Sträckläsning

A tipsar om Jakob Ejersbos roman Liberty. Den utspelar sig i Moshi i Tanzania med start i början av 1980-talet, berättar hon.
- Visst växte du upp där, säger hon. Jag tänkte på dig och att du kanske skulle vara intresserad.

Ja! Jag var där vid den tiden. Jag gick på ISM, skolan som skildras i boken, höstterminen 1978. Jag bodde i Morogoro 1979-84 och vet precis hur det var i landet under den tiden. Jag var tillbaka 1986-1987.

Jag får tag i boken på biblioteket, två dagar efter att jag har kraschlandat på styret till en downhillcykel i Järvsö och fått en rejäl muskelskada och blödning i höger lår. Jag kan knappt gå, men tar mig genom parken och några kvarter till för att lämna tillbaka en utläst bok. Och kommer att tänka på Liberty. Den var utlånad senast jag var här och finns inte i hyllan nu heller, men jag chansar och tittar i återlämningshyllan. Där står den. Och jag tar den, fort. 800 sidor. Bra. Jag kommer att behöva ligga stilla flera dagar, kanske en vecka eller mer.

På väg hem håller benen på att vika sig. Det gör ont och jag tar av värktabletterna som läkaren skrev ut på akuten i Ljusdal. Lägger mig på sängen och läser.

På en av de första insidorna står en harang om att det är fiktion och att eventuella likheter med verkliga personer, platser eller händelser är rena tillfälligheter och blablabla.

Men platserna finns på riktigt, miljöerna stämmer, och jag är där när jag läser. Hotel Saba Saba i Arusha, Tanga och Pangani vid kusten, Hotel Kilimanjaro i Dar, Morningside på sluttningen i Ulugurubergen som tornar upp sig utanför Morogoro. Till och med beskrivningen av vägen till Morningside stämmer. Ja, man får ställa bilen och gå sista biten, och sedan ligger huset där efter en krök. Utsikten över dalen och staden är magnifik. Det är så verkligt, alltihop. Jag känner den brännade hettan från solen, jag åker med vinden i håret genom Moshi till Arusha och jag känner det röda dammet och varje gupp på vägarna runtomkring, jag vet hur swahiliorden uttalas och vad de betyder. Jag ser mamma dricka kaffe på Kibo Coffee House och jag får en Fanta, jag ser skolgården, klassrummen, poolen, fotbollsplanen, rabatterna och internatlängorna på ISM, sammanhållningen och barn och ungdomar i alla färger. Hur alla måste klara sig. Lite vagt ser jag bokhandeln i Moshi och känner doften av räfflade kinesiska suddgummin i klara neonfärder, Clocktower-rondellen och den skamfilade skylten som det står KEEP LEFT på - det är därför rondell heter kipilefti på swahili - och jag ser byggnaderna vid sjukhuset KCMC. Mot kvällen klarnar det och Afrikas topp Kibo skimrar mot himlen i skymningen, glänsande vit och sedan rosa i solens sista strålar medan stjärnorna tänds i det ljumma mörkret. Jag hör cikadorna och syrsorna och känner doften av regnet, upprymdheten och glädjen när det smattrar mot plåttaket och flyter i strömmar över marken.

Jag känner också igen hopplösheten och motgångarna som drabbade landet just då, på 80-talet; ett land i aska under åren efter försvarskriget mot Idi Amins anfall och 70-talets oljekris, den afrikanska socialismen som slog fel. Fordon stod stilla eftersom utländsk valuta saknades till reservdelar. Det fanns inte bensin, inte diesel, inte tvål, inte toapapper, inte socker, inte mjöl. Varor producerades i ena delen av landet, men kunde inte transporteras till andra delar. Möbler snickrades, men kunde inte monteras eftersom det inte fanns skruv och spik. Vägarna var inte vägar. Allt som kunde exporteras måste ut ur landet får att skaffa utländsk valuta. Och mitt i alltihop var det "biståndsarbetare" som levde lyxliv.

Det är mycket skickligt fångat av författaren, så skickligt att jag ställer mig tvekande till brasklappen om att det hela är fiktion. Ejersbo har till och med lyckats i konststycket att låta två personer - tanzaniern Marcus och dansken Christian - beskriva sina parallella verkligheter och låter dem tala sitt eget språk, se saker var och en på sitt sätt. Det är oerhört inkännande. I Marcus ser jag genom tanzanierns ögon och sätt att tänka (och känner igen det så innerligt väl), i Christian ser jag tonåringen som ingen bryr sig om, som blir en överklasslyngel (och känner igen det också, och förstår hela processen).

Det jag känner igen allra mest hos Christian är hans förvirring när han kommer till Europa - "Europa är konstigt". Det är utanförskap, längtan hem till Afrika, känslan av övergivenhet. Han är överklass i Tanzania, outsider i Danmark. Där han känner sig hemma är han långt ifrån en av alla andra, där det heter att han är hemma känner han inte igen sig i någonting. Kollisionen blir total. Han är en Third culture kid. De enda som förstår den splittringen på djupet, är andra third culture kids. Det vet jag, av egen erfarenhet.

Men jag känner inte igen mig i de vitas vältrande i sex, droger och sprit, på plats i Tanzania. Så levde inte vi. Jag vet att det förekom, blir beklämd av att läsa om det men inte chockerad. Jag minns en gång när vi lånade ett hus i Dar av en familj som jobbade för Sida. De var bortresta och vi fick använda huset och allt som fanns i det. Mamma öppnade skafferiet och där fanns allt. Knäckebröd, kaviar, sill, konserver från Sverige. Jag blev beklämd av överflödet. Mamma pratade nedlåtande och fördömande om folk som levde så och importerade allting. Fast hon längtade efter kapitalvaror, det vet jag. Vi hade inte särskilt mycket pengar och levde ganska enkelt. Ugali och bönor till lunch de flesta dagar i veckan, guest houses eller enkla hotell på semestrarna. Det var annorlunda. Jag levde ett annat liv, men i samma miljö.

Det är bra läsning. Det borde göras film av den här boken.