Påsk

Det är påsk.

På påskafton brukade vi gå upp tidigt, ett par timmar före gryningen. Kvällen före hade mamma stått i köket och gräddat pannkakor på gasspisen, stressad som alltid när hon lagar mat. Det var mörkt, kyligt och kallt och vi var så där ruggiga som man alltid blir i vargtimmarna. I bilen dåsade vi och när det första gryningsljuset färgade savannen grå och himlen röd var vi framme i Mikumi, djurparken. Daggen glittrade och luften var frisk och klar när solen gick upp.

En påskaftonsmorgon kom en stor lejonhanne tassande längs vägkanten i det där första ljuset. Han gick precis förbi bilen, på stora, sammetsmjuka tassar, majestätisk och med musklerna spelande under pälsen. Han tittade lite på oss som hastigast när han strök förbi bilen. Vi kunde ha klappat honom, men hela hans integritet och vildhet sade bara nej, det är inte alls att tänka på.

När gryningen var förbi men det fortfarande var morgon åt vi frukost vid Hippo pond. Där ligger flodhästarna, går på botten och betar och kommer upp till ytan då och då för att andas. Pssssch, låter de, och Ö. Ö-Ö-Ö. Det är världens mest fridfulla ljud.

Sen åkte vi runt i parken och under de heta middagstimmarna åt vi lunch på hotellet och badade i poolen. Spännande? Med zebror och gnuer och elefanter, babianer, lejon och giraffer? Nej. Påsk.

Här sticker krokusarna upp genom snön.

Det är skilda världar. Ändå finns de båda inom mig.