Sand

Mannen och pojkarna har varit på besök i Hudiksvall, tittat på nya huset och sina blivande skolgårdar. Om två månader bor vi här.

Vi åkte ut till havet, längs en slingrig väg genom skog tills allting bara öppnade sig och jag sa att jag har aldrig sett något liknande i Sverige. "Gotland", invände äldste sonen, men jag höll inte riktigt med. Det här var annorlunda, blåare.

Mannen parkerade bilen, vi packade ur och gick över ett backkrön. Där låg stranden i en vik, jag tog av mig skorna och bergen blånade på andra sidan. Sanden var vit och lite sval och alldeles len, och det var små perfekta kratrar i den. Myrlejon! Jag blåste på några, lite försiktigt, men myrlejonen var inte hemma. Det är bara ibland de är det.

Jag har funderat vidare på det där som S sa, om att jag är stor nu och att det är dags att rota sig. Ska jag göra det här, i Hudiksvall? Tja, varför inte. Det kunde ju vara var som helst. På något sätt känns det tryggt att det åtminstone finns myrlejon.

Jag måste visst alltid leta efter tecken på något som jag känner igen.