Gud och himlen

Jag funderar vidare på det där med tro, och hur det har påverkat mig att växa upp med den kristna tron omkring mig, som Anledningen till allt man gör. (Se även inlägget Gud den 27 mars 2008.)

Jag har alltid tyckt om sångerna - därför att jag tycker om att sjunga - och stämningen i kyrkorum - därför att den är lugn och mäktig. Jag saknar alltid pappa om jag är i en kyrka utan honom. Han hör liksom dit, precis som i svampskogen.

Det kollektiva utövandet av andlighet har jag däremot mycket svårt att känna mig bekväm med. För mig är min andlighet privat. Den handlar inte om att be till Gud, och har aldrig gjort det. Jag tycker inte alls om förväntan att be offentligt eller rabbla böner som någon annan har skrivit. Det finns inte i mig, det har ingen mening för mig.

Det finns en fantastisk kyrka i Trönö, mellan Hudiksvall och Bollnäs. Den brann någon gång i slutet av 90-talet, och när den byggdes upp beslutades att bara bygga upp halva den ursprungliga kyrkans väggar och tak. Halva kyrkan är alltså ett kyrkorum, stilla och vackert. Den andra halvan består av en stenlagd gård med ett altare, bänkar, pelare som ramar in det hela - och inget tak. Det är öppet upp till himlen.

Min andlighet handlar om att utforska mitt eget inre.