Jag ringde just en präst i tjänsten, för att boka tid för en intervju. Han svarade inte, men slutklämmen i hans svarsmeddelande värmde så gott: "Gud välsigne dig som ringt."
Något har hänt. Förr skulle jag ha känt obehag, kanske lite krypande revolt. Missionslivet i Afrika och Sverige har påverkat mig mer än någonting annat, fram till den 6 november 2015. Då ringde pappa mig på jobbet och berättade att polisen hade hittat min äldste son Björn död.
Jag förstod snabbt att jag skulle förändras. Jag visste bara inte hur. Under de fjorton månader som har gått har jag iakttagit vad som hänt med mig. Jag fortsätter att iaktta.
Min längtan hem till Afrika är en av de saker som har förändrats. Denna längtan har jag burit på dag och natt, alltid, när jag har bott i Sverige. Det är en längtan som har varit svår många gånger.
Jag visste inte att en längtan kunde vara större än hemlängtan. Jag trodde inte att det var möjligt.
Sedan Björn dog bär jag på en annan längtan och saknad också, som är ännu större: Längtan och saknad efter min son.
Jag ville så gärna se hur hans liv skulle bli. Bara det.
Nu kunde jag ta emot prästens välsignelse och kände en värme spridas i kroppen. Det är nytt. Det gör mig lycklig. Jag har vuxit som människa.
Läs min krönika: Jag är hans mamma i evighet
