Det är något så befriande med att jobba bland journalister, för ingen tycker att man är konstig eller dum om man ställer en fråga. Tvärtom – sökandet efter information är i grunden det som betalar våra huslån, elräkningar och fiskpinnar.
Elva år gammal stod jag i skolbespisningen och kunde inte öppna ett mjölkpaket. Det var före tappkranarnas och automaternas tid och de öppna enlitersförpackningarna som stod på serveringsbordet var tomma. Allihop.
Jag bad klasskompisarna som stod närmast att visa hur man skulle göra. Det blev uppståndelse, hånskratten spred sig och det jag minns mest av allt är förnedringen jag kände.
Några dagar tidigare hade vi flugit i 15 timmar och kommit till Arlanda mitt i natten, mamma, pappa, min bror och jag. Morfar och syrran mötte oss med baksätet fullt av varma jackor ihoplånade från kusinerna. Det var vid trettonhelgen, stjärnklart och nästan 20 grader kallt. I lägenheten där vi skulle bo väntade mormor med resterna av julskinkan och varma tröjor som hon hade stickat åt oss. Min var vit med rosenknoppar på.
Tre och ett halvt år hade vi bott i Tanzania, strax utanför Morogoro vid foten av Ulugurubergen. Där brukade jag gå i kvällningen med en spann och några shilling till ladugården som skulle försörja skolan och internatet med mjölk och kött. Jag ställde mig i kö med de andra barnen för att få köpa av det som blev över. ”Naomba lita mbili” – kan jag få två liter – sa jag, och killen som jobbade med mjölkningen öste upp ur ett stort plåtkärl.
Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission, först i Zimbabwe och sedan i Tanzania. I min barndom finns ingen doft av syrener och kokkaffe och inte särskilt många röda stugor. Mitt hjärtas barndomskammare är i stället full av syrsornas tirrande melodier, doften av regnet som flyter i strömmar över marken och smattrar mot plåttaket, svala cementgolv under mina bara fötter, brännande sol och blommande jakarandaträd, dans och trummor och sammetsmjukt nattmörker.
Så skulle vi då ”hem” till Sverige. Och här måste man tydligen kunna öppna mjölkpaket, annars är man ingenting värd. Jag förstod inte då, och jag förstår fortfarande inte, hur man kan behandla andra nedlåtande bara därför att de inte besitter samma kunskaper som man själv.
Kanske var det lite därför som jag till slut valde att bli journalist. Då får man ju fråga om vad som helst.
/Publicerad i Hudiksvalls Tidning 2007-09-14/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket tänkvärt. Att en sån liten sak som att öppna ett mjölkpaket kan få konsekvenser av av så stora mått. Livet kan vara hårt ibland när man är liten och lite annorlunda. Jag minns också en händelse när jag gick i sjuan som andra runt omkring mig gjorde sig lustiga över på min bekostnad. Att bli hånskrattad åt är fruktansvärt, verkligen att bli nedtryckt. Jag hade ett par jeans som var väldigt moderna i Japan. Det var några applikationer på som var tuffa. Jag kan bara säga att de var inte tuffa här i Sverige. Hela dagen som jag hade dem på mig kunde jag känna blickar, fniss och prat bakom ryggen. När vi åkte skolbussen hem på eftermiddagen frågade dessutom en tjej var jag hade köpt brallorna, på ett sätt som jag direkt förstod att det inte var för att hon precis ville ha likadana. Det var sista dagen jag hade de byxorna på mig.
Jag försöker påverka mina elever, och mina egna barn också för den delen, att alltid acceptera andra precis som de är. Jag måste säga att de är ganska duktiga på det. Vi har fått några elever genom åren som kommit som asylsökande. De är väldigt annorlunda jämfört med oss i kulturen och språket och allt annat också. Men de är jättemåna om de nya och tar hand om dem. Det är härligt att se. Vår specialpedagog som jobbar på tre olika skolor, brukar kalla vår för "idyllen". Det är just för att barnen är så måna om varandra och man kan ställa "annorlunda" frågor. Självklart är inte allt perfekt men det finns hopp.
Jag förstår din känsla där du stod vid mjölkpaketet...
Ja, de små sakerna blir stora när de är så många. När allt är nytt in i minsta detalj, ned till minsta doft och känslan i vinden som blåser. För mig blev mjölkpaketet symbolen, händelsen, som får illustrera alla de här pusselbitarna.
Annars tror jag att de flesta människor har upplevt något liknande, ungefär som du och brallorna. Jag minns en klasskompis i skolan i Uppsala, den med mjölkpaketen, som hade sparat länge till ett par stövlar som hon sedan blev retad för när hon äntligen kunde köpa dem. Hon hade gått i samma klass under hela sin skoltid, bott i samma villa vid samma gata några kvarter från skolan och kände alla. Men stövlarna hade hon bara en förmiddag - redan på lunchen gick hon hem och bytte.
För oss blir det så lätt så många såna här situationer, bara.
Men jag är glad att du förstår min poäng!
Skicka en kommentar