På jobbet har vi fönstret öppet, ut mot den svenska sommarkvällen. Den allra spädaste grönskan börjar gå över i djupare grönt, häggen har blommat över och syrendoften ligger tung när jag går hem i det första gryningsljuset, det som inte ens bryter ett mörker.
Och över Lillfjärden i Hudiksvall, i dessa sommarkvällar, hörs afrikanska trummor. Ljudet, det välbekanta, rytmiska, ihåliga, färdas över det lilla vattnet i försommarljuset och rakt in i mig där jag sitter och redigerar sidor i fyra svenska lokaltidningar.
Då möts världarna för ett ögonblick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mmm... nu var du poetisk igen.
Vad härligt med trumljuden över vattnet. Så exotiskt på dessa breddgrader. Jag förstår att du kunde känna mötet mellan dina båda kulturer.
Min dotter har lånat en skiva av sin gitarrlärare. Det är en folkmusikgrupp som kallar sig Bäsk. Härlig svensk folkmusik. Har tidigare inte varit så förtjust i det men nu kan jag ibland uppskatta det. Just Bäsks tolkningar var något som passade mig tydligen. Har haft skivan i bilen nu några dagar så den har gått några varv.
Ibland kan man finna likheter mellan olika länders folkmusik. De hör ihop på något sätt.
Jo, det är något visst med musik. Men just det där trumljudet talar till det allra djupaste inom mig.
Och tack för komplimangen om att jag är poetisk!
Skicka en kommentar