Barnatro?

- Trodde du på Gud när du var liten, frågar en journalistkollega på kursen jag går i ett igensnöat Kalmar i början av december.

Vi har inte träffats förut, men har haft några intensiva dagar i en grupp som blev väldigt sammansvetsad och nu är det avslutningsfest.
Jag har berättat om min uppväxt, att jag är missionärsbarn.
Hennes fråga överrumplar mig. Jag kan inte minnas att någon har ställt just den frågan till mig förut, inte ens jag själv. Om jag är religiös nu, som vuxen, om jag är aktiv i kyrkan, vad som händer med ens tro och förhållningssätt till Gud när man har känt sig uppryckt och omkringsläpad och övergiven i missionens och världsförbättringens namn, om jag själv skulle kunna tänka mig att åka ut som missionär ... de frågorna får jag ibland. Men om jag trodde på Gud när jag var liten? Det har ingen frågat.

Ett ögonblick går innan jag svarar:
- Nej. Och jag trodde inte på tomten heller.

Delegering

- Du har haft många mammor, brukar mamma säga till mig ibland.

Hon säger det som om det är något positivt och jag har egentligen aldrig reflekterat över det. Men nu. Nu undrar jag om hon vet vad det är hon säger egentligen.

Hon menar Florence, som var barnflicka åt mig när vi bodde i Musume och bar mig på ryggen. Hon menar Kulelapi som jobbade i köket, tant Elisabet i Odensvi, hon menar Marianne som jag sökte mig till i Moshi och Morogoro, hon menar Ingegerd och Lena som var husmödrar på svenska skolan i Kidugala, hon menar kompisars mammor. Jag vet inte om hon menar sig själv.

Mina föräldrar delegerade sitt föräldraansvar till andra. Så ja, jag hade många mammor. Mamma såg till att någon tog hand om mig, eller tänkte att någon skulle göra det. Och när ingen gjorde det, då gjorde jag det själv.

Kanske är det lite därför som jag så snabbt blir personlig med folk.
Antagligen är det därför jag är så bra på att klara mig själv, i allting praktiskt.
Säkert är det därför jag saknar känslomässig grundtrygghet.
Helt säkert är det därför jag omöjligt kan känna tillit fullt ut, utan ständigt måste få nära relationer bekräftade.

Sträckläsning

A tipsar om Jakob Ejersbos roman Liberty. Den utspelar sig i Moshi i Tanzania med start i början av 1980-talet, berättar hon.
- Visst växte du upp där, säger hon. Jag tänkte på dig och att du kanske skulle vara intresserad.

Ja! Jag var där vid den tiden. Jag gick på ISM, skolan som skildras i boken, höstterminen 1978. Jag bodde i Morogoro 1979-84 och vet precis hur det var i landet under den tiden. Jag var tillbaka 1986-1987.

Jag får tag i boken på biblioteket, två dagar efter att jag har kraschlandat på styret till en downhillcykel i Järvsö och fått en rejäl muskelskada och blödning i höger lår. Jag kan knappt gå, men tar mig genom parken och några kvarter till för att lämna tillbaka en utläst bok. Och kommer att tänka på Liberty. Den var utlånad senast jag var här och finns inte i hyllan nu heller, men jag chansar och tittar i återlämningshyllan. Där står den. Och jag tar den, fort. 800 sidor. Bra. Jag kommer att behöva ligga stilla flera dagar, kanske en vecka eller mer.

På väg hem håller benen på att vika sig. Det gör ont och jag tar av värktabletterna som läkaren skrev ut på akuten i Ljusdal. Lägger mig på sängen och läser.

På en av de första insidorna står en harang om att det är fiktion och att eventuella likheter med verkliga personer, platser eller händelser är rena tillfälligheter och blablabla.

Men platserna finns på riktigt, miljöerna stämmer, och jag är där när jag läser. Hotel Saba Saba i Arusha, Tanga och Pangani vid kusten, Hotel Kilimanjaro i Dar, Morningside på sluttningen i Ulugurubergen som tornar upp sig utanför Morogoro. Till och med beskrivningen av vägen till Morningside stämmer. Ja, man får ställa bilen och gå sista biten, och sedan ligger huset där efter en krök. Utsikten över dalen och staden är magnifik. Det är så verkligt, alltihop. Jag känner den brännade hettan från solen, jag åker med vinden i håret genom Moshi till Arusha och jag känner det röda dammet och varje gupp på vägarna runtomkring, jag vet hur swahiliorden uttalas och vad de betyder. Jag ser mamma dricka kaffe på Kibo Coffee House och jag får en Fanta, jag ser skolgården, klassrummen, poolen, fotbollsplanen, rabatterna och internatlängorna på ISM, sammanhållningen och barn och ungdomar i alla färger. Hur alla måste klara sig. Lite vagt ser jag bokhandeln i Moshi och känner doften av räfflade kinesiska suddgummin i klara neonfärder, Clocktower-rondellen och den skamfilade skylten som det står KEEP LEFT på - det är därför rondell heter kipilefti på swahili - och jag ser byggnaderna vid sjukhuset KCMC. Mot kvällen klarnar det och Afrikas topp Kibo skimrar mot himlen i skymningen, glänsande vit och sedan rosa i solens sista strålar medan stjärnorna tänds i det ljumma mörkret. Jag hör cikadorna och syrsorna och känner doften av regnet, upprymdheten och glädjen när det smattrar mot plåttaket och flyter i strömmar över marken.

Jag känner också igen hopplösheten och motgångarna som drabbade landet just då, på 80-talet; ett land i aska under åren efter försvarskriget mot Idi Amins anfall och 70-talets oljekris, den afrikanska socialismen som slog fel. Fordon stod stilla eftersom utländsk valuta saknades till reservdelar. Det fanns inte bensin, inte diesel, inte tvål, inte toapapper, inte socker, inte mjöl. Varor producerades i ena delen av landet, men kunde inte transporteras till andra delar. Möbler snickrades, men kunde inte monteras eftersom det inte fanns skruv och spik. Vägarna var inte vägar. Allt som kunde exporteras måste ut ur landet får att skaffa utländsk valuta. Och mitt i alltihop var det "biståndsarbetare" som levde lyxliv.

Det är mycket skickligt fångat av författaren, så skickligt att jag ställer mig tvekande till brasklappen om att det hela är fiktion. Ejersbo har till och med lyckats i konststycket att låta två personer - tanzaniern Marcus och dansken Christian - beskriva sina parallella verkligheter och låter dem tala sitt eget språk, se saker var och en på sitt sätt. Det är oerhört inkännande. I Marcus ser jag genom tanzanierns ögon och sätt att tänka (och känner igen det så innerligt väl), i Christian ser jag tonåringen som ingen bryr sig om, som blir en överklasslyngel (och känner igen det också, och förstår hela processen).

Det jag känner igen allra mest hos Christian är hans förvirring när han kommer till Europa - "Europa är konstigt". Det är utanförskap, längtan hem till Afrika, känslan av övergivenhet. Han är överklass i Tanzania, outsider i Danmark. Där han känner sig hemma är han långt ifrån en av alla andra, där det heter att han är hemma känner han inte igen sig i någonting. Kollisionen blir total. Han är en Third culture kid. De enda som förstår den splittringen på djupet, är andra third culture kids. Det vet jag, av egen erfarenhet.

Men jag känner inte igen mig i de vitas vältrande i sex, droger och sprit, på plats i Tanzania. Så levde inte vi. Jag vet att det förekom, blir beklämd av att läsa om det men inte chockerad. Jag minns en gång när vi lånade ett hus i Dar av en familj som jobbade för Sida. De var bortresta och vi fick använda huset och allt som fanns i det. Mamma öppnade skafferiet och där fanns allt. Knäckebröd, kaviar, sill, konserver från Sverige. Jag blev beklämd av överflödet. Mamma pratade nedlåtande och fördömande om folk som levde så och importerade allting. Fast hon längtade efter kapitalvaror, det vet jag. Vi hade inte särskilt mycket pengar och levde ganska enkelt. Ugali och bönor till lunch de flesta dagar i veckan, guest houses eller enkla hotell på semestrarna. Det var annorlunda. Jag levde ett annat liv, men i samma miljö.

Det är bra läsning. Det borde göras film av den här boken.

Det övergivna barnet

Vi pratar om det övergivna barnet i mig, P och jag.

På natten, mellan sömn och vaka, vänder jag mig om. Inuti mig själv. Jag ser vägen som jag har gått på. Det är en grusväg, den ser svensk ut, och den slingrar lite. Vid kröken längst bort står en akacia. Stammen lutar lite där den växer intill vägkanten, kronan skuggar en del av vägen. Och där, under trädet, där sitter barnet. Hon vågar inte gå, hon kan inte gråta, hon kan inget säga. Hon är liten och ljuslockig och hon sitter där bara, tyst och förskrämd.

Jag går tillbaka. Lyfter upp henne och säger: Kom, så går vi. Jag bär dig. Ingen kan älska dig som jag.

Så börjar vi vår vandring, tillbaka till där jag är i dag. Jag har hämtat henne.

Tisdag

P är psykolog och han gräver på nya ställen. Jamen, vad känner du då, frågar han. Jag börjar vänja mig, ser att jag så ofta intellektualiserar, analyserar och maskerar. Han sätter fingret på det gång på gång. Vi pratar om det infantila raseriet, att åka rutschkana rakt ner i barndomens känsla av att vara övergiven och rädslan för att bli bortskickad. Att inte agera utifrån det nu, utan se vilka känslor som är vuxna. Vi pratar om att alltid klara sig själv, om att ta för mycket ansvar. Om att alltid stå på sina egna ben och aldrig falla. Om att alltid bygga nytt. Och alltid, alltid klara sig själv. För känslan, den är ensamhet. Jag måste. Måste klara det här. Alternativet är ett stort mörker utan botten, där jag inte vet om det finns väggar eller inte, och där jag aldrig någonsin har vågat stiga in. Steget över tröskeln till tanken och känslan att jag inte klarar mig själv, det steget har jag aldrig, aldrig vågat ta. För jag måste ju. Måste. Klara. Mig. Själv.

- Fast det finns en trygghet i det också, säger jag.

P rätar på sig i stolen och skärper blicken.
- Hur menar du? säger han.
- Jo, för sig själv har man alltid med sig, säger jag.

Han tittar på mig.
- Vet du vad jag såg nu, när du sa så där, säger han.
- Nej, säger jag.

Han drar efter andan. Och så säger han, mycket tydligt:
- Jag ser dig gå över savannen i Afrika, under en oändlig himmel.

Hans ord träffar som spjut, rakt i hjärtat. Jag stirrar på honom ett ögonblick. Och sedan kommer gråten, tvärt och hejdlöst. Jag sitter där i min bruna klänning i hans kala rum med de fula gardinerna, gråter och darrar och känner hettan från jorden slå emot mig och solen steka uppifrån, känner doften av gräset och hör ljudet av vinden som rör om och gräshopporna som knirrar lite, och jag känner rörelserna i min egen kropp när jag går där. Och jag känner att det är där jag är stark. Där vet jag vem jag är.

- Jag såg kluvenheten i dig, säger han när jag jag kan lyssna och prata igen.

Det går åt två pappersnäsdukar. Det är nytt rekord.

Enångrare

B och jag byter arbetsuppgifter några kvällar. Jag jobbar som reporter i hans ställe, han sitter på min stol och redigerar. Jag är glad, får ett lyft och känner att de gamla takterna sitter i. Skriva kan jag, och skriva gillar jag.

Fotografen M och jag åker till Enånger på ett jobb. Det är föräldramöte i skolan, träff med politiker och tjänstemän från kommunen, med anledning av att högstadieklasserna ska flyttas till skolan i Iggesund en och en halv mil bort. Vi knäpper i gång sätesvärmarna i bilen och åker de två och en halv milen genom vinterkvällen.

- Man blir aldrig enångrare, säger M.
- Men du bor ju i Enånger, säger jag.
- Ja, men jag har flyttat hit. Jag bodde i Iggesund förut. Tre år gick jag i skolan i Enånger. Då vart jag mobbad. Jag hade grön jacka, det fick man inte ha eh.
- U är enångrare va, säger jag.
- Ja, men han är ju född här, svarar M.

Hon parkerar redaktionsbilen vid skolan. Vi går över skolgården mot matsalen, hänger av oss i kapprummet. Det luktar skolmatsal. Politikerna och tjänstemännen tar emot, föräldrarna droppar in och sätter sig. Mötet börjar.

Jag tänker på bymentaliteten, den som jag aldrig riktigt har förstått. Den som innebär att man inte släpper in någon ny, och om man gör det så är det för att hon eller han rättar in sig i de led som finns. Man vill inte lära sig något av den som kommer utifrån, inte se vad den bär med sig, inte se den personen som en resurs som kan tillföra något nytt. Det okända är lika med hot. Ointresset är demonstrativt, ofta elakt, fullt av isande tystnad eller brännande skvaller, skitsnack och lögner.

Och så förstår jag varför många som kommer från små byar är så rädda för att flytta därifrån. De går hellre arbetslösa än bryter upp till utbildning eller jobb någon annanstans. De vet visst inget annat än att man inte blir accepterad på ett nytt ställe.

Det känns väldigt främmande för mig.

Olikheter

Jag växte upp i en värld där alla var olika. Det var det som var normen.

Biten faller på plats när jag ser en bild från en skola i Indien. En bekant firar jul och nyår hos ett av sina vuxna barn, missionärsbarn som jag själv. Framför ett pyntat träd sitter ett gäng barn i olika färger och åldrar. Precis så såg många av mina julavslutningar ut. Det kunde lika gärna ha varit jag som var ett av barnen. Jag känner så väl igen mig i stämningen.

Egentligen har jag nog aldrig tänkt på att alla var olika när jag växte upp. Jag fattade bara aldrig det där med att det var Väldigt Viktigt att vara som alla andra när jag kom till Sverige. Det gör jag fortfarande inte, men nu begriper jag i alla fall varför jag inte förstår.

Man kollar in, frågar, konstaterar, accepterar och respekterar. Det skadar ingen.