Jordglobsbarnen

"Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk,
och alla religioner!"

/Ur Dom Helder Camara: Tusen skäl att leva/

På den första missionärsbarnsträffen jag var på, den på Samariterhemmet i Uppsala 1993, refererade Mick Lidbeck till Dom Helder Camaras ord. Mick är en av de klokaste människor jag vet, lyssnande och inkännande, och hon sa att hon tänkte sig missionärsbarnen som barn som har fått en jordglob.

Det vill jag också tro att vi har, och jag har en jordglob hemma hos mig. Den är stor och gul med en lampa inuti som jag tänder när det skymmer, och jag vrider den alltid så att Afrika är mitt fram i blickfånget.

Vår uppväxt har gett oss så många inblickar och utblickar i världen och människorna. Det är en gåva värd att förvalta väl, liksom det är en gåva att förvalta väl om man har levt ett helt liv på en och samma plats. Då vet man ju så mycket om just den platsen och människorna som har kommit, gått eller stannat kvar där.

För mig handlar det om att hela tiden hitta sätt att förvalta och föra vidare det som jag har fått med mig: dela med mig, och dela med andra. Vi kan alla lära av varandra. Det är den viktigaste kunskapen vi kan få.

Jag menar inte att vi sitter inne med en sannare bild av någonting än vad någon annan gör. Alla har sin egen sanning. Men jag menar att vi genom att utbyta kunskaper och erfarenheter med varandra alltid kan lära oss mer och utvecklas. Därför är det så bra med människor med olika erfarenheter. Och därför har jag aldrig förstått poängen med att vara som alla andra.

Det enda man inte får göra är att inte respektera varandra.