Året var 1992 och jag skulle åka tillbaka till Tanzania för första gången sedan jag hade flyttat till Sverige. Fem år hade gått. Nyss vuxen var jag nu, med Mannen som jag hade valt ut att dela livet med. Jag ville visa runt honom där först bara, se att han verkligen förstod.
Så gick vi till vaccinationsmottagningen i Uppsala för att vaccinera oss. Namnen på sjukdomarna klingade välbekant: gula febern, tyfoid, meningit, kolera ... alla hade jag tagit förut, flera gånger.
Och så var det malariaprofylax. Klorokin skulle vi ha, två tabletter en gång i veckan, och komplettera med en sort till - Paludrine om jag minns rätt. Avresedagen var en tisdag eller onsdag och klorokinen skulle tas sju dagar före avresan. Tabletterna var dyra och sköterskan ville veta hur länge vi skulle vara borta, så att läkaren kunde skriva ut exakt rätt antal tabletter åt oss.
- Jaha, sa jag. Men - om vi börjar ta dem på söndagen innan vi åker så blir det ju bara två eller tre dagar i förväg. Ska vi ta de första på söndagen före det, så att det blir tio dagar innan?
Hon förstod inte.
Jag försökte förklara igen. Var det bättre att vi tog lite för långt i förväg, eller tyckte de att det kunde räcka med de där två eller tre dagarna innan?
Hon förstod inte i alla fall.
- Jamen, sa hon. Ni kan väl ta dom på tisdagen så blir det ju en vecka.
Nej. Det går inte. Man kan inte ta klorokin på en tisdag.
Klorokin tar man på söndagar, det vet alla.
---
Sköterskan suckade. Jag tror att det slutade med att vi tog de första tabletterna tio dagar i förväg.
---
Ni där ute som är missionärsbarn och uppfödda med att inte få gå från frukostbordet på söndagar förrän tabletten är svald - och till kyrkan och söndagsskolan skulle man gå - ni vet vad jag menar. Ni minns den beska smaken, och kanske hur halsen liksom snördes ihop. Kanske dricker ni inte heller gin och tonic. Det gör inte jag, nämligen. I alla fall inte tonic, för det både smakar och innehåller kinin.
torsdag 25 mars 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
