Ögonen landar på en liten notis med bild högst upp på sidan i morgondagens tidning. Bilden visar ett träd som står på stadiga fötter, med trädkoja i klykan. Grenarna är bruna, lite grova, spretiga. Intill står två småträd, som på tillväxt.
Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.
Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.
De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.
Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.
onsdag 1 december 2010
lördag 27 november 2010
Advent
Jag täcker botten på adventssljusstaken med snäckorna från Zanzibar och gråter av längtan, den där som jag alltid bär med mig och som bubblar upp ibland. Plötsligt känner jag mig väldigt långt hemifrån.
måndag 18 oktober 2010
Bokstäver
Här sitter jag, omgiven av bokstäver. De har något magiskt över sig, fångar ständigt mitt intresse och är en säker källa till harmoni. Varför vet jag inte riktigt. Bara att det är så.
Det första ordet jag lärde mig läsa var is. Jag minns hur jag satt i mammas knä i det rum som hon hade inrett till skolsal för mina två äldre syskon, som var i skolåldern. Mamma var småskollärare, medföljande missionärshustru och ville inte skicka oss till intenatskola i stan innan vi hade fyllt tio år. Det blev hemundervisning för mina båda syskon i det varma rummet. Och jag fick ju uppmärksamhet för visat intresse, så jag hakade på.
Svetten klibbade mot baksidan av låren när jag sorterade lapparna med bokstäverna på i den gröna lådan med ett fack för varje. Stora och små. Jag tittade i läseboken om Li och Lo och ljudade iiiiii-ssss. På bilden var det ett vackert vinterlandskap med massor av snö. Li och Lo var ordentligt påpälsade med mössor, jackor, vantar och halsduk och gick på en stor driva.
Det där fattade jag inte riktigt. För mig var is små fyrkantiga bitar som man fick i saften ibland. Om man nu fick saft någon gång.
Det första ordet jag lärde mig läsa var is. Jag minns hur jag satt i mammas knä i det rum som hon hade inrett till skolsal för mina två äldre syskon, som var i skolåldern. Mamma var småskollärare, medföljande missionärshustru och ville inte skicka oss till intenatskola i stan innan vi hade fyllt tio år. Det blev hemundervisning för mina båda syskon i det varma rummet. Och jag fick ju uppmärksamhet för visat intresse, så jag hakade på.
Svetten klibbade mot baksidan av låren när jag sorterade lapparna med bokstäverna på i den gröna lådan med ett fack för varje. Stora och små. Jag tittade i läseboken om Li och Lo och ljudade iiiiii-ssss. På bilden var det ett vackert vinterlandskap med massor av snö. Li och Lo var ordentligt påpälsade med mössor, jackor, vantar och halsduk och gick på en stor driva.
Det där fattade jag inte riktigt. För mig var is små fyrkantiga bitar som man fick i saften ibland. Om man nu fick saft någon gång.
fredag 24 september 2010
Bilder
B frågar hur jag såg ut när jag var ung. I en banankartong bland bilder från mitt och K:s bröllop för en evighet sedan, kuvert med foton på barnen när de var små, ett par dyrbara magasin med diabilder där jag står i dammet vid infartsskylten till Musume, frukost vid Mandavu Dam och andra brottstycken ur min historia finns en bild när jag sitter på en gunga. Den tänker jag på och den letar jag efter. Jag hittar den inte, men väl en nästan identisk. Jag är i 20-årsåldern, har klänning och rödbrunt hår och ser glad ut. Jag gillar den bilden.
Längst ner i banankartongen ligger ett vitt kuvert med en kartongbit fastklistrad på baksidan för att göra det stadigare. I kuvertet finns ett svartvitt porträttfotografi av mig. Jag minns när det togs, av Morfar i hans ateljé 1975. Jag tittar rakt in i kameran, mycket allvarsamt, lite avvaktande, och har ett sorgset drag runt munnen. Fotografiet kan vara taget en av de första dagarna efter att vi hade kommit till Sverige, lagom till snösmältning och tussilago i dikeskanterna.
Det var kallt i ateljén och jag har ytterkläder på mig: en grön rock med brunt, luddigt foder och blanka mässingsknappar. Det syns ju inte på bilden, men jag minns det så väl. Där satt jag, i en främmande värld som alla omkring mig kallade hemma. Jag hade inte alls kommit hem, jag hade kommit bort. Jag förstod vad människorna sade, men sällan vad de menade, och jag saknade Chico. Min katt. Det var dåligt med katter i Sverige. Allt det där syns på bilden.
Bilden följde med oss tillbaka till Zimbabwe - som fortfarande var Rhodesia - när sommaren var slut i Sverige. Mindre än ett år senare var vi tvungna att lämna landet. Kriget pågick och kom närmare. Jag minns att jag hörde de vuxna prata om att vägen till stan kunde vara minerad. Jag visste inte vad det betydde och jag minns inte om jag frågade, men efteråt har jag fått berättat för mig att Pappa ville stanna kvar och avsluta skolterminen för att eleverna i hans avgångsklass skulle få examen och att Mamma sade: "Då tar jag barnen och åker." Det gjorde hon också. Vi flög via Johannesburg till Sverige. Det var en lång resa.
Kort efteråt kom rektorn vid Musume Secondary School, där Pappa undervisade, och bad honom att resa. Som den ende vite mannen kvar i området försatte han både sig själv och andra i fara, menade rektorn. Säkert hade han rätt. Pappa hade en och en halv timme på sig att packa innan han måste åka till stan för att ta första bästa flyg ut ur landet. Han packade en väska åt sig, och i en stor plåtkoffert lade han ner saker som låg närmast och kändes viktiga just då. Mammas symaskin, en hel trave flätade korgar och lite annat. Kofferten ställde han i ett förråd.
Senare fick vi veta att timmarna efter att han hade lämnat vårt hus kom två vita poliser och frågade efter honom. De hade med sig en inkallelseorder till de vitas armé. Nåväl, han hann i väg. Kriget fortsatte i fyra år, vi bodde i Sverige och sedan i Tanzania. 1980 förklarades Zimbabwe fritt, folk jublade under Robert Mugabe och vi bilade från Tanzania genom Zambia för att hälsa på. Våra saker hade skingrats, andra människor bodde i vårt hus och Chico huserade hos grannen. Plåtkofferten var det ingen som visste något om, om den ens kom på tal. Jag minns inte.
1992 ringde någon från Arlanda till Kyrkans hus i Uppsala och frågade efter Pappa. Han jobbade där då. "Vi har en stor kista med korgar som har kommit till dig", sade de. Han begrep ingenting, men åkte till Arlanda för att hämta den. Jo, någon hade hittat den till slut och skickat den till Sverige. Mycket riktigt, i plåtkistan fanns en hel massa korgar, Mammas begagnade Singer-symaskin, lite teckningar som vi hade ritat för länge, länge sedan - och det svartvita fotografiet från Morfars ateljé.
Bilder berättar så mycket.
Längst ner i banankartongen ligger ett vitt kuvert med en kartongbit fastklistrad på baksidan för att göra det stadigare. I kuvertet finns ett svartvitt porträttfotografi av mig. Jag minns när det togs, av Morfar i hans ateljé 1975. Jag tittar rakt in i kameran, mycket allvarsamt, lite avvaktande, och har ett sorgset drag runt munnen. Fotografiet kan vara taget en av de första dagarna efter att vi hade kommit till Sverige, lagom till snösmältning och tussilago i dikeskanterna.
Det var kallt i ateljén och jag har ytterkläder på mig: en grön rock med brunt, luddigt foder och blanka mässingsknappar. Det syns ju inte på bilden, men jag minns det så väl. Där satt jag, i en främmande värld som alla omkring mig kallade hemma. Jag hade inte alls kommit hem, jag hade kommit bort. Jag förstod vad människorna sade, men sällan vad de menade, och jag saknade Chico. Min katt. Det var dåligt med katter i Sverige. Allt det där syns på bilden.
Bilden följde med oss tillbaka till Zimbabwe - som fortfarande var Rhodesia - när sommaren var slut i Sverige. Mindre än ett år senare var vi tvungna att lämna landet. Kriget pågick och kom närmare. Jag minns att jag hörde de vuxna prata om att vägen till stan kunde vara minerad. Jag visste inte vad det betydde och jag minns inte om jag frågade, men efteråt har jag fått berättat för mig att Pappa ville stanna kvar och avsluta skolterminen för att eleverna i hans avgångsklass skulle få examen och att Mamma sade: "Då tar jag barnen och åker." Det gjorde hon också. Vi flög via Johannesburg till Sverige. Det var en lång resa.
Kort efteråt kom rektorn vid Musume Secondary School, där Pappa undervisade, och bad honom att resa. Som den ende vite mannen kvar i området försatte han både sig själv och andra i fara, menade rektorn. Säkert hade han rätt. Pappa hade en och en halv timme på sig att packa innan han måste åka till stan för att ta första bästa flyg ut ur landet. Han packade en väska åt sig, och i en stor plåtkoffert lade han ner saker som låg närmast och kändes viktiga just då. Mammas symaskin, en hel trave flätade korgar och lite annat. Kofferten ställde han i ett förråd.
Senare fick vi veta att timmarna efter att han hade lämnat vårt hus kom två vita poliser och frågade efter honom. De hade med sig en inkallelseorder till de vitas armé. Nåväl, han hann i väg. Kriget fortsatte i fyra år, vi bodde i Sverige och sedan i Tanzania. 1980 förklarades Zimbabwe fritt, folk jublade under Robert Mugabe och vi bilade från Tanzania genom Zambia för att hälsa på. Våra saker hade skingrats, andra människor bodde i vårt hus och Chico huserade hos grannen. Plåtkofferten var det ingen som visste något om, om den ens kom på tal. Jag minns inte.
1992 ringde någon från Arlanda till Kyrkans hus i Uppsala och frågade efter Pappa. Han jobbade där då. "Vi har en stor kista med korgar som har kommit till dig", sade de. Han begrep ingenting, men åkte till Arlanda för att hämta den. Jo, någon hade hittat den till slut och skickat den till Sverige. Mycket riktigt, i plåtkistan fanns en hel massa korgar, Mammas begagnade Singer-symaskin, lite teckningar som vi hade ritat för länge, länge sedan - och det svartvita fotografiet från Morfars ateljé.
Bilder berättar så mycket.
lördag 31 juli 2010
Resan - there and back again
Efter Resan
Bilderna träffar mig som en spark i magen. Jag ser färgerna, hör ljuden, känner dofterna om och om igen – I was there – jag var där, jag var där, jag var där.
Gräset i Serengeti har en miljon färger och nyanser, molnen kastar stora skuggor över slätten. Där sitter geparden, rak i ryggen på stenröset. Där är babianerna på vägen i Lake Manyara, lejonet som sover i trädet, girafferna som tittar tillbaka på oss, zebrorna, impalabockarna och de späda honorna och kiden, flodhästarna som frustar så fridfullt, cikadorna som spelar och syrsorna som tirrar i det varma mörkret på nätterna. Där är grodorna i träsken på väg från flygplatsen, rasslet i palmbladen, störtregnet mot plåttaken, smaken av ananas och papai, mixed fruit jam på rostat bröd, den varma fukten, trängseln, doften av afrikan.
Och där är mina barn, mina grabbar, med mig. De badar i hotellpooler och i Indiska oceanen. De upptäcker en ny värld, de får utblickar och inblickar. De lär sig att resa. Och jag, jag får äntligen visa dem. Äntligen.
---
Avfärd och ankomst
Två minuter i tre den 28 mars 2010 lämnar jag ett råkallt Hudiksvall under en grå himmel. Snön smälter sakta efter en mycket lång och mycket kall vinter. Tåget skakar lite när jag åker mot Uppsala. Där ska jag möta Kalle och pojkarna, som har varit hos honom över helgen. Kalle skjutsar oss till Arlanda. På parkeringen utanför avgångshallen vid terminal 5 tar vi av oss vinterjackor och kängor och Kalle tar med sig kläderna hem till sig. Under har vi jeans, T-shirt och tröja. Tröjorna och jeansen behövs på flyget, inte sedan, har jag förklarat. Grabbarna har pratat om det här i månader, pratat och längtat.
Drömmen är slut nu. Resan har börjat. Vi åker och låter den komma till oss.
Pojkarna vet inte riktigt vad som väntar. Jag fotar dem utanför avgångshallen i vårvinterblåsten. Det blir en bild före allting; de är pirriga men lugna, man ser på dem att de inte vet vad de ska ut på. Bara att det är stort och coolt och häftigt. De har växt upp med mina beskrivningar, historier och berättelser, jag har visat diabilder och förklarat. Men det är först nu de får känna och uppleva själva. Först nu blir smakerna och dofterna deras egna.
Vi har gott om tid. Lullar runt inne på Arlanda, fikar, checkar in och kollar vart vi ska gå. När det börjar bli läggdags går vi till Rest & Fly, där jag har bokat ett rum åt oss så att vi kan försöka sova lite. Rummet är trångt och man får bädda själv, dusch och toaletter finns längst ner i korridoren. Vi ställer mobilerna på väckning halv fem. Flyget går 06.20 i morgon bitti.
Vi flyger KLM till Kilimanjaro Airport, med mellanlandning i Amsterdam. Precis som 1978, när jag kom till Tanzania första gången. Jag tänker att kanske är det en cirkel som sluts, kanske är det bara en tillfällighet. Men det kommer att vara mörkt när vi kommer fram den här gången. Och jag vet hur det kommer att kännas. Det kommer att vara varmt och fuktigt, luften mättad. Insekter kommer att svärma runt lamporna. Syrsorna kommer att spela. Och jag känner dofterna som kommer att slå emot oss. Jag är lycklig.
Flygresan går bra. En nymodighet på sträckan mellan Amsterdam och Kilimanjaro är en liten tv-skärm på baksidan av varje säte, med tillhörande fjärrkontroll i ens eget armstöd. Man kan välja musik, filmer, spel och en massa annat. Grabbarna kommer snabbt på hur det fungerar. Björn fotar genom flygplansfönstret, fantastiska bilder över Alperna, kusten och Sahara, och ingen har tråkigt. Jag bara flyger och bara är.
När vi tar mark och taxar in ser jag genast att det har regnat. Det är i slutet av regnperioden, jag vet det, och stora pölar med vatten glänser på den svarta asfalten. Vi stiger rakt ut i kvällen på flygplanstrappan, och det är som jag visste att det skulle vara. Grabbarna är omtumlade, överraskade av känslan och värmen. Jag drar in luften djupt och känner igen allt jag ser och allt jag hör bara på den lilla biten in i ankomsthallen. Där känner jag också igen mig, trots att det har gått 32 år sedan jag var just här. Det ser likadant ut.
Vi köar till passkontrollen. Det finns tre köer, en för tanzaniska medborgare och två för wageni (gäster/övriga). Vi står ganska långt bak i en av köerna för övriga medborgare. Passkontrollanterna stämplar, frågar folk hur länge de ska stanna i landet och vad de ska göra, vill ha de blå blanketterna som vi fick fylla i redan innan vi landade där man ska deklarera hur mycket pengar man har med sig in i landet, varför man är där och lite till. Det är omständligt och tar tid. Jag väntar lugnt. När kön med tanzaniska medborgare nästan är slut kommer en kvinnlig vakt fram till mig. ”You can go here”, säger hon, och visar att jag ska gå till passkontrollen för tanzaniska medborgare.
Ingen annan blir hänvisad dit, bara jag och grabbarna. Hon måste ha sett det på mig. Jag vet inte vad det är. Kanske är det mitt sätt att vänta, att känna igen, att veta hur jag ska göra som skiljer ut mig från andra wazungu (vita människor). Det händer lite för ofta för att det ska vara en slump, att jag blir bemött som afrikan trots att jag inte har röjt min identitet.
Efter passkontrollen kommer våra väskor på bandet till slut. Det finns två vagnar som kör i skytteltrafik ut till flygplanet för att hämta allas bagage. Några andra wazungu blir stressade och tror att deras väskor har kommit bort. De springer fram och tillbaka. Insekterna svärmar.
Tulltjänstemannen är lite bossig med dem som står före oss. Jag känner igen stilen, det går till så här. Han bestämmer och han vill visa det. Alla måste öppna sina väskor, redogöra för innehållet. Han söker igenom dem. Jag väntar.
När det blir vår tur lyfter jag upp min väska framför honom. Han ber mig att öppna, och jag öppnar. Han tittar lite, lyfter på några kläder. ”Okay, close it”, säger han och viftar med handen. Jag stänger väskan, lyfter ner den och tar nästa. Det är Birks. ”What’s inside it?” frågar tulltjänstemannen. Kläder, mediciner till Birk. Bara till honom, han har astma, säger jag och gör en ansats att öppna väskan. ”Nono, you don’t have to open it”, säger han. ”Just go.”
Gräddfil igen. Björns och Frejs väskor kollar han inte alls.
Och så går vi ut på parkeringen. Där väntar Juma från JM Tours, och vi får hjälp med väskorna av ett gäng killar. Jag visar grabbarna flamboyantträden, förklarar hur blommorna ser ut innan fröskidorna som sitter där nu har mognat fram, hur vackert det är med de röda blommorna under torrtiden när allting annat är torrt och brunt. Bärarna och Juma lyfter in allting i bilen, stuvar om och dividerar tills allt har fått plats. Sedan vill bärarna ha betalt. De får fem dollar att dela på, det blir lite mer än en dollar var. Och så busar de med Frej, boxas och gör tummen upp. De förstår varandra, omedelbart.
Juma kör oss de fem milen till Arusha. Genom Land Roverns välbekanta motorljud hör jag syrsorna, grodorna i träsken, ljudet av dörrar som stängs när folk går ut eller in. Det blåser genom de öppna bilfönstren. Det är att åka bil på natten hemma i Afrika.
---
Safari
Efter en dag i Arusha, med utflykt till en ormpark (ja, alla ormar utom en, som var så snäll att man fick hålla i den, bodde i terrarier), lunch på en restaurang i stan och poolhäng på eftermiddagen, åker vi de 12 milen till Lake Manyara National Park. Bashiri från JM Tours är vår guide och chaufför. Han kör oss i en vit jeep med soltak som går att fälla upp, så att man kan stå i bilen inne i parkerna, längs den smala asfaltsvägen. Landskapet är grönt och skiftar mellan slätt, savann och kullar. Massajer vallar kor och getter längs vägen. Bashiri bromsar in. ”See the giraffe over there?” säger han. Jodå, det står en giraff en bit in till höger. Bashiri blir mycket nöjd. Han säger att om det första djuret man ser är en giraff så blir det en mycket lyckad safari. Vi är inte ens framme i nån park än.
Eftermiddagstimmarna tillbringar vi i Lake Manyara. Här ser vi velvet monkey, som klänger i träden direkt innanför gaten, och babianer längs vägen. Vi möter jeepar från andra resebyråer och Bashiri utbyter information med guiderna, kollar av om de har sett något speciellt. De pratar swahili och jag förstår inte allt de säger än, bara på ett ungefär. Bashiri trycker på gasen och säger att han hoppas kunna visa oss något speciellt. Men vi får skynda oss lite. Det skumpar och bilen skramlar.
Någon kilometer längre fram längs grusvägen ligger en lejonhona i ett träd. Hon sover, så nära att vi ser de lugna andetagen. Framtassarna hänger rakt ner, svansen också. Efter en stund vaknar hon, gäspar och lägger sig till rätta i en annan grenklyka. Bakom stammen skymtar ytterligare ett lejon. Bashiri berättar att lejon äter mellan 30 och 50 kött åt gången. Sedan sover de i tre till fem dagar innan de jagar igen. Det är svårt att föreställa sig den dramatiska jakten med det blodiga slutet, som måste ha föregått den här lejonhonans loja vila i trädet.
Grabbarna är hänförda.
Sedan ser vi massor av giraffer, elefanter, zebror, en ensam gnu som står och tjurar vid ett vattenhål, impala, dikdik, några tusen flamingo, bufflar och vårtsvin. Där vägen tar slut ligger flodhästar i ett dyigt vattenhål. De frustar så där som flodhästar gör, det mest fridfulla ljud jag vet.
Utsikten från Lake Manyara Hotel är lika slående som jag minns den. Bergen blånar, slätten breder ut sig nedanför och sjön glänser i mitten. Dalen är en del av Rift Valley, där Afrika sakta rämnar och kommer att delas om tusentals år. Vi badar i poolen allihop. Vattnet är varmt.
Nästa morgon åker vi vidare. Vägen går genom vulkanlandskapet i Ngorongoroområdet, längs kanten av den stora kratern och ner mot Serengetis ändlösa vidder. Vi stannar till i en massajby – jag tvekar, men tänker att det är intressant för grabbarna och okej då, massajerna kan väl få tjäna en hacka på oss – och vid Olduvai Gorge. Här, i det som brukar kallas mänsklighetens vagga, finns ett sorgligt förfallet museum. Det ligger vid kanten av ravinen där man har funnit de berömda fotspåren. Affischerna som berättar om det är urblekta. Men det finns blingbling att köpa, toaletter med både vatten och toapapper och picknickbord att äta matsäcken vid. Utsikten är fantastisk.
Asfalten övergår i grus och vi hamnar mitt i gräsätarnas stora migration. Vi ser gnuer och zebror så långt ögat når, varvat med impala och lite större antiloper. Bashiri förklarar hur djuren vandrar norrut när de följer det färska gräset som växer upp när regnen faller. Zebrorna hittar, gnuerna hakar på och betar av, och efter dem kommer de mindre antiloperna som inte kan gå i högt gräs. De rör sig över gränsen till Kenya och in i Masai Mara, och så tillbaka igen i en vid cirkel. Alltid medsols.
Inne i Serengeti ser vi geparden på stenröset, antiloper, giraffer, strutsar, pärlhöns, flera lejon, vårtsvin och impala. En leopard sover i en hög akacia, men är så långt bort att vi behöver kikare för att se den någorlunda. Ena kinden vilar mot grenen, frambenen hänger rakt ner precis som på lejonhonan i Lake Manyara. Fågellivet är rikt och Bashiri kan mycket om fåglar. Han berättar om arterna och deras beteende.
Vid Seronera Wildlife Lodge huserar klippdassar, buskdassar och markattor. Dassar har jag inte sett förut. Klippdassarna och buskdassarna ser ganska lika ut, med mjuk grå päls, korta ben, ingen svans och en förnärmad uppsyn när man tittar på dem och de tittar tillbaka. Klippdassarna är på klipporna och buskdassarna går nedanför. De äter gräs.
Men den stora behållningen av Serengeti är ändå landskapet. Serengeti betyder endless plains på massajernas språk – ändlösa vidder – och det är sannerligen en ändlöshet som kan ta andan ur vem som helst. I was there. Det är oförglömligt.
Nästa förmiddag gör vi en sväng till i Serengeti innan vi åker tillbaka mot Ngorongoro. Där tar vi in på Ngorongoro Wildlife Lodge, som ligger på kanten till den stora kratern. Långt där nere anar man hur djuren går för att dricka i skymningen. Björn hittar en kikare på hotellets utsiktsplats och kommer tillbaka och säger att han har sett två noshörningar.
Nästa morgon är kratern fylld av dimma. Den lättar medan vi äter frukost och vi åker ner. I kratern finns alla djur utom giraffer och leoparder – girafferna kan inte ta sig ner för de branta sidorna och leoparder vill ha fler träd att välja på än vad som finns där nere. Men det är en bra park, en av de allra bästa, och djurkoncentrationen är hög. Vi ser flera noshörningar, varav en kalv, två geparder, en flock med åtta lejon, elefanter, bufflar, flamingo, gnuer, zebror och antiloper.
Fyra dagar, och den bästa safari jag har varit på. Trots att jag har varit ute så mycket, i så många olika parker, är detta alldeles extra.
Bashiri kör oss tillbaka till Arusha och vi checkar in på Impala Hotel, där vi bodde före safarin. Pojkarna känner igen sig och känner sig trygga med det. Jag visste det och har tagit med det i beräkningarna, hur mycket det tar på krafterna att allting är nytt och okänt. Det var skönt att vara beredd och veta vad det var frågan om när Frej inte kunde äta och plötsligt började gråta utan anledning redan första dagen, och när Birk fick ont i magen, feber och bara ville sova på kvällen när vi var i Serengeti. Det är kulturchock och då behöver man vila, och så behöver man känna igen sig. Det tar en halv dag, eller en hel, eller en natt. Sedan blir allt så mycket bättre. Om man inte vilar blir det inte bra och hela resan blir förstörd.
---
Dar Express
Efter en vilodag i Arusha checkar vi ut före gryningen. Juma hämtar oss punktligt klockan sex och skjutsar oss till busstationen. Vi har förstaklassbiljetter till Dar Express som avgår klockan 07 och ska vara på plats senast en halvtimme innan dess. Juma hjälper oss med väskorna, visar var vi ska vänta och jag ger honom dricks. Strax före halv sju kommer bussen. Vi lägger väskorna i bagageutrymmet, kliver ombord och installerar oss. Jag konstaterar att jag har sett bra mycket värre bussar. Det här är en del av Äventyret för pojkarna, och det kommer att gå bra.
En man med en liten pojke kliver ombord. Han säger till Frej att det där är hans plats, ber honom maka på sig och sätter sin pojke där. Frej undrar vad det är frågan om, vi tittar på biljetterna och konstaterar att vi har samma platsnummer. Oj då. ”Come, let’s go and confirm, okay?” säger mannen och vi går till bussvärdinnan. Det visar sig att vi har stigit ombord på fel buss – det är bussen som skulle avgå klockan 06 som är försenad, som vi har satt oss på. Plötsligt blir det jättebråttom. Chauffören har kommit och vill köra NU och skrattar åt wazungu som måste skynda sig att få ut sitt mizigu (bagage).
Där och då kommer all min swahili tillbaka. Jag fräser att jag inte är nån mzungu, utan mswahili (person som talar swahili), men att det bara är jag och att jag är här för att visa mina barn Tanzania. De vet ingenting, så ta det pole pole (lite lugnt, långsamt), säger jag. Vi drar ut våra väskor, bokstavligen medan bussen backar ut från hållplatsen, och jag blir rädd när jag ser de stora busshjulen som rullar så nära Frej, ner i stora lerpölar på den ojämna marken. Men det går bra. Efteråt skrattar alla lättat. Jag också. Man gör så här.
Ett par minuter senare svänger 07-bussen in och parkerar på samma hållplats. Vi visar biljetterna, lastar väskorna och sätter oss. Den här bussen är lite finare. Det finns gardiner mot solen och luftkonditioneringen fungerar. Toalett finns inte, men jag vet att chauffören kommer att stanna varannan eller var tredje timme efter vägen på något lämpligt ställe. Då går herrarna åt ett håll och damerna åt ett annat bland buskarna och så får man snabba sig lite att göra det man ska. Jag har förklarat för pojkarna, så de är beredda på det. Jag har toapapper med mig, vatten att dricka och lite matsäck. Man får två karameller och två flaskor läsk, som bussvärdinnan delar ut. Det ingår i det facila priset av 40 USD för en resa på 60 mil.
Vi passerar Moshi och Kilimanjaro. Jag vet hur magnifik utsikten är mot berget, men i dag skyms Kibo, den runda, snötäckta toppen på nästan 6000 meter, av moln. Mawenzi, den lägre, taggiga toppen bredvid, ser vi däremot. Och så ser vi landskapet förändras. Stäppen övergår i de mjuka kullarna längs foten av Usambarabergen, vi ser sisal- och ananasodlingar, ihåliga stockar som hänger från träden och tjänstgör som bikupor. Majsen står hög och grön, cassavan frodas och träden bär frukt. Halvvägs svänger bussen in vid Korogwe Highway Restaurant och stannar i 20 minuter – som blir en dryg halvtimme – så att man kan äta lunch. Det finns ris, levergryta, fisk, mboga (grönsaksröra) och mchicha (spenat). Allt är varmt och vi äter snabbt. Här finns toaletter och vi passar på. Men kön till damernas är låååång. Jag hinner precis in när de 20 minuterna har gått, och när jag kommer ut igen är Frej i upplösningstillstånd, springer och letar efter mig. Det tar en lång stund innan han lugnar sig – och en lång stund innan busschauffören har ätit färdigt och sätter sig i förarstolen igen.
Bussfärden går vidare. Jag sover och åker, pojkarna sover, och landskapet förändras igen. Träden blir fler och när vi stannar för kisspaus känns det att det har blivit mycket varmare ute. Luftfuktigheten är hög Vi närmar oss kusten.
Till slut är vi framme i Dar es Salaam. Trafikstockningen är hemsk och det tar nästan två timmar att ta sig in till busstationen, sakta går det genom plåtskjulsförorterna medan den sena eftermiddagen övergår i skymning. Resan har tagit elva timmar och pojkarna är trötta och hungriga. Medan mörkret faller lastar en taxichaufför och några bärare våra väskor i en bil. Mentaliteten är en annan här. Bärarna tar oombedda våra väskor ur bussen och kräver minst fem dollar var för att de har kört dem på en pirra hundra meter till sin kompis taxichauffören. Jag vägrar att betala så mycket, men de ger sig inte och taxichauffören kör inte förrän de är nöjda, låtsas att han måste stuva om i bagageutrymmet och gör allt för att förhala. Jag förhandlar om dricksen till shilling och då vill de ha högre kurs, men det går jag inte med på. De får betalt i shilling i den kurs som gäller på banken, och kan därmed inte växla till sig mera pengar på svarta börsen. Jävla Dar. Jag avskyr Dar och det har inte blivit ett dugg bättre sedan jag var här sist, snarare tvärtom. Man måste kunna alldeles för många koder för att inte bli blåst in på bara skinnet av precis vem som helst.
Vi tillbringar natten på Royal Mirage, där luftkonditioneringen dånar och Björns och Birks rum stinker av mögel, och checkar ut strax före klockan sex påföljande morgon. Vi får varsin låda med frukost i; några skivor vitt bröd med smör och sylt och två kokta ägg. Båten till Zanzibar går 07.15 och vi måste hämta ut biljetterna på färjebolagets kontor nere i hamnen.
Zanzibar
En hygglig taxichaufför kör oss till hamnen. Där blir det lite förvirring om våra biljetter; George som vi ska hämta biljetterna hos är inte där utan bara hans kollega George, och George Mkubwa (Store George) svarar inte i telefon. Ingen vet var han är. Har vi verkligen bokat biljetter? Är de betalda? Jaså, första klass? Jaha?
Jag visar utskriften av ett mejl som jag har från JM Tours, resebyrån i Arusha som har skött bokningen åt oss och väntar lugnt, men är beredd att börja domdera om det skulle behövas. Det behövs inte. Det räcker med att vänta och låta dem skicka mig några varv fram och tillbaka, visa passen och mejlet några gånger till för kvinnan i biljettluckan och George Mdogo (Lille George). Till slut säger George att allt är okej.
Bärare hjälper oss med väskorna till båten, visar var vi ska gå och ser till att vi kommer med. De får två dollar var. Solen steker när båten lämnar hamnen, och jag är glad åt våra förstaklassbiljetter som innebär att vi har sittplatser i en luftkonditionerad lounge med actionrulle på tv:n, i stället för ute på däck i den obarmhärtiga solen. Vi äter innehållet i våra frukostlådor från hotellet och en kille kommer och serverar kex och hett, toksött te i små plastmuggar. Efter två timmar är vi framme. Zanzibar.
Där är Prison Island med den vita sandstranden, där är fiskebåtarna och dhow-båtarna, piren och Beit el-Ajaib (House of Wonders, sultanens palats). Jag måste fylla i blanketter innan vi släpps ut från hamnområdet. På gatan längs kajen väntar taxibilarna, och första bästa tar oss så långt det går. Han parkerar vid hörnet i kvarteret bredvid Beit el-Ajaib och vi får gå den sista lilla biten till Clove Hotel. Clove Hotel ligger i utkanten av Stone Town, stadsdelen utan räta vinklar men med ett gytter av små butiker, trevligt folk och gränder så trånga att biltrafik är omöjlig. Vi checkar in, kelar med hotellkatten Baas och väntar på att vårt rum ska bli färdigt. På takterrassen med utsikt över Indiska Oceanen kan man hämta läsk i kylen, skriva upp det i en bok och betala när man checkar ut. Grabbarna gillar det och de får en läsk om dagen under hela resan. Minst. Vi får ett familjerum på Clove Hotel – två rum som sitter ihop – med badrum, toa, himmelssäng med myggnät och balkong.
Killarna vill bada och det finns en strand på gångavstånd. Den är inte så fin tycker jag, sanden är grov och jag undrar hur mycket avloppsvatten som rinner rakt ut, men de är ivriga och vi går dit efter lunch. De kollar på krabbor, hittar snäckor och saker som har flutit i land. Vattnet är skapligt rent, och varmt.
Strax före skymningen hittar vi till restaurang Archipelago med utsikt över solnedgången, palmerna och oceanen. En ensam dhow seglar förbi när vi beställer Swahili prawns och dricker tangawizi (tanzanisk ingefärsläsk). Sedan går vi till parken nedanför Beit el-Ajaib där det är marknad och fullt av stånd med fiskare som säljer dagens fångst. Här finns rökta och grillade bläckfiskarmar, grillspett, räkor, olika sorters fisk, sockerrörsjuice, något slags pizza och mycket mer. Jag ber dem värma allt en extra gång, vi äter och hoppas på det bästa. Det går bra. Det blir mörkt, det doftar av grillar och kryddnejlikor på tork och syrsorna börjar spela. Vågorna slår mot kajen.
I taket på rummet snurrar fläkten. Det är varmt och svårt att sova. Nästa morgon äter vi frukost på terrassen innan vi går ut och går vilse i Stone Town. Det ingår i konceptet; här har man ingen aning om var man är, men kommer ändå fram. Björn, fjärde generationens orienterare på fädernet och med mycket gott lokalsinne, blir minst sagt förbluffad när vi efter några timmar kliver ut ett kvarter från där vi började. Det har aldrig hänt honom förut.
Zanzibar Town är varmt, vänligt och säkert. Här kan man gå så länge man orkar och upptäcka oändligt mycket. Kulturen är en fantastisk blandning av afrikanskt, persiskt, indiskt och arabiskt. Här finns tolerans, glädje, acceptans och lugn. Man ska bara komma ihåg att om man hittar något i en affär som man vill ha så ska man slå till (efter prutning såklart), för man lär aldrig hitta tillbaka. Affärerna är anonyma i gyttret av gränder, och öppettiderna är de som passar ägaren.
Andra dagen gör vi en utflykt till Prison Island. En fiskare skjutsar oss i sin båt. Motorn är svag och det går långsamt. Vattnet under oss är klart. På Prison Island finns en remsa vit, fin sand utan skugga och en liten park med träd och cementerade gångar. Här bor en massa jättesköldpaddor, som har hamnat här i något slags utbyte med Seyschellerna. Sköldpaddorna räcker mig upp till halva låret och guiden säger att den äldsta är 250 år. Man får mata dem med mchicha (spenat). Det är kul.
Men det var snorkla vi skulle göra egentligen, på revet intill Prison Island. Vi drar vidare i båten, en liten bit bara, och fiskaren kastar ankar på ett ställe som han vet är bra. Och det är det: här finns en hel värld under vattenytan. Fiskar simmar i stim över kanten till ett bråddjup och ut och in i sina gömställen bland vajande koraller. En sort är gyllenbrun, ganska stora, och ställer sig och viftar med fenorna och blänger på oss genom det klara vattnet. Sjöstjärnor ligger på botten och sjöborrar sitter i stora kolonier. Vattnet är salt och det är underbart. Jag skulle aldrig tröttna på det här.
Den tredje dagen i Zanzibar Town ger vi upp försöken att ramla på någon som säljer madafu (omogna kokosnötter) och frågar en kille om han kan visa oss var det finns. Han leder oss genom gränderna till marknaden, där det står en farbror i ett hörn med ett berg av madafu omkring sig. Jag köper varsin för 1000 shilling styck (ungefär sju kronor), och försäljaren hugger ett hål i ena änden av varje så att vi kan dricka saften inuti. Den smakar ungefär som sportdryck, otroligt mättande och väldigt näringsrik. Vätskan funkar att använda som dropp om det skulle behövas. Efteråt frågar han om vi vill äta fettet också. Det är bara några millimeter tjockt eftersom kokosnöten är omogen, halvgenomskinligt och lite slibbigt. Jag tycker om det i små mängder. Grabbarna gillar det inte alls, så vi bjuder guiden innan jag tackar honom för att han visade oss vägen, fotar oss allihop och ger honom ett par tusen shilling.
Sedan är det ju kört att hitta tillbaka till hotellet. Jag tror att jag vet var vi är (haha) och ser vad jag inbillar mig är en tvärgata till huvudgatan som går längs havet. Det är det inte och det är varmt. Vi köper godis och sockerrör, som några killar står och säljer i bitar förpackade i små plastpåsar, och sätter oss under några träd. Det är skönt i skuggan, vi tuggar på sockerrörsbitarna och spottar ut fibrerna på marken, och så tar vi en taxi tillbaka till hörnet vid Beit el-Ajaib.
Efter tre dagar i Zanzibar Town avrundar vi med en vecka i Paje Ndame på öns östkust. Hotellet drivs av ett svenskt par, och det tar en dryg timme att åka hit från stan. Här får vi en egen bungalow med dusch och veranda under palmerna. På andra sidan restaurangen ligger stranden där sanden är alldeles vit och len som siden. Oceanen är turkos, med vatten lika varmt som luften – 32-33 grader. Vi badar i vågorna, samlar snäckor och tittar på eremitkräftor och krabbor, läser högt och spelar spel. Jag sover djupt och gott på nätterna, vaknar någon gång och hör vågorna fräsa när högvattnet är på väg in. Grabbarna är lyckliga, badar och badar. Vi behöver inget mer än det här.
---
Avfärd
Sedan blir det dags att åka tillbaka. Vi får skjuts till Zanzibar Town och tar samma båt till Dar es Salaam. Vid frukosten hörde vi ett rykte om att det var problem med flyget i Europa på grund av ett vulkanutbrott på Island, men vet inget mer. Vi checkar in på Royal Mirage igen och får andra rum den här gången, där luftkonditioneringen visserligen dånar men badrummen är fria från mögel. Nästa morgon går jag till internetkaféet intill för att försöka ta reda på vad som gäller för vårt flyg, som ska avgå sent på kvällen samma dag. Det står ingenting om att det skulle vara inställt på flygbolagets hemsida. Vi checkar ut och jag har planerat in en lyxdag som grande final på vår resa: Hotel Kilimanjaro, tills det är dags att åka till flygplatsen i kvällningen.
Hotel Kilimanjaro var ett lyxhotell redan när jag var där senast för 17 år sedan. Där fanns en fantastisk julkrubba i lobbyn, en hel stam av ett ebenholtsträd med figurerna utskurna i det svarta träet och den ljusa barken kvar runtom, och min favoritrestaurang The Summit med utsikt över hamnen och alla båtarna. Nu tar stället nästan andan ur mig. Ett hotellimperium har köpt upp alltihop och gått in med Väldigt Mycket Pengar. Lunchen är en svindyr, utsökt buffé, allting mycket elegant upplagt och framdukat. Golven är av marmor, poolen har utsikt över hamnen och vattnet rinner över kanten, allt är luftkonditionerat, personalen är mycket diskret och uniformerade bärare och uppassare står i givakt. Utanför är det anlagd park med gröna gräsmattor, små palmer, blommor och näckrosdammar med guldfiskar i. Vi tar ett dagrum. Där finns badkar, italiensk glasmosaik, parfymerade tvålar, underbara mjuka tofflor, minibar med allt och fri tillgång till en business lounge med uppdukade förfriskningar och uppkopplade datorer. Det sistnämnda visar sig vara en riktig fullträff. Jag får veta av en man som sitter där, just när jag försöker få fram information, att flyget i kväll är inställt. Han skulle ha åkt med samma plan som vi.
Då går det upp för mig att vi har problem och att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har ingen aning om vart jag ska vända mig. Försöker med svenska ambassaden, men det är lördag och ingen svarar, inte ens på journumret. Jag försöker med flygbolagets lokala kontor, men de svarar inte heller, varken inne i stan eller på flygplatsen. Då ringer jag resebyrån i Sverige, som bokade resan åt oss. De bekräftar läget och allting verkar väldigt osäkert. Men det finns platser kvar på flyget både tisdag och onsdag kväll, och de kan boka om oss utan extra kostnad. Jag väljer onsdag på resebyråns inrådan, och det var tur. Vi lämnade Dar es Salaam fyra dygn försenade, med första flyget till Europa, och hade sedan turen att komma vidare till Arlanda, som hade stängt och öppet om vartannat, från Amsterdam precis som planerat. Från Arlanda hade vi sedan tågbiljetter till Hudiksvall, som Kalle fick boka om. Något hade fått mig att beställa ombokningsbara tågbiljetter innan vi åkte, så att det skulle finnas när vi kom tillbaka.
De där fyra sista dagarna var det enda smolket i glädjebägaren. Dem fick vi tillbringa på ett hotell till överpris (ta aldrig in på The Golden Tulip i Dar es Salaam), men grabbarna fann sig ganska väl tillrätta. Jag hade svårt att koppla av, följde nyhetssändningarna från BBC som rapporterade om flygplatser som stängde och öppnade och stängde igen och blev hemskt stressad av att kostnaderna skenade utan att jag kunde göra något åt det – och utan att veta förrän i sista stund om flyget på onsdagskvällen skulle gå eller inte. Men det gjorde det.
Det enda som är intressant med de där fyra dagarna är att jag inte kände mig långt hemifrån. Vi åt middag under stjärnorna, med Södra korset i blickfånget, till ljudet av vågorna från Indiska Oceanen.
---
Efter Resan, del II
En bild fastnar jag särskilt för. Det är en närbild av mitt ansikte, tagen av Björn lite snett bakifrån. Vi åker bil, jag sitter i baksätet och tittar ut genom framrutan. Jag tror att det är första dagen. Skärpan är dålig, han har inte kunnat hålla kameran stilla. Men man ser mitt ansikte helt utan mask. Osilat, oförfalskat. Allt det jag ser, hör och känner går rakt in. In i mig. Och jag strålar rakt ut. Jag är fullständigt, oreserverat lycklig. Jag är på hembesök.
Bilderna finns här - i albumet Tanzaniaresan
http://www.facebook.com/photos.php?id=561214753
Bilderna träffar mig som en spark i magen. Jag ser färgerna, hör ljuden, känner dofterna om och om igen – I was there – jag var där, jag var där, jag var där.
Gräset i Serengeti har en miljon färger och nyanser, molnen kastar stora skuggor över slätten. Där sitter geparden, rak i ryggen på stenröset. Där är babianerna på vägen i Lake Manyara, lejonet som sover i trädet, girafferna som tittar tillbaka på oss, zebrorna, impalabockarna och de späda honorna och kiden, flodhästarna som frustar så fridfullt, cikadorna som spelar och syrsorna som tirrar i det varma mörkret på nätterna. Där är grodorna i träsken på väg från flygplatsen, rasslet i palmbladen, störtregnet mot plåttaken, smaken av ananas och papai, mixed fruit jam på rostat bröd, den varma fukten, trängseln, doften av afrikan.
Och där är mina barn, mina grabbar, med mig. De badar i hotellpooler och i Indiska oceanen. De upptäcker en ny värld, de får utblickar och inblickar. De lär sig att resa. Och jag, jag får äntligen visa dem. Äntligen.
---
Avfärd och ankomst
Två minuter i tre den 28 mars 2010 lämnar jag ett råkallt Hudiksvall under en grå himmel. Snön smälter sakta efter en mycket lång och mycket kall vinter. Tåget skakar lite när jag åker mot Uppsala. Där ska jag möta Kalle och pojkarna, som har varit hos honom över helgen. Kalle skjutsar oss till Arlanda. På parkeringen utanför avgångshallen vid terminal 5 tar vi av oss vinterjackor och kängor och Kalle tar med sig kläderna hem till sig. Under har vi jeans, T-shirt och tröja. Tröjorna och jeansen behövs på flyget, inte sedan, har jag förklarat. Grabbarna har pratat om det här i månader, pratat och längtat.
Drömmen är slut nu. Resan har börjat. Vi åker och låter den komma till oss.
Pojkarna vet inte riktigt vad som väntar. Jag fotar dem utanför avgångshallen i vårvinterblåsten. Det blir en bild före allting; de är pirriga men lugna, man ser på dem att de inte vet vad de ska ut på. Bara att det är stort och coolt och häftigt. De har växt upp med mina beskrivningar, historier och berättelser, jag har visat diabilder och förklarat. Men det är först nu de får känna och uppleva själva. Först nu blir smakerna och dofterna deras egna.
Vi har gott om tid. Lullar runt inne på Arlanda, fikar, checkar in och kollar vart vi ska gå. När det börjar bli läggdags går vi till Rest & Fly, där jag har bokat ett rum åt oss så att vi kan försöka sova lite. Rummet är trångt och man får bädda själv, dusch och toaletter finns längst ner i korridoren. Vi ställer mobilerna på väckning halv fem. Flyget går 06.20 i morgon bitti.
Vi flyger KLM till Kilimanjaro Airport, med mellanlandning i Amsterdam. Precis som 1978, när jag kom till Tanzania första gången. Jag tänker att kanske är det en cirkel som sluts, kanske är det bara en tillfällighet. Men det kommer att vara mörkt när vi kommer fram den här gången. Och jag vet hur det kommer att kännas. Det kommer att vara varmt och fuktigt, luften mättad. Insekter kommer att svärma runt lamporna. Syrsorna kommer att spela. Och jag känner dofterna som kommer att slå emot oss. Jag är lycklig.
Flygresan går bra. En nymodighet på sträckan mellan Amsterdam och Kilimanjaro är en liten tv-skärm på baksidan av varje säte, med tillhörande fjärrkontroll i ens eget armstöd. Man kan välja musik, filmer, spel och en massa annat. Grabbarna kommer snabbt på hur det fungerar. Björn fotar genom flygplansfönstret, fantastiska bilder över Alperna, kusten och Sahara, och ingen har tråkigt. Jag bara flyger och bara är.
När vi tar mark och taxar in ser jag genast att det har regnat. Det är i slutet av regnperioden, jag vet det, och stora pölar med vatten glänser på den svarta asfalten. Vi stiger rakt ut i kvällen på flygplanstrappan, och det är som jag visste att det skulle vara. Grabbarna är omtumlade, överraskade av känslan och värmen. Jag drar in luften djupt och känner igen allt jag ser och allt jag hör bara på den lilla biten in i ankomsthallen. Där känner jag också igen mig, trots att det har gått 32 år sedan jag var just här. Det ser likadant ut.
Vi köar till passkontrollen. Det finns tre köer, en för tanzaniska medborgare och två för wageni (gäster/övriga). Vi står ganska långt bak i en av köerna för övriga medborgare. Passkontrollanterna stämplar, frågar folk hur länge de ska stanna i landet och vad de ska göra, vill ha de blå blanketterna som vi fick fylla i redan innan vi landade där man ska deklarera hur mycket pengar man har med sig in i landet, varför man är där och lite till. Det är omständligt och tar tid. Jag väntar lugnt. När kön med tanzaniska medborgare nästan är slut kommer en kvinnlig vakt fram till mig. ”You can go here”, säger hon, och visar att jag ska gå till passkontrollen för tanzaniska medborgare.
Ingen annan blir hänvisad dit, bara jag och grabbarna. Hon måste ha sett det på mig. Jag vet inte vad det är. Kanske är det mitt sätt att vänta, att känna igen, att veta hur jag ska göra som skiljer ut mig från andra wazungu (vita människor). Det händer lite för ofta för att det ska vara en slump, att jag blir bemött som afrikan trots att jag inte har röjt min identitet.
Efter passkontrollen kommer våra väskor på bandet till slut. Det finns två vagnar som kör i skytteltrafik ut till flygplanet för att hämta allas bagage. Några andra wazungu blir stressade och tror att deras väskor har kommit bort. De springer fram och tillbaka. Insekterna svärmar.
Tulltjänstemannen är lite bossig med dem som står före oss. Jag känner igen stilen, det går till så här. Han bestämmer och han vill visa det. Alla måste öppna sina väskor, redogöra för innehållet. Han söker igenom dem. Jag väntar.
När det blir vår tur lyfter jag upp min väska framför honom. Han ber mig att öppna, och jag öppnar. Han tittar lite, lyfter på några kläder. ”Okay, close it”, säger han och viftar med handen. Jag stänger väskan, lyfter ner den och tar nästa. Det är Birks. ”What’s inside it?” frågar tulltjänstemannen. Kläder, mediciner till Birk. Bara till honom, han har astma, säger jag och gör en ansats att öppna väskan. ”Nono, you don’t have to open it”, säger han. ”Just go.”
Gräddfil igen. Björns och Frejs väskor kollar han inte alls.
Och så går vi ut på parkeringen. Där väntar Juma från JM Tours, och vi får hjälp med väskorna av ett gäng killar. Jag visar grabbarna flamboyantträden, förklarar hur blommorna ser ut innan fröskidorna som sitter där nu har mognat fram, hur vackert det är med de röda blommorna under torrtiden när allting annat är torrt och brunt. Bärarna och Juma lyfter in allting i bilen, stuvar om och dividerar tills allt har fått plats. Sedan vill bärarna ha betalt. De får fem dollar att dela på, det blir lite mer än en dollar var. Och så busar de med Frej, boxas och gör tummen upp. De förstår varandra, omedelbart.
Juma kör oss de fem milen till Arusha. Genom Land Roverns välbekanta motorljud hör jag syrsorna, grodorna i träsken, ljudet av dörrar som stängs när folk går ut eller in. Det blåser genom de öppna bilfönstren. Det är att åka bil på natten hemma i Afrika.
---
Safari
Efter en dag i Arusha, med utflykt till en ormpark (ja, alla ormar utom en, som var så snäll att man fick hålla i den, bodde i terrarier), lunch på en restaurang i stan och poolhäng på eftermiddagen, åker vi de 12 milen till Lake Manyara National Park. Bashiri från JM Tours är vår guide och chaufför. Han kör oss i en vit jeep med soltak som går att fälla upp, så att man kan stå i bilen inne i parkerna, längs den smala asfaltsvägen. Landskapet är grönt och skiftar mellan slätt, savann och kullar. Massajer vallar kor och getter längs vägen. Bashiri bromsar in. ”See the giraffe over there?” säger han. Jodå, det står en giraff en bit in till höger. Bashiri blir mycket nöjd. Han säger att om det första djuret man ser är en giraff så blir det en mycket lyckad safari. Vi är inte ens framme i nån park än.
Eftermiddagstimmarna tillbringar vi i Lake Manyara. Här ser vi velvet monkey, som klänger i träden direkt innanför gaten, och babianer längs vägen. Vi möter jeepar från andra resebyråer och Bashiri utbyter information med guiderna, kollar av om de har sett något speciellt. De pratar swahili och jag förstår inte allt de säger än, bara på ett ungefär. Bashiri trycker på gasen och säger att han hoppas kunna visa oss något speciellt. Men vi får skynda oss lite. Det skumpar och bilen skramlar.
Någon kilometer längre fram längs grusvägen ligger en lejonhona i ett träd. Hon sover, så nära att vi ser de lugna andetagen. Framtassarna hänger rakt ner, svansen också. Efter en stund vaknar hon, gäspar och lägger sig till rätta i en annan grenklyka. Bakom stammen skymtar ytterligare ett lejon. Bashiri berättar att lejon äter mellan 30 och 50 kött åt gången. Sedan sover de i tre till fem dagar innan de jagar igen. Det är svårt att föreställa sig den dramatiska jakten med det blodiga slutet, som måste ha föregått den här lejonhonans loja vila i trädet.
Grabbarna är hänförda.
Sedan ser vi massor av giraffer, elefanter, zebror, en ensam gnu som står och tjurar vid ett vattenhål, impala, dikdik, några tusen flamingo, bufflar och vårtsvin. Där vägen tar slut ligger flodhästar i ett dyigt vattenhål. De frustar så där som flodhästar gör, det mest fridfulla ljud jag vet.
Utsikten från Lake Manyara Hotel är lika slående som jag minns den. Bergen blånar, slätten breder ut sig nedanför och sjön glänser i mitten. Dalen är en del av Rift Valley, där Afrika sakta rämnar och kommer att delas om tusentals år. Vi badar i poolen allihop. Vattnet är varmt.
Nästa morgon åker vi vidare. Vägen går genom vulkanlandskapet i Ngorongoroområdet, längs kanten av den stora kratern och ner mot Serengetis ändlösa vidder. Vi stannar till i en massajby – jag tvekar, men tänker att det är intressant för grabbarna och okej då, massajerna kan väl få tjäna en hacka på oss – och vid Olduvai Gorge. Här, i det som brukar kallas mänsklighetens vagga, finns ett sorgligt förfallet museum. Det ligger vid kanten av ravinen där man har funnit de berömda fotspåren. Affischerna som berättar om det är urblekta. Men det finns blingbling att köpa, toaletter med både vatten och toapapper och picknickbord att äta matsäcken vid. Utsikten är fantastisk.
Asfalten övergår i grus och vi hamnar mitt i gräsätarnas stora migration. Vi ser gnuer och zebror så långt ögat når, varvat med impala och lite större antiloper. Bashiri förklarar hur djuren vandrar norrut när de följer det färska gräset som växer upp när regnen faller. Zebrorna hittar, gnuerna hakar på och betar av, och efter dem kommer de mindre antiloperna som inte kan gå i högt gräs. De rör sig över gränsen till Kenya och in i Masai Mara, och så tillbaka igen i en vid cirkel. Alltid medsols.
Inne i Serengeti ser vi geparden på stenröset, antiloper, giraffer, strutsar, pärlhöns, flera lejon, vårtsvin och impala. En leopard sover i en hög akacia, men är så långt bort att vi behöver kikare för att se den någorlunda. Ena kinden vilar mot grenen, frambenen hänger rakt ner precis som på lejonhonan i Lake Manyara. Fågellivet är rikt och Bashiri kan mycket om fåglar. Han berättar om arterna och deras beteende.
Vid Seronera Wildlife Lodge huserar klippdassar, buskdassar och markattor. Dassar har jag inte sett förut. Klippdassarna och buskdassarna ser ganska lika ut, med mjuk grå päls, korta ben, ingen svans och en förnärmad uppsyn när man tittar på dem och de tittar tillbaka. Klippdassarna är på klipporna och buskdassarna går nedanför. De äter gräs.
Men den stora behållningen av Serengeti är ändå landskapet. Serengeti betyder endless plains på massajernas språk – ändlösa vidder – och det är sannerligen en ändlöshet som kan ta andan ur vem som helst. I was there. Det är oförglömligt.
Nästa förmiddag gör vi en sväng till i Serengeti innan vi åker tillbaka mot Ngorongoro. Där tar vi in på Ngorongoro Wildlife Lodge, som ligger på kanten till den stora kratern. Långt där nere anar man hur djuren går för att dricka i skymningen. Björn hittar en kikare på hotellets utsiktsplats och kommer tillbaka och säger att han har sett två noshörningar.
Nästa morgon är kratern fylld av dimma. Den lättar medan vi äter frukost och vi åker ner. I kratern finns alla djur utom giraffer och leoparder – girafferna kan inte ta sig ner för de branta sidorna och leoparder vill ha fler träd att välja på än vad som finns där nere. Men det är en bra park, en av de allra bästa, och djurkoncentrationen är hög. Vi ser flera noshörningar, varav en kalv, två geparder, en flock med åtta lejon, elefanter, bufflar, flamingo, gnuer, zebror och antiloper.
Fyra dagar, och den bästa safari jag har varit på. Trots att jag har varit ute så mycket, i så många olika parker, är detta alldeles extra.
Bashiri kör oss tillbaka till Arusha och vi checkar in på Impala Hotel, där vi bodde före safarin. Pojkarna känner igen sig och känner sig trygga med det. Jag visste det och har tagit med det i beräkningarna, hur mycket det tar på krafterna att allting är nytt och okänt. Det var skönt att vara beredd och veta vad det var frågan om när Frej inte kunde äta och plötsligt började gråta utan anledning redan första dagen, och när Birk fick ont i magen, feber och bara ville sova på kvällen när vi var i Serengeti. Det är kulturchock och då behöver man vila, och så behöver man känna igen sig. Det tar en halv dag, eller en hel, eller en natt. Sedan blir allt så mycket bättre. Om man inte vilar blir det inte bra och hela resan blir förstörd.
---
Dar Express
Efter en vilodag i Arusha checkar vi ut före gryningen. Juma hämtar oss punktligt klockan sex och skjutsar oss till busstationen. Vi har förstaklassbiljetter till Dar Express som avgår klockan 07 och ska vara på plats senast en halvtimme innan dess. Juma hjälper oss med väskorna, visar var vi ska vänta och jag ger honom dricks. Strax före halv sju kommer bussen. Vi lägger väskorna i bagageutrymmet, kliver ombord och installerar oss. Jag konstaterar att jag har sett bra mycket värre bussar. Det här är en del av Äventyret för pojkarna, och det kommer att gå bra.
En man med en liten pojke kliver ombord. Han säger till Frej att det där är hans plats, ber honom maka på sig och sätter sin pojke där. Frej undrar vad det är frågan om, vi tittar på biljetterna och konstaterar att vi har samma platsnummer. Oj då. ”Come, let’s go and confirm, okay?” säger mannen och vi går till bussvärdinnan. Det visar sig att vi har stigit ombord på fel buss – det är bussen som skulle avgå klockan 06 som är försenad, som vi har satt oss på. Plötsligt blir det jättebråttom. Chauffören har kommit och vill köra NU och skrattar åt wazungu som måste skynda sig att få ut sitt mizigu (bagage).
Där och då kommer all min swahili tillbaka. Jag fräser att jag inte är nån mzungu, utan mswahili (person som talar swahili), men att det bara är jag och att jag är här för att visa mina barn Tanzania. De vet ingenting, så ta det pole pole (lite lugnt, långsamt), säger jag. Vi drar ut våra väskor, bokstavligen medan bussen backar ut från hållplatsen, och jag blir rädd när jag ser de stora busshjulen som rullar så nära Frej, ner i stora lerpölar på den ojämna marken. Men det går bra. Efteråt skrattar alla lättat. Jag också. Man gör så här.
Ett par minuter senare svänger 07-bussen in och parkerar på samma hållplats. Vi visar biljetterna, lastar väskorna och sätter oss. Den här bussen är lite finare. Det finns gardiner mot solen och luftkonditioneringen fungerar. Toalett finns inte, men jag vet att chauffören kommer att stanna varannan eller var tredje timme efter vägen på något lämpligt ställe. Då går herrarna åt ett håll och damerna åt ett annat bland buskarna och så får man snabba sig lite att göra det man ska. Jag har förklarat för pojkarna, så de är beredda på det. Jag har toapapper med mig, vatten att dricka och lite matsäck. Man får två karameller och två flaskor läsk, som bussvärdinnan delar ut. Det ingår i det facila priset av 40 USD för en resa på 60 mil.
Vi passerar Moshi och Kilimanjaro. Jag vet hur magnifik utsikten är mot berget, men i dag skyms Kibo, den runda, snötäckta toppen på nästan 6000 meter, av moln. Mawenzi, den lägre, taggiga toppen bredvid, ser vi däremot. Och så ser vi landskapet förändras. Stäppen övergår i de mjuka kullarna längs foten av Usambarabergen, vi ser sisal- och ananasodlingar, ihåliga stockar som hänger från träden och tjänstgör som bikupor. Majsen står hög och grön, cassavan frodas och träden bär frukt. Halvvägs svänger bussen in vid Korogwe Highway Restaurant och stannar i 20 minuter – som blir en dryg halvtimme – så att man kan äta lunch. Det finns ris, levergryta, fisk, mboga (grönsaksröra) och mchicha (spenat). Allt är varmt och vi äter snabbt. Här finns toaletter och vi passar på. Men kön till damernas är låååång. Jag hinner precis in när de 20 minuterna har gått, och när jag kommer ut igen är Frej i upplösningstillstånd, springer och letar efter mig. Det tar en lång stund innan han lugnar sig – och en lång stund innan busschauffören har ätit färdigt och sätter sig i förarstolen igen.
Bussfärden går vidare. Jag sover och åker, pojkarna sover, och landskapet förändras igen. Träden blir fler och när vi stannar för kisspaus känns det att det har blivit mycket varmare ute. Luftfuktigheten är hög Vi närmar oss kusten.
Till slut är vi framme i Dar es Salaam. Trafikstockningen är hemsk och det tar nästan två timmar att ta sig in till busstationen, sakta går det genom plåtskjulsförorterna medan den sena eftermiddagen övergår i skymning. Resan har tagit elva timmar och pojkarna är trötta och hungriga. Medan mörkret faller lastar en taxichaufför och några bärare våra väskor i en bil. Mentaliteten är en annan här. Bärarna tar oombedda våra väskor ur bussen och kräver minst fem dollar var för att de har kört dem på en pirra hundra meter till sin kompis taxichauffören. Jag vägrar att betala så mycket, men de ger sig inte och taxichauffören kör inte förrän de är nöjda, låtsas att han måste stuva om i bagageutrymmet och gör allt för att förhala. Jag förhandlar om dricksen till shilling och då vill de ha högre kurs, men det går jag inte med på. De får betalt i shilling i den kurs som gäller på banken, och kan därmed inte växla till sig mera pengar på svarta börsen. Jävla Dar. Jag avskyr Dar och det har inte blivit ett dugg bättre sedan jag var här sist, snarare tvärtom. Man måste kunna alldeles för många koder för att inte bli blåst in på bara skinnet av precis vem som helst.
Vi tillbringar natten på Royal Mirage, där luftkonditioneringen dånar och Björns och Birks rum stinker av mögel, och checkar ut strax före klockan sex påföljande morgon. Vi får varsin låda med frukost i; några skivor vitt bröd med smör och sylt och två kokta ägg. Båten till Zanzibar går 07.15 och vi måste hämta ut biljetterna på färjebolagets kontor nere i hamnen.
Zanzibar
En hygglig taxichaufför kör oss till hamnen. Där blir det lite förvirring om våra biljetter; George som vi ska hämta biljetterna hos är inte där utan bara hans kollega George, och George Mkubwa (Store George) svarar inte i telefon. Ingen vet var han är. Har vi verkligen bokat biljetter? Är de betalda? Jaså, första klass? Jaha?
Jag visar utskriften av ett mejl som jag har från JM Tours, resebyrån i Arusha som har skött bokningen åt oss och väntar lugnt, men är beredd att börja domdera om det skulle behövas. Det behövs inte. Det räcker med att vänta och låta dem skicka mig några varv fram och tillbaka, visa passen och mejlet några gånger till för kvinnan i biljettluckan och George Mdogo (Lille George). Till slut säger George att allt är okej.
Bärare hjälper oss med väskorna till båten, visar var vi ska gå och ser till att vi kommer med. De får två dollar var. Solen steker när båten lämnar hamnen, och jag är glad åt våra förstaklassbiljetter som innebär att vi har sittplatser i en luftkonditionerad lounge med actionrulle på tv:n, i stället för ute på däck i den obarmhärtiga solen. Vi äter innehållet i våra frukostlådor från hotellet och en kille kommer och serverar kex och hett, toksött te i små plastmuggar. Efter två timmar är vi framme. Zanzibar.
Där är Prison Island med den vita sandstranden, där är fiskebåtarna och dhow-båtarna, piren och Beit el-Ajaib (House of Wonders, sultanens palats). Jag måste fylla i blanketter innan vi släpps ut från hamnområdet. På gatan längs kajen väntar taxibilarna, och första bästa tar oss så långt det går. Han parkerar vid hörnet i kvarteret bredvid Beit el-Ajaib och vi får gå den sista lilla biten till Clove Hotel. Clove Hotel ligger i utkanten av Stone Town, stadsdelen utan räta vinklar men med ett gytter av små butiker, trevligt folk och gränder så trånga att biltrafik är omöjlig. Vi checkar in, kelar med hotellkatten Baas och väntar på att vårt rum ska bli färdigt. På takterrassen med utsikt över Indiska Oceanen kan man hämta läsk i kylen, skriva upp det i en bok och betala när man checkar ut. Grabbarna gillar det och de får en läsk om dagen under hela resan. Minst. Vi får ett familjerum på Clove Hotel – två rum som sitter ihop – med badrum, toa, himmelssäng med myggnät och balkong.
Killarna vill bada och det finns en strand på gångavstånd. Den är inte så fin tycker jag, sanden är grov och jag undrar hur mycket avloppsvatten som rinner rakt ut, men de är ivriga och vi går dit efter lunch. De kollar på krabbor, hittar snäckor och saker som har flutit i land. Vattnet är skapligt rent, och varmt.
Strax före skymningen hittar vi till restaurang Archipelago med utsikt över solnedgången, palmerna och oceanen. En ensam dhow seglar förbi när vi beställer Swahili prawns och dricker tangawizi (tanzanisk ingefärsläsk). Sedan går vi till parken nedanför Beit el-Ajaib där det är marknad och fullt av stånd med fiskare som säljer dagens fångst. Här finns rökta och grillade bläckfiskarmar, grillspett, räkor, olika sorters fisk, sockerrörsjuice, något slags pizza och mycket mer. Jag ber dem värma allt en extra gång, vi äter och hoppas på det bästa. Det går bra. Det blir mörkt, det doftar av grillar och kryddnejlikor på tork och syrsorna börjar spela. Vågorna slår mot kajen.
I taket på rummet snurrar fläkten. Det är varmt och svårt att sova. Nästa morgon äter vi frukost på terrassen innan vi går ut och går vilse i Stone Town. Det ingår i konceptet; här har man ingen aning om var man är, men kommer ändå fram. Björn, fjärde generationens orienterare på fädernet och med mycket gott lokalsinne, blir minst sagt förbluffad när vi efter några timmar kliver ut ett kvarter från där vi började. Det har aldrig hänt honom förut.
Zanzibar Town är varmt, vänligt och säkert. Här kan man gå så länge man orkar och upptäcka oändligt mycket. Kulturen är en fantastisk blandning av afrikanskt, persiskt, indiskt och arabiskt. Här finns tolerans, glädje, acceptans och lugn. Man ska bara komma ihåg att om man hittar något i en affär som man vill ha så ska man slå till (efter prutning såklart), för man lär aldrig hitta tillbaka. Affärerna är anonyma i gyttret av gränder, och öppettiderna är de som passar ägaren.
Andra dagen gör vi en utflykt till Prison Island. En fiskare skjutsar oss i sin båt. Motorn är svag och det går långsamt. Vattnet under oss är klart. På Prison Island finns en remsa vit, fin sand utan skugga och en liten park med träd och cementerade gångar. Här bor en massa jättesköldpaddor, som har hamnat här i något slags utbyte med Seyschellerna. Sköldpaddorna räcker mig upp till halva låret och guiden säger att den äldsta är 250 år. Man får mata dem med mchicha (spenat). Det är kul.
Men det var snorkla vi skulle göra egentligen, på revet intill Prison Island. Vi drar vidare i båten, en liten bit bara, och fiskaren kastar ankar på ett ställe som han vet är bra. Och det är det: här finns en hel värld under vattenytan. Fiskar simmar i stim över kanten till ett bråddjup och ut och in i sina gömställen bland vajande koraller. En sort är gyllenbrun, ganska stora, och ställer sig och viftar med fenorna och blänger på oss genom det klara vattnet. Sjöstjärnor ligger på botten och sjöborrar sitter i stora kolonier. Vattnet är salt och det är underbart. Jag skulle aldrig tröttna på det här.
Den tredje dagen i Zanzibar Town ger vi upp försöken att ramla på någon som säljer madafu (omogna kokosnötter) och frågar en kille om han kan visa oss var det finns. Han leder oss genom gränderna till marknaden, där det står en farbror i ett hörn med ett berg av madafu omkring sig. Jag köper varsin för 1000 shilling styck (ungefär sju kronor), och försäljaren hugger ett hål i ena änden av varje så att vi kan dricka saften inuti. Den smakar ungefär som sportdryck, otroligt mättande och väldigt näringsrik. Vätskan funkar att använda som dropp om det skulle behövas. Efteråt frågar han om vi vill äta fettet också. Det är bara några millimeter tjockt eftersom kokosnöten är omogen, halvgenomskinligt och lite slibbigt. Jag tycker om det i små mängder. Grabbarna gillar det inte alls, så vi bjuder guiden innan jag tackar honom för att han visade oss vägen, fotar oss allihop och ger honom ett par tusen shilling.
Sedan är det ju kört att hitta tillbaka till hotellet. Jag tror att jag vet var vi är (haha) och ser vad jag inbillar mig är en tvärgata till huvudgatan som går längs havet. Det är det inte och det är varmt. Vi köper godis och sockerrör, som några killar står och säljer i bitar förpackade i små plastpåsar, och sätter oss under några träd. Det är skönt i skuggan, vi tuggar på sockerrörsbitarna och spottar ut fibrerna på marken, och så tar vi en taxi tillbaka till hörnet vid Beit el-Ajaib.
Efter tre dagar i Zanzibar Town avrundar vi med en vecka i Paje Ndame på öns östkust. Hotellet drivs av ett svenskt par, och det tar en dryg timme att åka hit från stan. Här får vi en egen bungalow med dusch och veranda under palmerna. På andra sidan restaurangen ligger stranden där sanden är alldeles vit och len som siden. Oceanen är turkos, med vatten lika varmt som luften – 32-33 grader. Vi badar i vågorna, samlar snäckor och tittar på eremitkräftor och krabbor, läser högt och spelar spel. Jag sover djupt och gott på nätterna, vaknar någon gång och hör vågorna fräsa när högvattnet är på väg in. Grabbarna är lyckliga, badar och badar. Vi behöver inget mer än det här.
---
Avfärd
Sedan blir det dags att åka tillbaka. Vi får skjuts till Zanzibar Town och tar samma båt till Dar es Salaam. Vid frukosten hörde vi ett rykte om att det var problem med flyget i Europa på grund av ett vulkanutbrott på Island, men vet inget mer. Vi checkar in på Royal Mirage igen och får andra rum den här gången, där luftkonditioneringen visserligen dånar men badrummen är fria från mögel. Nästa morgon går jag till internetkaféet intill för att försöka ta reda på vad som gäller för vårt flyg, som ska avgå sent på kvällen samma dag. Det står ingenting om att det skulle vara inställt på flygbolagets hemsida. Vi checkar ut och jag har planerat in en lyxdag som grande final på vår resa: Hotel Kilimanjaro, tills det är dags att åka till flygplatsen i kvällningen.
Hotel Kilimanjaro var ett lyxhotell redan när jag var där senast för 17 år sedan. Där fanns en fantastisk julkrubba i lobbyn, en hel stam av ett ebenholtsträd med figurerna utskurna i det svarta träet och den ljusa barken kvar runtom, och min favoritrestaurang The Summit med utsikt över hamnen och alla båtarna. Nu tar stället nästan andan ur mig. Ett hotellimperium har köpt upp alltihop och gått in med Väldigt Mycket Pengar. Lunchen är en svindyr, utsökt buffé, allting mycket elegant upplagt och framdukat. Golven är av marmor, poolen har utsikt över hamnen och vattnet rinner över kanten, allt är luftkonditionerat, personalen är mycket diskret och uniformerade bärare och uppassare står i givakt. Utanför är det anlagd park med gröna gräsmattor, små palmer, blommor och näckrosdammar med guldfiskar i. Vi tar ett dagrum. Där finns badkar, italiensk glasmosaik, parfymerade tvålar, underbara mjuka tofflor, minibar med allt och fri tillgång till en business lounge med uppdukade förfriskningar och uppkopplade datorer. Det sistnämnda visar sig vara en riktig fullträff. Jag får veta av en man som sitter där, just när jag försöker få fram information, att flyget i kväll är inställt. Han skulle ha åkt med samma plan som vi.
Då går det upp för mig att vi har problem och att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har ingen aning om vart jag ska vända mig. Försöker med svenska ambassaden, men det är lördag och ingen svarar, inte ens på journumret. Jag försöker med flygbolagets lokala kontor, men de svarar inte heller, varken inne i stan eller på flygplatsen. Då ringer jag resebyrån i Sverige, som bokade resan åt oss. De bekräftar läget och allting verkar väldigt osäkert. Men det finns platser kvar på flyget både tisdag och onsdag kväll, och de kan boka om oss utan extra kostnad. Jag väljer onsdag på resebyråns inrådan, och det var tur. Vi lämnade Dar es Salaam fyra dygn försenade, med första flyget till Europa, och hade sedan turen att komma vidare till Arlanda, som hade stängt och öppet om vartannat, från Amsterdam precis som planerat. Från Arlanda hade vi sedan tågbiljetter till Hudiksvall, som Kalle fick boka om. Något hade fått mig att beställa ombokningsbara tågbiljetter innan vi åkte, så att det skulle finnas när vi kom tillbaka.
De där fyra sista dagarna var det enda smolket i glädjebägaren. Dem fick vi tillbringa på ett hotell till överpris (ta aldrig in på The Golden Tulip i Dar es Salaam), men grabbarna fann sig ganska väl tillrätta. Jag hade svårt att koppla av, följde nyhetssändningarna från BBC som rapporterade om flygplatser som stängde och öppnade och stängde igen och blev hemskt stressad av att kostnaderna skenade utan att jag kunde göra något åt det – och utan att veta förrän i sista stund om flyget på onsdagskvällen skulle gå eller inte. Men det gjorde det.
Det enda som är intressant med de där fyra dagarna är att jag inte kände mig långt hemifrån. Vi åt middag under stjärnorna, med Södra korset i blickfånget, till ljudet av vågorna från Indiska Oceanen.
---
Efter Resan, del II
En bild fastnar jag särskilt för. Det är en närbild av mitt ansikte, tagen av Björn lite snett bakifrån. Vi åker bil, jag sitter i baksätet och tittar ut genom framrutan. Jag tror att det är första dagen. Skärpan är dålig, han har inte kunnat hålla kameran stilla. Men man ser mitt ansikte helt utan mask. Osilat, oförfalskat. Allt det jag ser, hör och känner går rakt in. In i mig. Och jag strålar rakt ut. Jag är fullständigt, oreserverat lycklig. Jag är på hembesök.
Bilderna finns här - i albumet Tanzaniaresan
http://www.facebook.com/photos.php?id=561214753
måndag 12 juli 2010
Saknade rytmer
God morgon!
Inte en enda gång har jag hört er i år, gänget som trummade vid Lillfjärden på sommarkvällarna så att rytmerna hördes i hela centrala Hudiksvall.
En del tyckte att det var störande. Jag minns en, kanske ett par, insändare här i tidningen. Någon som tyckte att det väsnades och ville ha tyst.
Men för mig var ljudet av trummorna ett av de ytterst sällsynta tillfällen när världarna möts i mitt hjärta. I den svenska sommarnatten fick jag samma trygga känsla som hemma i Afrika, när jag var barn och låg i sängen i det varma mörkret. Syrsorna spelade och genom natten hördes trummandet på trumskinn av kohud, dansen och ropen när det var fest i byn.
God morgon.
/Kortkrönika publicerad i Hudiksvalls Tidning 14 juli 2010/
Inte en enda gång har jag hört er i år, gänget som trummade vid Lillfjärden på sommarkvällarna så att rytmerna hördes i hela centrala Hudiksvall.
En del tyckte att det var störande. Jag minns en, kanske ett par, insändare här i tidningen. Någon som tyckte att det väsnades och ville ha tyst.
Men för mig var ljudet av trummorna ett av de ytterst sällsynta tillfällen när världarna möts i mitt hjärta. I den svenska sommarnatten fick jag samma trygga känsla som hemma i Afrika, när jag var barn och låg i sängen i det varma mörkret. Syrsorna spelade och genom natten hördes trummandet på trumskinn av kohud, dansen och ropen när det var fest i byn.
God morgon.
/Kortkrönika publicerad i Hudiksvalls Tidning 14 juli 2010/
torsdag 25 mars 2010
Jag vet vad jag pratar om, ity klorokin byggde denna kropp
Året var 1992 och jag skulle åka tillbaka till Tanzania för första gången sedan jag hade flyttat till Sverige. Fem år hade gått. Nyss vuxen var jag nu, med Mannen som jag hade valt ut att dela livet med. Jag ville visa runt honom där först bara, se att han verkligen förstod.
Så gick vi till vaccinationsmottagningen i Uppsala för att vaccinera oss. Namnen på sjukdomarna klingade välbekant: gula febern, tyfoid, meningit, kolera ... alla hade jag tagit förut, flera gånger.
Och så var det malariaprofylax. Klorokin skulle vi ha, två tabletter en gång i veckan, och komplettera med en sort till - Paludrine om jag minns rätt. Avresedagen var en tisdag eller onsdag och klorokinen skulle tas sju dagar före avresan. Tabletterna var dyra och sköterskan ville veta hur länge vi skulle vara borta, så att läkaren kunde skriva ut exakt rätt antal tabletter åt oss.
- Jaha, sa jag. Men - om vi börjar ta dem på söndagen innan vi åker så blir det ju bara två eller tre dagar i förväg. Ska vi ta de första på söndagen före det, så att det blir tio dagar innan?
Hon förstod inte.
Jag försökte förklara igen. Var det bättre att vi tog lite för långt i förväg, eller tyckte de att det kunde räcka med de där två eller tre dagarna innan?
Hon förstod inte i alla fall.
- Jamen, sa hon. Ni kan väl ta dom på tisdagen så blir det ju en vecka.
Nej. Det går inte. Man kan inte ta klorokin på en tisdag.
Klorokin tar man på söndagar, det vet alla.
---
Sköterskan suckade. Jag tror att det slutade med att vi tog de första tabletterna tio dagar i förväg.
---
Ni där ute som är missionärsbarn och uppfödda med att inte få gå från frukostbordet på söndagar förrän tabletten är svald - och till kyrkan och söndagsskolan skulle man gå - ni vet vad jag menar. Ni minns den beska smaken, och kanske hur halsen liksom snördes ihop. Kanske dricker ni inte heller gin och tonic. Det gör inte jag, nämligen. I alla fall inte tonic, för det både smakar och innehåller kinin.
Så gick vi till vaccinationsmottagningen i Uppsala för att vaccinera oss. Namnen på sjukdomarna klingade välbekant: gula febern, tyfoid, meningit, kolera ... alla hade jag tagit förut, flera gånger.
Och så var det malariaprofylax. Klorokin skulle vi ha, två tabletter en gång i veckan, och komplettera med en sort till - Paludrine om jag minns rätt. Avresedagen var en tisdag eller onsdag och klorokinen skulle tas sju dagar före avresan. Tabletterna var dyra och sköterskan ville veta hur länge vi skulle vara borta, så att läkaren kunde skriva ut exakt rätt antal tabletter åt oss.
- Jaha, sa jag. Men - om vi börjar ta dem på söndagen innan vi åker så blir det ju bara två eller tre dagar i förväg. Ska vi ta de första på söndagen före det, så att det blir tio dagar innan?
Hon förstod inte.
Jag försökte förklara igen. Var det bättre att vi tog lite för långt i förväg, eller tyckte de att det kunde räcka med de där två eller tre dagarna innan?
Hon förstod inte i alla fall.
- Jamen, sa hon. Ni kan väl ta dom på tisdagen så blir det ju en vecka.
Nej. Det går inte. Man kan inte ta klorokin på en tisdag.
Klorokin tar man på söndagar, det vet alla.
---
Sköterskan suckade. Jag tror att det slutade med att vi tog de första tabletterna tio dagar i förväg.
---
Ni där ute som är missionärsbarn och uppfödda med att inte få gå från frukostbordet på söndagar förrän tabletten är svald - och till kyrkan och söndagsskolan skulle man gå - ni vet vad jag menar. Ni minns den beska smaken, och kanske hur halsen liksom snördes ihop. Kanske dricker ni inte heller gin och tonic. Det gör inte jag, nämligen. I alla fall inte tonic, för det både smakar och innehåller kinin.
tisdag 23 februari 2010
Bilder
På Facebook har folk lagt upp bilder från min gamla skola, den vid foten av Ulugurubergen. En del av bilderna är gamla, lite gulnade och vikta, från tiden när jag gick där och daggen glittrade i gräset när vi hade idrott på morgnarna, innan hettan satte in. En del av bilderna är ännu äldre, från före min tid. Och andra är ganska nytagna.
På bilderna är det barn i olika färger som äter matsäck under träden eller i pergolan med palmbladstaket, som leker och har lektioner och skolavslutning. Jag finns med på en del. I mitt minne dyker de andra upp: Pascale från Schweiz, Julie från England, Tanya från Sydafrika, Rakesh från Pakistan, Genevieve från Kanada, Miriam, Arnold och Ingeborg från Holland, Irfan från Indien, Katrine och Kristian från Danmark, Tandi och Nada från Zambia, grabbarna van der Laak som hade en holländsk pappa och tanzanisk mamma. En del av dem håller jag fortfarande kontakten med. Det gav oss vida utblickar och inblickar i världen att leka och arbeta tillsammans i den skolan.
Vi lärde oss så mycket av varandra. Man gör det, när alla kommer från olika håll och kan olika saker. Det är när alla ska vara likadana, när alla ska passa i samma mall, som världen står stilla. Olikheterna och öppenheten för dem får jorden att gå runt och människor att utvecklas.
På bilderna är det barn i olika färger som äter matsäck under träden eller i pergolan med palmbladstaket, som leker och har lektioner och skolavslutning. Jag finns med på en del. I mitt minne dyker de andra upp: Pascale från Schweiz, Julie från England, Tanya från Sydafrika, Rakesh från Pakistan, Genevieve från Kanada, Miriam, Arnold och Ingeborg från Holland, Irfan från Indien, Katrine och Kristian från Danmark, Tandi och Nada från Zambia, grabbarna van der Laak som hade en holländsk pappa och tanzanisk mamma. En del av dem håller jag fortfarande kontakten med. Det gav oss vida utblickar och inblickar i världen att leka och arbeta tillsammans i den skolan.
Vi lärde oss så mycket av varandra. Man gör det, när alla kommer från olika håll och kan olika saker. Det är när alla ska vara likadana, när alla ska passa i samma mall, som världen står stilla. Olikheterna och öppenheten för dem får jorden att gå runt och människor att utvecklas.
Lekar
Kollegan K berättar om ett besök på hennes barns gamla skolgård. "Där fick man inte vara", "Så fick man inte göra", mindes de snart vuxna barnen. Hon reflekterar lite kring att det är vad de minns allra först av sin vardagsmiljö som barn.
Och jag tänker på hur vi hade det, vi som växte upp i Afrika i stället. Hur kul det var, hur fria vi var. Vi gick till floden och badade, åkte kana i forsen och simmade mot strömmen nedanför vattenfallet, klättrade i träd och på klippor, letade efter ödlor och kameleonter och jagade varandra så dammet rök på sandplanen framför skolan och skolhemmet i Kidugala. Det var en enda lång byggnad, med veranda med plåttak som regnet smattrade mot under regntiden. När pumpen var sönder eller det inte fanns diesel att driva den med, fick vi duscha i vatten från stuprännan. Vi plockade fikon och mullbär och mikusu, och åt när vi var hungriga. Mamma sa att enda skillnaden mellan vita och svarta barn är att svarta barn har vita handflator och fotsulor, och på vita barn är det tvärtom.
I våra liv fanns andra sorger. Vi bodde långt från våra föräldrar, på internat, och vägarna var dåliga. Det var svårt för många. På skolhemmet fanns husmor, i en liten lägenhet mellan skolhemmet och skolan bodde en av lärarna, och vi barn delade rum med varandra. Två och två, tre och tre eller fyra och fyra, hur det föll sig och efter vilka som passade ihop någorlunda i ålder och temperament. Vi satt i samma båt på något sätt. Men begränsningar är inte vad jag minns i första hand. Inte på det viset. Vi fick hållas, och vi lärde oss att klara oss själva. Ingen daltade med oss.
Sverige visste vi inte så mycket om. Det var så avlägset och själv blev jag alltid förvirrad av att det kallades "hemma". Än i dag säger jag inte att jag kom "hem" när jag kom till Sverige. Det gjorde jag aldrig. Jag kom bort. Bort från de fria lekarna, frukterna, växlandet mellan olika språk. Jag var frustrerad över att jag förväntades lära mig allting för att passa in i den nya världen, men ingen ville lära sig något på djupet av mig. Bara lite på ytan, så där, inte verkligen lyssna till mina erfarenheter och kunskaper som jag så gärna ville dela med mig av. Jag ville att vi skulle lära av varandra, precis som jag var van vid att man gjorde. Det vill jag fortfarande.
Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag någonsin kom bort när jag kom till Tanzania.
Och jag tänker på hur vi hade det, vi som växte upp i Afrika i stället. Hur kul det var, hur fria vi var. Vi gick till floden och badade, åkte kana i forsen och simmade mot strömmen nedanför vattenfallet, klättrade i träd och på klippor, letade efter ödlor och kameleonter och jagade varandra så dammet rök på sandplanen framför skolan och skolhemmet i Kidugala. Det var en enda lång byggnad, med veranda med plåttak som regnet smattrade mot under regntiden. När pumpen var sönder eller det inte fanns diesel att driva den med, fick vi duscha i vatten från stuprännan. Vi plockade fikon och mullbär och mikusu, och åt när vi var hungriga. Mamma sa att enda skillnaden mellan vita och svarta barn är att svarta barn har vita handflator och fotsulor, och på vita barn är det tvärtom.
I våra liv fanns andra sorger. Vi bodde långt från våra föräldrar, på internat, och vägarna var dåliga. Det var svårt för många. På skolhemmet fanns husmor, i en liten lägenhet mellan skolhemmet och skolan bodde en av lärarna, och vi barn delade rum med varandra. Två och två, tre och tre eller fyra och fyra, hur det föll sig och efter vilka som passade ihop någorlunda i ålder och temperament. Vi satt i samma båt på något sätt. Men begränsningar är inte vad jag minns i första hand. Inte på det viset. Vi fick hållas, och vi lärde oss att klara oss själva. Ingen daltade med oss.
Sverige visste vi inte så mycket om. Det var så avlägset och själv blev jag alltid förvirrad av att det kallades "hemma". Än i dag säger jag inte att jag kom "hem" när jag kom till Sverige. Det gjorde jag aldrig. Jag kom bort. Bort från de fria lekarna, frukterna, växlandet mellan olika språk. Jag var frustrerad över att jag förväntades lära mig allting för att passa in i den nya världen, men ingen ville lära sig något på djupet av mig. Bara lite på ytan, så där, inte verkligen lyssna till mina erfarenheter och kunskaper som jag så gärna ville dela med mig av. Jag ville att vi skulle lära av varandra, precis som jag var van vid att man gjorde. Det vill jag fortfarande.
Konstigt nog har jag ingen känsla av att jag någonsin kom bort när jag kom till Tanzania.
söndag 10 januari 2010
Leva i mörkret
Chauffören i minibussen passar på att fråga lite extra när han märker att jag kan swahili. Vi har just svängt ut från Bahari Beach Hotel och är på väg in till Dar es Salaam. Vägen är dammig och minibussen avgick när den var full. Mannen som kör vänder sig till mig.
- När wazungu (vita människor) kommer hit då lägger de sig i solen på stranden. Nästa dag är skinnet rött och de får feber. Varför gör de så?
Jag förklarar. I vårt land blir det mörkt redan tidigt på eftermiddagen när det är vinter, wakati wa baridi. Det är kallt och svart, i flera månader. Ibland ser vi inte solen alls på veckor. Det är mörkt när vi går till jobbet, mörkt när vi går hem, mörkt när barnen går till skolan.
Chauffören tittar misstroget på mig. Sedan skrattar han. Hans tänder lyser vita.
- Du hittar på, säger han. Ingen människa kan leva så.
Det har han ju rätt i.
- Det är sant, säger jag. Varför tror du att vi kommer hit?
- När wazungu (vita människor) kommer hit då lägger de sig i solen på stranden. Nästa dag är skinnet rött och de får feber. Varför gör de så?
Jag förklarar. I vårt land blir det mörkt redan tidigt på eftermiddagen när det är vinter, wakati wa baridi. Det är kallt och svart, i flera månader. Ibland ser vi inte solen alls på veckor. Det är mörkt när vi går till jobbet, mörkt när vi går hem, mörkt när barnen går till skolan.
Chauffören tittar misstroget på mig. Sedan skrattar han. Hans tänder lyser vita.
- Du hittar på, säger han. Ingen människa kan leva så.
Det har han ju rätt i.
- Det är sant, säger jag. Varför tror du att vi kommer hit?
onsdag 6 januari 2010
Jag har en egen måne
Min kropp är tung av sömn och dagens åkande i bilen. Jag vaknar till och känner doften av gummimatta, sätter mig upp och mitt blonda hår klibbar av svett. Kinden är rutig efter att ha vilat mot mönstret på golvet mellan framsätena i Volkswagen-bussen. Motorn knattrar så där som Volkswagenbussmotorer gör. Mamma och Pappa pratar lågt, det är natt. Det fläktar ljummet. Syrsorna tirrar.
Beitbridge, 1974 eller -75. Vi åker mot det lilla vita huset vid gränsen, på bron i ingenmansland, över den stora floden Limpopo. Namnet är magiskt. Fullmånen glittrar i vattenytan.
När jag hör Simon & Garfunkels Bridge over troubled water är jag där. Varje gång.
Sail on Silver Girl
Your time has come to shine
Och tänk, samma måne skiner över Lillfjärden i lilla Hudiksvall.
Beitbridge, 1974 eller -75. Vi åker mot det lilla vita huset vid gränsen, på bron i ingenmansland, över den stora floden Limpopo. Namnet är magiskt. Fullmånen glittrar i vattenytan.
När jag hör Simon & Garfunkels Bridge over troubled water är jag där. Varje gång.
Sail on Silver Girl
Your time has come to shine
Och tänk, samma måne skiner över Lillfjärden i lilla Hudiksvall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
