Krokodiljägare i svenska skärgården

Drygt två timmar tog det att övertyga den svenska polisen om att vi inte var ett gäng spioner eller andra skummisar som hade samlats på den försommarskira skärgårdsön. Militärt skyddsområde, sa poliserna bestämt. Det visste ju stugägarna när de tänkte efter, men det var så dags när vi var 30 stycken som satt och kollade på diabilder bakom neddragna gardiner och poliserna stod i farstun. De ville se legitimation på oss allihop och mulnade betänkligt när de fick klart för sig att en av oss inte ens var svensk medborgare utan sydafrikan. Och han hade inte passet med sig.
Vi som träffades hade det gemensamt att vi har vuxit upp i olika hörn av världen. Det var inte det försommarskira utanför fönstren som vi kände igen från vår barndom, annat än möjligen lite flyktigt och främmande, utan det som var på diabilderna som alla hade bidragit med. Det var förtjusta utrop över någon som åkte på en stock bakom en elefant i djungeln i Indien, kompisarna från internatskolan som badade vid Pelles vattenfall i floden i Tanzania, vilda aloe vid Zimbabweruinerna och resterna av hängbron som spolades med när en flod steg nio meter efter regnen. Det var bilder på flodhästar, gnuer och lejon.
Poliserna var skeptiska.
Vi var en förening för vuxna missionärsbarn. Åldersspannet var stort, mellan 20 och 80 år, men ändå kände vi så väl igen oss i varandra. Många av oss gick i internatskolor långt från våra föräldrar eller rentav i Sverige medan föräldrarna var i Indien, Kina eller någonstans i Afrika. Alla lekte vi med barn med olika hudfärg, lärde oss flera språk och flyttade många gånger. Som spädbarn satt vi på ryggen på afrikanska eller indiska barnflickor och när vi blev lite större klättrade vi i träd efter solmogna mangofrukter, åt mullbär tills vi var röda runt munnen och lärde oss hur man gör när man skördar bananer. Det var vår barndom, och vi visste ingenting annat.
Den där försommarkvällen delade vi minnen och gemensamma erfarenheter tills skärgårdsstugan var full av berättelser, igenkännande och längtan.
Det slutade med att poliserna insåg det hopplösa i att hitta något skumt bakom denna osannolika täckmantel och åkte därifrån. Sydafrikanen måste anmäla sig hos dem nästa dag, annars var det grönt.
De skulle bara ha vetat att en av männen verkligen hade en krokodils liv på sitt samvete.

/Publicerad i Hudiksvalls tidning den 23 maj 2008/

Sand

Mannen och pojkarna har varit på besök i Hudiksvall, tittat på nya huset och sina blivande skolgårdar. Om två månader bor vi här.

Vi åkte ut till havet, längs en slingrig väg genom skog tills allting bara öppnade sig och jag sa att jag har aldrig sett något liknande i Sverige. "Gotland", invände äldste sonen, men jag höll inte riktigt med. Det här var annorlunda, blåare.

Mannen parkerade bilen, vi packade ur och gick över ett backkrön. Där låg stranden i en vik, jag tog av mig skorna och bergen blånade på andra sidan. Sanden var vit och lite sval och alldeles len, och det var små perfekta kratrar i den. Myrlejon! Jag blåste på några, lite försiktigt, men myrlejonen var inte hemma. Det är bara ibland de är det.

Jag har funderat vidare på det där som S sa, om att jag är stor nu och att det är dags att rota sig. Ska jag göra det här, i Hudiksvall? Tja, varför inte. Det kunde ju vara var som helst. På något sätt känns det tryggt att det åtminstone finns myrlejon.

Jag måste visst alltid leta efter tecken på något som jag känner igen.

Var och varför

Nu tror jag att jag vet varför jag bor i Sverige: För mig är det viktigare att jobba med det jag vill jobba med än var jag bor.

Det är väl ett arv i sig. Jag växte ju upp med att det var jobbet som styrde var man bor. Mina föräldrar valde sina arbeten, och om arbetet fanns i den afrikanska bushen så bodde man ju där, såklart.

Då kommer nästa fråga: Är det här bara just ett arv, eller är det mitt eget val? Jag vet nämligen inte varför jobbet är viktigare än den geografiska hemvisten för mig.

Hmmm.

Personlighet och identitet

Personlighet och identitet? Begreppen känns snubblande nära varandra, går i och ur varandra och hakar i. Men vad är det? Egentligen, menar jag.

Kanske är personligheten det som man alltid bär med sig, och identiteten det som utvecklas ur personligheten. Då måste det ju ta ett helt liv att bygga en identitet.

Det är svårt att känna sig hel när man lever på ett ställe där bara delar av ens identitet har någon plats eller kan komma till uttryck, annat än i ens egna tankar. Tankar som inte kan eller får delas - det är ensamhet för mig.

Så vad har jag själv, som jag alltid bär med mig, oavsett var jag är? För det första behovet av intellektuell stimulans, verbalt uttryck och intryck: att läsa, skriva, tänka och samtala. För det andra behovet av och sinnet för ordning och struktur. För det tredje ett andligt och själsligt behov av skönhet, färg och växtkraft. För det fjärde en stor ansvarskänsla och en stark önskan att stå i främsta ledet, vilja att lösa problem och leda andra.

Det är vad jag ser när jag tittar tillbaka genom alla år och flyttar. Jag ser också att det finns plats för de här behoven var som helst på jorden. Det är ju också så, att de har utvecklats på olika platser och under olika omständigheter. Är det just i det, som saknaden och längtan sitter?

I Sverige kan jag inte sitta under ett träd och ongea (samtala). I Sverige förstår jag inte det tysta språket, här måste jag säga att jag inte kan och be folk att vara tydliga. I Sverige är inte fjärilarna större än min handflata och fladdrar i bougainvillean mot himlen. Men i Sverige talas mitt modersmål av människorna omkring mig, här behärskar jag nyanserna i det talade språket och kanske ännu mer i det skrivna. Här kan jag smälta in totalt, så länge jag väljer det själv. Om jag inget säger, så vet ingen att det finns en annan längtan i mig. Zebraränderna syns inte utanpå. Det ligger både en frihet och en ensamhet i det, det är både lättare och svårare att leva med ränderna som ändå aldrig går ur när de inte syns utanpå.

Kanske är det bara som annat i livet: för- och nackdelar med allt.

Trygghet

Vad är trygghet, då?

Var finns den?

Och hur hittar man den?