Stjärnhimmel

Himlen är svart och stjärnorna lyser när B och jag stiger ur bilen. Luften är klar och kall, det ryker lite om vår andedräkt och jag huttrar till. Jag tar honom i handen och säger: "Titta, jag har tänt dem åt oss."

B berättar om när han var barn och låg i snön och tittade på stjärnhimlen.

Då vet jag vad det är som känns annorlunda med stjärnorna här, än den himmel jag tittade på som barn. Det är inte bara det att stjärntecknen är annorlunda. Det är inte heller bara det att man ser fler stjärnor på södra halvklotet.

I Sverige fryser man alltid lite när man tittar på stjärnorna.

Konversation

Plötsligt försöker L konversera mig om Afrika på kafferasten.
- Har du sett några djur när du var i Afrika, så där som man ser på tv?

Ja, jo. Jag har fått frågan förr, och liknande frågor. Jag blir alltid lika ställd.

De som frågar har så lite begrepp om andra länder att de inte vet vilken nivå de ska lägga sig på. Ändå är det välmenat att ställa frågor, ett försök att vara artig. Men jag blir svarslös. Jag vet av erfarenhet att om jag börjar berätta om hur det ser ut för mig så tappar jag dem snart, antingen för att de inte alls kan relatera till det jag säger eller för att de tror att jag skryter, eller vad det nu är. I vart fall har jag lärt mig att aldrig berätta om ingen frågar, utom för dem som står mig närmast. De som står mig närmast just därför att de kan och vill lyssna.

Jag gör ett försök ändå med L. Svarar att visst har jag sett alla de där djuren. Lejon, elefanter, zebror, miljoner gnuer i Serengeti, noshörningar, flodhästar, geparder, apor, krokodiler, giraffer som springer över savannen ... hans blick blir tom och han tittar över axeln på mig. Det är lönlöst.

Samtidigt förstår jag. L har bott i samma lilla stad i hela sitt liv. Han började på sin första arbetsplats samma år som jag föddes, och här har han jobbat sig upp sedan dess. Han vet allt om Hudiksvall och väldigt mycket om många av människorna här. Och ganska lite om Afrika. Det är inget fel, inte alls. Det behöver inte betyda att man är trångsynt.

Fast ibland får jag lust att säga "Visst, jag var på safari när jag bodde i Afrika. En gång såg jag en neger också."

Perspektiv

Det är erfarenheterna som ger oss våra perspektiv.

Vi var tre generationer vuxna missionärsbarn som samlades på Samariterhemmet i Uppsala i september 1993. Jag var bland de yngsta, strax över 20. De äldsta hade fyllt 80. Vi var kanske 30 personer, alla med det gemensamt att våra föräldrar hade lämnat Sverige för att arbeta för missionen. Ingen av oss hade växt upp i ett villakvarter.

För oss missionärsbarn såg det olika ut. En del av oss växte upp i två världar och fick två eller flera hemländer, eller inget alls. Vi lärde oss flera språk. En del av oss gick i inhemska skolor, andra på svenska skolor med internat, åter andra i internationella skolor. En del kunde bo hos föräldrarna, andra inte. En del av oss grät under täcket på kvällarna på skolhemmet. En del grät inte. Andra grät tyst, när ingen såg och ingen hörde, eller bara inuti sig själva. Men alla visste vi hur det kändes.

Nu satt vi på stolar i en ring, bakom bänkraderna i det lilla kapellet. Vi pratade om rotlöshet och längtan, det svåra att förstå och förlika sig med att föräldrarnas arbete och uppgiften att tjäna Gud tycktes viktigare än vad vi barn var. Vi pratade om att bli bortskickad, om att bita ihop och klara sig själv.

Så var det för min generation missionärsbarn.

De äldsta satt tysta.

Jag vet att det var annorlunda för dem, de som var barn till missionärerna som verkade före andra världskriget. Kontrakten var längre i missionens barndom - sju år på fältet och ett år i Sverige var det vanliga. När missionärsbarnen kom i skolåldern så var det inte säkert att det fanns lämpliga skolor för dem längs farbar väg från föräldrarna. I Uppsala finns två hus, ett på Skolgatan och ett på Seminariegatan, som har tjänat som barnhem för de missionärsbarnen. Deras föräldrar lämnade dem där för att resa ut i världen och tjäna sin Gud. De blev borta i åratal. Världskrig kom emellan och det var några missionärsbarn som inte såg sina föräldrar på 14 år. Föräldrarna hade en Gud som de bäst tjänade genom att lämna sina barn. Jag kan inte förstå det.

Inga satt i ringen med oss andra, tyst och stillsam, lite rund och med händerna i knät. Hennes barndom gick på barnhemmet när hennes föräldrar var i Indien, år efter år. Inga lyssnade stilla när vi berättade om att bara få komma till föräldrarna på skolloven, om bortregnade vägar och broar och skoluniformer. Och jag frågade henne hur de hade haft det, hur det var för henne.
Hon svarade: "Vi led ingen nöd."

Svirr

På väg till stranden svänger jag inom biblioteket. Jag hittar boken som E tipsade om, sätter lånekortet i läsaren och knappar in min kod, drar boken över skannern, får mitt kvitto och går. När jag stiger ut ur den svala lokalen slår värmen emot mig. Den stiger från plattorna på trottoaren och luften står stilla.

Jag blir lite förvirrad och vet inte riktigt var jag är, en kort sekund. Det är samma känsla som att stiga ut på gatan i Dar. Nästan. Värmen, kontrasten mot svalkan där inne, och så ett ljud, en rörelse genom den heta luften. Det svirrar.

Så vet jag vad det är som finns både här och där, när det är som varmast. Det är svalor.

Smultron

- Smultron är nog något som väcker minnen hos alla, säger B när jag berättar om de späda plantorna i min rabatt.

Jag gick längs grusvägen, från Frö och bort mot Ogestad för några kvällar sedan. Jag hade en spade och en pappkasse med några små krukor med mig. Vid Smultronvägen svängde jag in, valde några plantor som kändes rätt och grävde upp dem.

Smultronen därifrån känns välbekanta. På gångavstånd från vägen där de växte finns huset i allén där jag firade min ettårsdag (har jag sett på film), stranden där jag lärde mig gå (har jag inte sett på film, men hört berättas om många gånger), sjön där jag lärde mig att simma (det minns jag), vägen till lekskolan i Hallingeberg och min första skola. Platserna lämnade jag när vi åkte till Tanzania första gången och sedan har jag inte bott där mer, men återvänt med ojämna mellanrum.

Jag planterar smultronen i ett sandigt hörn av min rabatt i Hudiksvall och hoppas att de tar sig.

B finner sig. Kanske hör han tankarna som svischar genom mitt huvud. Han säger det högt, innan jag hinner:
- Fast dina minnen av smultron ser nog inte ut som andras.

Nej, det gör de nog inte. De första smultron jag minns växte på andra sidan ett staket i Johannesburg. Jag var fem år och på väg till Sverige, och vi stannade till hos Berglunds. Hur länge vi var där vet jag inte, några dagar kanske. Vi badade i en pool och jag hade jättekul. Vi åkte skridskor i en inomhusrink. Det var svårt och jag fick ont i fötterna. Det var inte kul. Och plötsligt var mamma alldeles till sig över de där smultronen. Jag måste absolut komma och titta, och jag måste smaka på dem. De var så fantastiska.

Smultronen i Johannesburg var smaklösa och blaskiga. Jag fattde inte grejen.

För mig är smultron något som dök upp. Det fanns inget igenkännande i upplevelsen av doften och smaken av de små röda bären, ingen speciell känsla att hitta dem. Det var inte alls som med mango. Mango har funnits sedan tiden innan jag kunde minnas. Kanske är det det som gör hela skillnaden.

Ett år senare

Jag tänker tillbaka ett år.

Precis då åkte vi i Land Rovern genom kvällen, förbi träsken där grodorna sjöng och där syrsorna spelade, från Kilimanjaro Airport till Arusha.

Resan hade precis börjat. Jag var så lycklig och så lugn. Och jag är så lycklig nu att vi åkte. Det är oförglömligt, för mig och mina grabbar.

Reseberättelsen finns här:
http://smultron-mimosa.blogspot.com/2010/07/reasn-there-and-back-again.html

Solen

Det är vårvinter.

Skillnaden känns mellan skugga och sol när jag är ute och går. Asfalten glänser våt, snödrivorna börjar se skamsna ut och världen doftar svagt igen. Det plaskar när bilarna kör förbi.

Jag gör som svenskarna. Ställer mig och blundar, med ansiktet mot solen.

Och så tänker jag på hur det var när jag gick i första klass i Odensvi skola. Vi hade teckning och alla ritade solen i ett hörn av papperet. Som en kvartscirkel. Gul. En del ritade dit strålar också, av varierande längd. Det var så solen såg ut. Det var så man skulle rita. Det var liksom en tyst överenskommelse, och om man gjorde på något annat sätt fick man förklara sig.

Jag tyckte att det var konstigt. För mig var solen inte liten och inte gul. Den var stor och het, glödande, och tog mycket plats mitt på papperet. Den var orange eller röd.

Jag minns inte hur jag gjorde. Kanske anpassade jag mig och ritade en gul sol uppe i hörnet, jag också, bara för att det var enklast så. Men det var inte min bild av solen.

Det är det fortfarande inte.

Jag vet ju att jag inte kan vänta mig den orangefärgade eller röda solen i Sverige. Den finns inte här. Den sol som finns här är den bleka, gula, som man vänder ansiktet mot. Den som värmer en del av året och som man längtar efter, som man längtar efter regnets svalka där den röda solen finns.

Bilder av Afrika

En skolklass, årskurs sex, hamnar på första sidan i lokaltidningen. De har arrangerat ett disko, och pengarna de fick in har de skänkt till någon organisation som ska bygga en vattenpump i en by i Afrika. Det ville barnen gärna göra, för de har lärt sig att alla inte har det lika bra som vi i Sverige, står det i artikeln på insidan.
På stora bilden på förstasidan står ett gäng elever och pekar på Afrika på en karta. Någons hand pekar nånstans mot Sudan, någons mot Kongo-Kinshasa, någons mot Uganda, någons mot Malawi, någons mot Kenya. Ja, "Afrika".

Det är väldigt luddigt. Man får inte ens veta vilket land pengarna ska gå till, bara detta svepande, anonyma "Afrika". Ungarna har förmodligen ingen aning, och reportern verkar inte ha frågat. I vilket fall nämns inget om det i texten. Hela grejen är att en sexa i en svensk skola har gett ett litet bidrag till en by långt borta som de inte vet ett smack om, pengar som de annars skulle ha gjort nåt kul för själva. De, som redan har mat och kläder och får gå i skolan, gör ingen uppoffring. De delar med sig några smulor och tror att de gör något stort.

Och visst är det bra. Smulor är ändå smulor. Vattenpumpen kommer alldeles säkert att göra stor skillnad för många människor, oavsett var den hamnar. Och eleverna i den svenska skolklassen får ett litet, om än luddigt, perspektiv. Någon av dem kanske tänker vidare, nu eller senare i livet.

Men det förstärker den evinnerliga bilden av Afrika som befolkat av nödlidande, fattiga svarta som behöver vår hjälp. Och vi gör Något Fint när vi skickar lite pengar.

Men Afrika är så mycket mer än så, vill jag skrika. Det är öknar och regnskog och savann med gnuer och zebror på. Det är berg och kratrar och ändlösa vidder. Det är stränder med silkeslen vit sand, snäckor, koraller och eremitkräftor. Det är floder och vattenfall och majsfält och böljande teodlingar. Det är kvinnor som bär barn på ryggen och vattendunkar på huvudet, som arbetar på fälten i stekande sol och stöter majsen till mjöl i stora mortlar. Varje dag. Det är småpojkar som vallar getter och kor och flickor som passar småsyskon. Det är män som sitter under träd och ägnar dagen åt att ongea (prata, mestadels strunt) och kvällarna åt att dricka öl, och många män som tar det arbete de kan få för att försörja sina fruar och barn.
Afrika är en kontinent, vill jag skrika. Varför tänker ni inte så långt? Titta på kartan och se hur stort det är, hur många länder det finns! Det är människor som bor där!

I det Afrika som jag känner kan man bygga av det man har. Det enda som behövs är att ingen kommer och river.

I det Afrika som jag känner bor människor som är stolta och nöjda, som kan och som vill och som har massor att lära oss. Det enda som behövs är att vi lyssnar, tittar och tänker.

Det Afrika jag känner är fullt av överlevare och levnadskonstnärer.

Spillror

Kollegan tittar på mig över bordet i lunchrummet.
- Men hur orkar du, säger hon. Vad du har gått igenom! Och ändå står du upp, och du kommer hit och du sköter ditt jobb.

Ja. Jag har två svåra år bakom mig och än är jag inte igenom. Jag vet inte när det tar slut, det svåra, men så är det ju i livet.

Jag gav upp min man och förlorade vardagen med mina barn. Jag städar mitt hus på en timme eller en och en halv, jag kör halvfulla tvättmaskiner någon gång i veckan, jag kramar mina barn, som jag har burit och fött och ammat, och läser för dem och lagar deras favoritmat varannan helg. Smärtan saknar botten. Det finns ingenting som kan fylla hålet i mitt hjärta.

Jag funderar på det där som M sa när jag berättade. Att många hade brutit ihop och sjukskrivit sig för mycket mindre än det här. Men för mig finns det liksom inte. Det är otänkbart, för vad händer om man inte klarar sig? Det går inte. Jag måste stå upp.

I Afrika lärde jag mig att man kan förlora allt. Och när man har förlorat allt, då bygger man något av spillrorna.

Mamma berättade för länge sedan om en affisch som hon såg på flygplatsen i Kampala i slutet av 80-talet. Så här stod det på den /jag citerar mammas anteckningar ur minnet/:

We the willing
led by the unknown
are doing the impossible
for the ungrateful.
We have done so much
for so long
with so little.
We are now qualified
to do anything
with nothing.

Så jag står upp, och jag bygger. Det är så det måste vara.

Mungu ibariki Afrika.