Smultron

- Smultron är nog något som väcker minnen hos alla, säger B när jag berättar om de späda plantorna i min rabatt.

Jag gick längs grusvägen, från Frö och bort mot Ogestad för några kvällar sedan. Jag hade en spade och en pappkasse med några små krukor med mig. Vid Smultronvägen svängde jag in, valde några plantor som kändes rätt och grävde upp dem.

Smultronen därifrån känns välbekanta. På gångavstånd från vägen där de växte finns huset i allén där jag firade min ettårsdag (har jag sett på film), stranden där jag lärde mig gå (har jag inte sett på film, men hört berättas om många gånger), sjön där jag lärde mig att simma (det minns jag), vägen till lekskolan i Hallingeberg och min första skola. Platserna lämnade jag när vi åkte till Tanzania första gången och sedan har jag inte bott där mer, men återvänt med ojämna mellanrum.

Jag planterar smultronen i ett sandigt hörn av min rabatt i Hudiksvall och hoppas att de tar sig.

B finner sig. Kanske hör han tankarna som svischar genom mitt huvud. Han säger det högt, innan jag hinner:
- Fast dina minnen av smultron ser nog inte ut som andras.

Nej, det gör de nog inte. De första smultron jag minns växte på andra sidan ett staket i Johannesburg. Jag var fem år och på väg till Sverige, och vi stannade till hos Berglunds. Hur länge vi var där vet jag inte, några dagar kanske. Vi badade i en pool och jag hade jättekul. Vi åkte skridskor i en inomhusrink. Det var svårt och jag fick ont i fötterna. Det var inte kul. Och plötsligt var mamma alldeles till sig över de där smultronen. Jag måste absolut komma och titta, och jag måste smaka på dem. De var så fantastiska.

Smultronen i Johannesburg var smaklösa och blaskiga. Jag fattde inte grejen.

För mig är smultron något som dök upp. Det fanns inget igenkännande i upplevelsen av doften och smaken av de små röda bären, ingen speciell känsla att hitta dem. Det var inte alls som med mango. Mango har funnits sedan tiden innan jag kunde minnas. Kanske är det det som gör hela skillnaden.