En gråregning morgon i bilen på väg till skolan frågar sexåringen från baksätet: "Mamma, låter det illa när bara en syrsa spelar?"
Jag blir varm inuti, ligger i varmt, mjukt mörker under ett lakan och låter syrsorna spela mig till sömns. Tirr-tirr-tirr.
"Nej", svarar jag. "Det är världens underbaraste ljud."
"Och snart kan inte du höra det", säger tolvåringen från passagerarsätet bredvid mig. Han vet att hörseln börjar krokna när man har fyllt 40, och jag har lite drygt två år kvar.
Jag har aldrig fått ett knytnävsslag i magen, men det måste vara så här det känns. Plötsligt känner jag att det börjar bli dags. Kanske är det rentav bråttom: Jag måste åka tillbaka medan jag fortfarande kan höra syrsorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar