Pepparkakshus

Ögonen landar på en liten notis med bild högst upp på sidan i morgondagens tidning. Bilden visar ett träd som står på stadiga fötter, med trädkoja i klykan. Grenarna är bruna, lite grova, spretiga. Intill står två småträd, som på tillväxt.

Alltihop är gjort av pepparkaksdeg och är ett bidrag till Arkitekturmuseets pepparkakshusutställning, förkunnar notistexten. Temat för årets utställning är "Jag är hemma nu" om att vara hemmastadd eller rotlös.

Jag tänker på jular när ljusen vek sig i värmen och pepparkakshusen säckade ihop av fukten. Pepparkakshuset som jag minns allra mest var det som låg i en hög efter ett par timmar i vårt vardagsrum i Musume. Det kan ha varit 1975.

De mjuka ruinerna av pepparkakshuset smakade kryddigt och gott. Pappa var besviken, han hade slitit med det där huset och bränt sig på sockret när han skulle sätta ihop det och vi fick inte vara med, men Mamma sa att vi fick äta upp det. Hon har alltid varit väldigt praktisk.

Året efter bodde vi plötsligt i Småland och det var Fem myror är fler än fyra elefanter på tv och man fick öppna luckor i julkalendern och jag tror att det var snö ute också. Det var konstigt. Men trevligt det också, för all del.