Bilder

På Facebook har folk lagt upp bilder från min gamla skola, den vid foten av Ulugurubergen. En del av bilderna är gamla, lite gulnade och vikta, från tiden när jag gick där och daggen glittrade i gräset när vi hade idrott på morgnarna, innan hettan satte in. En del av bilderna är ännu äldre, från före min tid. Och andra är ganska nytagna.

På bilderna är det barn i olika färger som äter matsäck under träden eller i pergolan med palmbladstaket, som leker och har lektioner och skolavslutning. Jag finns med på en del. I mitt minne dyker de andra upp: Pascale från Schweiz, Julie från England, Tanya från Sydafrika, Rakesh från Pakistan, Genevieve från Kanada, Miriam, Arnold och Ingeborg från Holland, Irfan från Indien, Katrine och Kristian från Danmark, Tandi och Nada från Zambia, grabbarna van der Laak som hade en holländsk pappa och tanzanisk mamma. En del av dem håller jag fortfarande kontakten med. Det gav oss vida utblickar och inblickar i världen att leka och arbeta tillsammans i den skolan.

Vi lärde oss så mycket av varandra. Man gör det, när alla kommer från olika håll och kan olika saker. Det är när alla ska vara likadana, när alla ska passa i samma mall, som världen står stilla. Olikheterna och öppenheten för dem får jorden att gå runt och människor att utvecklas.

Lekar

Kollegan K berättar om ett besök på hennes barns gamla skolgård. "Där fick man inte vara", "Så fick man inte göra", mindes de snart vuxna barnen. Hon reflekterar lite kring att det är vad de minns allra först av sin vardagsmiljö som barn.

Och jag tänker på hur vi hade det, vi som växte upp i Afrika i stället. Hur kul det var, hur fria vi var. Vi gick till floden och badade, åkte kana i forsen och simmade mot strömmen nedanför vattenfallet, klättrade i träd och på klippor, letade efter ödlor och kameleonter och jagade varandra så dammet rök på sandplanen framför skolan och skolhemmet i Kidugala. Det var en enda lång byggnad, med veranda med plåttak som regnet smattrade mot under regntiden. När pumpen var sönder eller det inte fanns diesel att driva den med, fick vi duscha i vatten från stuprännan. Vi plockade fikon och mullbär och mikusu, och åt när vi var hungriga. Mamma sa att enda skillnaden mellan vita och svarta barn är att svarta barn har vita handflator och fotsulor, och på vita barn är det tvärtom.

I våra liv fanns andra sorger. Vi bodde långt från våra föräldrar, på internat, och vägarna var dåliga. Det var svårt för många. På skolhemmet fanns husmor, i en liten lägenhet mellan skolhemmet och skolan bodde en av lärarna, och vi barn delade rum med varandra. Två och två, tre och tre eller fyra och fyra, hur det föll sig och efter vilka som passade ihop någorlunda i ålder och temperament. Vi satt i samma båt på något sätt. Men begränsningar är inte vad jag minns i första hand. Inte på det viset. Vi fick hållas, och vi lärde oss att klara oss själva. Ingen daltade med oss.

Sverige visste vi inte så mycket om. Det var så avlägset och själv blev jag alltid förvirrad av att det kallades "hemma". Än i dag säger jag inte att jag kom "hem" när jag kom till Sverige. Det gjorde jag aldrig. Jag kom bort. Bort från de fria lekarna, frukterna, växlandet mellan olika språk. Jag var frustrerad över att jag förväntades lära mig allting för att passa in i den nya världen, men ingen ville lära sig något på djupet av mig. Bara lite på ytan, så där, inte verkligen lyssna till mina erfarenheter och kunskaper som jag så gärna ville dela med mig av. Jag ville att vi skulle lära av varandra, precis som jag var van vid att man gjorde. Det vill jag fortfarande.

Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag någonsin kom bort när jag kom till Tanzania.