Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Blogg om tankar kring att vara missionärsbarn - att alltid leva mitt itu.
Om mig
- Elisabet Greek
- Född i Malmö 1970. Växte upp som missionärsbarn (Svenska kyrkans mission) i Zimbabwe 1972-76 och Tanzania 1978-84 samt 1986-87. Jobbar som journalist, vill alltid höra vad folk tänker och känner och bloggar om mina tankar kring att vara missionärsbarn - att alltid leva mitt itu.
3 kommentarer:
Haha... ja visst är det en förkortning, både för missionär och missionskyrkan. I början av 80-talet när jag bodde i Taberg var jag med i en ungdomskör som både missionskyrkan och pingstkyrkan ansvarade för. Vi hade väldigt roligt ihop och jag tror att det var i det sammanhanget som missjo myntades. Pingstkyrkan blev så klart pingis.
Miss-you-barn! Ja, varför inte. Är vi saknade av våra föräldrar som lämnade oss på svenska skolan eller har vi missat något?
Oj! Jag har aldrig känt mig saknad av mina föräldrar, trots att jag bodde på internat 50 mil från dem mellan 10 och 14 års ålder och bara åkte "hem" på loven. Tanken har aldrig funnits i mitt huvud, att de skulle ha saknat mig. Men det gjorde de kanske.
Kanske är det för att jag aldrig saknade dem. De var - och är - alltid så otillgängliga. Men gångerna jag har saknat att verkligen ha föräldrar, en mamma-dotterrelation, de är många. Med pappa har det alltid varit bättre.
Nej, jag tänkte mer på oss som miss-you-barn för att vi är barn som bär på ständig längtan och saknad. Efter andra hemländer, andra dofter, andra språk, annan värme eller kyla, människor vi har lämnat och människor som har lämnat oss. I alla fall är det så för mig, och för många andra missjobarn som jag har mött.
Jag håller med dig i det du skriver om längtan till något annat, absolut är det så. Men jag vet också att speciellt min mamma saknade oss mycket när hon var tvungen att lämna oss på skolan. Flera veckor skulle det ta innan hon fick träffa oss igen. Vi saknade våra föräldrar också. Det kan man läsa i alla brev som finns sparade. Men jag har alltid trivts på svenska skolan och har inte längtat hem jättemycket, nästan ingenting faktiskt. Jag har fått lära mig att klara mig själv. Kanske också därför jag har stort behov av tid för mig själv mellan varven.
Skicka en kommentar