Stekta bananer

I fjällstugan hittar jag för många bananer i skafferiet. Jag brukar göra banankaka när det blir så där, men nu kommer jag att tänka på stekta bananer och skickar ett sms till Mannen som är och handlar. Köp glass, ber jag.
Egentligen ska det vara vaniljsås, men nu får det duga med sojaglass. Jag tål inte mjölk och det är inte värt konsekvenserna att fuska just nu.

Jag skalar bananerna, delar dem på längden och steker dem i smör. Strör över farinsocker och kanel och tänker på de stora, ljusa sockermyrorna som alltid vimsade omkring så fort det fanns socker i närheten och hur det kittlades när de sprang över ens hud. Sockret och kanelen smälter ihop till en knäckig massa i stekpannan. Bananerna blir precis lagom mjuka och jag serverar. Barnen är skeptiska först. Sen ber de om mer.

- Helst ska det vara ndizi sukari, säger jag. Det är de små söta bananerna. Men malindi går också bra.

Det är gott. Men jag längtar efter varmt mörker, syrsornas tirrande och den svala brisen efter dagens hetta. Utanför stugan, där bananerna bara är bananer utan några namn, är det snö, kväll och två minusgrader.

Internat

- När jag var lika gammal som du bodde jag på internat 50 mil från mina föräldrar. Och det hade jag gjort i nästan tre år, säger jag till min äldste som en dag.
Han är 13 år.
- Vadå, säger han. Bodde du inte hemma? Hur kunde mormor och morfar låta dig göra det? Är dom inte riktigt kloka?
- Nej, säger jag.
Jag har inget annat svar.

Ändå tror jag att andra for mer illa än vad jag gjorde av att bo på internat. Jag har sett det. För mig var det annat som var värre - flyttarna och separationerna har varit det stora för mig - men någonstans har det nog ändå gett mig en skev bild av familjeliv.

Jag försöker handskas med det genom att inte utsätta mina egna barn för samma sak.

När jag var lika gammal som min mellanson är nu, var det en månad kvar tills jag skulle börja på internatskolan. Han är nio och ett halvt år. Det är ofattbart.

Historier

Barnen lyssnar till mina historier. Jag vill dela med mig till dem och berättar när minnena dyker upp, ofta vid matbordet. Mest skrattar de åt den om markattan och coca colan.

Vi var på semester någonstans, kanske i Richard's Bay eller Beira. Jag minns att vi var samlade runt ett bord under ett stort träd, mamma, pappa, min syster, bror och jag, och skulle äta. Rätt som det var kom en markatta gående på alla fyra längs en av grenarna på trädet. Den tittade på oss medan den gick. Hukade lite, som en katt som smyger. Ögonen var gula, stora, i det svarta ansiktet. Svansen var lång och hängde rakt ner.
Och så, kvickt som sjutton, var apan nere från grenen, skuttade över den sandiga marken, ryckte till sig en flaska coca cola från vårt bord och flydde. I den relativa säkerheten uppe i trädet höll den flaskan med båda händerna och halsade - drack och drack och drack.
När flaskan var tom släppte apan taget. Sen satt den på grenen, hopsjunken. Och hickade så att den hoppade. Hick. Hick. Hick. Och så - psssssch - kom all colan forsande ut genom näsborrarna.