Vädret, del II

I tipsar om några artiklar:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155812

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155813

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=155814

Jag läser och känner igen mig. Särskilt när det står att vi missionärsbarn skippar kallpratet och kastar oss in på väsentligheterna i relationer med vemhelst. Så gör ju jag också. Man vet ju aldrig när relationen ska ta slut. Det har jag tänkt på många gånger.

Längtan

Jag korrekturläser en dödsruna på familjesidan i tidningen. Den är ovanlig, skriven med stor värme och toppad med en bild av en dam med kortklippt, lite burrigt grått hår och röda kinder. Hon ser snäll ut.

Det står om hur hon tidigt fick hjälpa till i familjens jordbruk, gifte sig med sin ungdomskärlek och köpte ett gammalt knekttorp. Det rustade de tillsammans och sen bodde de där. Fyra döttrar fick de och familjen betydde allt för henne.

Raderna andas trygghet, harmoni, det stora livet i den lilla världen.

Och då undrar jag: Levde hon utan längtan?

Ny upplevelse

Ibland tvingas man revidera sina principer. Efter att ha lärt mig simma i en kall sjö en särdeles ruggig sommar (1976), har jag envist vägrat att doppa mig i något kallare än 23 grader.

Jag vill ha Indiska oceanen med klart vatten och sand len som siden, snäckor och fiskar och koraller, brusande vågor, gungande vågor, vågor som bryts till tunnlar och långsamma, långa dyningar. Jag vill aldrig aldrig gå upp för att jag fryser.

Badkruka, hävdar omgivningen.
Nåja, det kan jag leva med, bara jag slipper doppa ryggen i kallt vatten.

Men man kan väl få ändra sig? I alla fall lite. Hör och häpna: Jag har badat. I havet på Hölick, längst ut på udden utanför Hudiksvall. Vattnet var klart, och det var precis lagom stora vågor. 23 grader var det inte. Men efter 32 år är jag beredd att ta det stora steget att erkänna att det faktiskt var skönt.

Flyttplåster

Jag har flyttat nu.

Att flytta är att hitta vänner, både nya och gamla. Skivorna man inte lyssnat på på länge, böckerna och papperen och anteckningarna man glömt, skolkatalogerna och bilderna, fotoalbumen. Så många av tingen har en historia, och det gör beslutet lätt: de saker som inte har en historia och som man inte längre använder, dem kastar man. De andra tar man med till det nya hemmet, det nya livet.

Och på det nya stället finns nya människor att möta, nya platser att upptäcka och lära sig att tycka om. Samtidigt får man bära med sig det gamla. En del glömmer man, annat inte.

Att flytta är att dö en smula - och leva upp på nytt.