Gamla band

Jag får ett mejl från en före detta kollega. Vi var tre som pendlade mellan Uppsala och Sala ett tag, åkte tåg tillsammans och träffades då och då på något kafé i Uppsala. Han jobbar kvar, vi andra två har dragit vidare men vi har fortsatt att träffas. Lite skämtsamt kallade vi oss PKU - pressklubben Uppsala.
Nu blir det lite långt för mig att åka. I mejlet som jag fick häromdagen refererade J deras senaste PKU-träff - en promenad längs gator i Uppsala som jag känner väl och kan se framför mig. Och han avslutar med att "det vore trevligt att träffas alla tre någon gång i höst".
Då slår det mig att jag inte ens har tänkt tanken att åka tillbaka till Uppsala. För vad ska jag göra där? Jag har klippt alla band - snipp. Det är så det brukar vara när man flyttar, ju. Då åker man inte tillbaka, då ses man sällan mer. Man bygger ett nytt liv, på det nya stället, av det som finns där man är. Och så gnager saknaden och längtan i en efter det som fanns där man bodde förut, men inte finns här, och så lever man med det.
Men lite konstigt är det. Jag har bott längre i Uppsala än någon annanstans - ungefär 23 år sammanlagt. Det är min mans hemstad och mina barns hemstad, men det är många år sedan det var min. Jag har bara bott där.
Kanske är det därför jag inte tänker på att åka tillbaka dit. Jag vet inte. Det är bara inte viktigt för mig.
Fast jag träffar gärna PKU igen, förstås.