra mest, till det som ligger djupast och närmast, allra längst in. Det är väl så det är.

Om jag bara levde här och nu, skulle jag glömma.

Kameleont

Man blir så lätt en kameleont: ständigt anpassningsbar. Ny flytt, ny anpassning till nya människor, nytt språk, ny dialekt, nytt samhällssysten, nya gator och nya telefonnummer.

Till slut blir ingenting självklart, för man vet att det kan vara på så väldigt många olika sätt. "Så här gör man, för att det är så man gör", och "Alla andra gör så", det finns bara inte i min värld. Å andra sidan är ingenting konstigt heller, och det okända skräms inte. Rädd är jag bara för det som ger sig ut för att vara något annat än det jag känner i magen att det är, för det som är falskt och gör skada under en god täckmantel.

Under allt kameleontande får man försöka hitta och vara den man är. Jag jobbar på det. Men det är svårt, när det yttre hela tiden är kaos och förändringar. Hur mycket påverkar det yttre egentligen vårt inre? Rubbar det oss i grunden? Jag hinner inte med, när jag inte hinner landa mellan flyttningarna. Ibland liksom bara mellanlanda.

Någonstans har jag alltid vägrat, men ändå får jag inte ihop det. Jag är inte sann, inte mot mig själv och inte mot andra, när jag hela tiden försöker anpassa mig till hur jag tror att det ska vara på varje nytt ställe.

Och folk pratar om vädret! Varför då, undrar jag. "För att hitta nån form av samhörighet", säger Mannen, som förstår både mig och dem. Folk undrar om vi har något gemensamt i det vi tycker om vädret. "Jaha", säger jag och förstår, men ser ingen poäng. Dessutom ställer det mig utanför i de flesta fall, eftersom jag tycker att det är mysigt när det regnar och inte gillar när det är varmt utan bara vill fly in i skuggan. Fast på vintern och på våren blir jag glad när det är soligt, så då kan jag vara med. Och på hösten blir jag upprymd och sorgsen och det vrider till i bröstet när jag ser lönnarna mot himlen och då tänker jag alltid att hemma i Afrika blommar jakarandan nu.

Jag är mest van vid att man har så kort tid på sig att lära känna varandra, för jag ska ju snart flytta, så vi måste börja prata personligt på en gång annars hinner vi aldrig dit och då lär vi inte känna varandra och dig och dig och dig vill jag inte missa, så jag struntar i vad det är för väder och vill inte prata om det. Men då backar svenskarna.

Sverige är ett konstigt land. För här är en ledig plats på bussen eller tåget inte ett tomt säte, utan ett säte som är tomt som ingen sitter bredvid. Och ett ledigt bord på fiket är ett bord som ingen annan sitter vid. Inte en ny bekantskap, inte ett tillfälligt sällskap, inte en ny vän.

Att lyssna

Sällan kommer man längre än till kommentaren "Spännande." - möjligen till "Spännande!". Jag tycker inte om ordet. I mina öron ekar det av brist på vidare engagemang, det är bara en tom kommentar när folk inte vet vad de ska säga. Då säger de "Spännande", så har de i alla fall sagt något. Men samtalet är slut.

På puben frågar kollegan mig om jag inte längtar tillbaka till Afrika. "Varje dag och varje natt", svarar jag och då säger han inget mer.

Men det går ju aldrig att ge ett rakt och enkelt svar på den alldeles för vanliga frågan "Var kommer du ifrån?" För enkelhetens skull brukar jag säga Uppsala, men det hörs ju inte på mig så folk invänder ofta. Jag förstår egentligen inte varför det är så viktigt att så många tydligen måste prata om det, särskilt inte när de inte orkar lyssna när man verkligen börjar berätta. Det är väl nån sån där fånig social grej, som att prata om vädret och att man ska svara "Bra" när folk frågar hur man mår. De hoppas väl att jag ska säga Kramfors eller Mjölby eller nåt.

Vadå Var kommer du ifrån? Jag är ju här nu, vi kan väl prata om vem jag är, och vem du är. Jag berättar så gärna. Och jag lyssnar så gärna.

Flyttsår

Det är dags att flytta igen och jag vet hur man gör: Man tar sina saker, packar dem i lådor och kartonger, rensar och städar och säger farväl till grannarna och vännerna och så åker man. Man gråter inte, för man är ju på väg till någonting nytt.

Jag har gjort det så många gånger, för jag är missionärsbarn. Alla andra missionärsbarn vet precis vad jag menar, vi känner så väl igen oss i varandra.

Den här gången är det ändå annorlunda. För första gången i mitt liv finns ingen bortre parentes på det jag ska flytta till. Jag flyttar till mitt livs första fasta jobb, tillsammans med min man och mina barn, till ett hus som vi snart ska skriva kontrakt på att vi har köpt och som jag inte vet när vi kommer att flytta ifrån. Jag ser en raksträcka av Kontinuitet framför mig och det känns hemskt konstigt. Många människor blir rädda av det de inte känner igen - borde jag alltså vara rädd nu? Fast det är jag inte.

Den här gången sväller gråten i halsen. Det är alla de andra flyttarna som kommer ikapp mig, alla människor som jag har lämnat bakom mig helt enkelt för att det blir för många att hålla kontakten med när man byter liv och värld så ofta. Några har jag tagit med mig.

Men plötsligt har det blivit viktigt med saker som jag känner igen, nu när marken gungar så under mina fötter. Faster Kaja som möter mig på perrongen när jag kommer för att hälsa på, Farmors gamla röst, min syster.

Tankarna behöver sväva fritt.