Kollegan S har fotat höstrusk. Han kommer in på redaktionen, berättar att han har varit ute på Hornslandet. Det blåser kraftigt, nästan storm. Här inne i stan ligger avslitna grenar på trottoarerna. Lillfjärden är blygrå, i uppror, och den bruna porten ut mot gatan gnisslar och smäller.
Kom och kolla, säger S, och visar mig bilderna till morgondagens tidning. Här kan du surfa, lägger han till.
Det är stora vågor på hans datorskärm, skum som yr och klippor i förgrunden. Man ser havets obevekliga kraft i bilderna.
Surfa har jag alltid velat göra, tänker jag, och berättar om när jag var liten och vi var i Durban. Där rullar hela Indiska oceanen in, vattnet är klart och det blir tunnlar av vågorna. Jag minns surfarna som åkte på vågorna, in i tunnlarna och ut igen tills de välte. Hittade brädan, klättrade upp på den och surfade vidare. Jag berättar om det.
Då tänkte jag att det där vill jag göra, säger jag. Men jag har inte gjort det än.
Han förstår inte riktigt. Kanske är Sydafrika för främmande. Jag vet inte varför. Eller så verkar det knasigt att vilja surfa bland stora vågor. Men om vattnet är ljummet, så att man aldrig blir kall, och klart och man är hemma i Afrika?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar