Tisdag

P är psykolog och han gräver på nya ställen. Jamen, vad känner du då, frågar han. Jag börjar vänja mig, ser att jag så ofta intellektualiserar, analyserar och maskerar. Han sätter fingret på det gång på gång. Vi pratar om det infantila raseriet, att åka rutschkana rakt ner i barndomens känsla av att vara övergiven och rädslan för att bli bortskickad. Att inte agera utifrån det nu, utan se vilka känslor som är vuxna. Vi pratar om att alltid klara sig själv, om att ta för mycket ansvar. Om att alltid stå på sina egna ben och aldrig falla. Om att alltid bygga nytt. Och alltid, alltid klara sig själv. För känslan, den är ensamhet. Jag måste. Måste klara det här. Alternativet är ett stort mörker utan botten, där jag inte vet om det finns väggar eller inte, och där jag aldrig någonsin har vågat stiga in. Steget över tröskeln till tanken och känslan att jag inte klarar mig själv, det steget har jag aldrig, aldrig vågat ta. För jag måste ju. Måste. Klara. Mig. Själv.

- Fast det finns en trygghet i det också, säger jag.

P rätar på sig i stolen och skärper blicken.
- Hur menar du? säger han.
- Jo, för sig själv har man alltid med sig, säger jag.

Han tittar på mig.
- Vet du vad jag såg nu, när du sa så där, säger han.
- Nej, säger jag.

Han drar efter andan. Och så säger han, mycket tydligt:
- Jag ser dig gå över savannen i Afrika, under en oändlig himmel.

Hans ord träffar som spjut, rakt i hjärtat. Jag stirrar på honom ett ögonblick. Och sedan kommer gråten, tvärt och hejdlöst. Jag sitter där i min bruna klänning i hans kala rum med de fula gardinerna, gråter och darrar och känner hettan från jorden slå emot mig och solen steka uppifrån, känner doften av gräset och hör ljudet av vinden som rör om och gräshopporna som knirrar lite, och jag känner rörelserna i min egen kropp när jag går där. Och jag känner att det är där jag är stark. Där vet jag vem jag är.

- Jag såg kluvenheten i dig, säger han när jag jag kan lyssna och prata igen.

Det går åt två pappersnäsdukar. Det är nytt rekord.