Det är dags att flytta igen och jag vet hur man gör: Man tar sina saker, packar dem i lådor och kartonger, rensar och städar och säger farväl till grannarna och vännerna och så åker man. Man gråter inte, för man är ju på väg till någonting nytt.
Jag har gjort det så många gånger, för jag är missionärsbarn. Alla andra missionärsbarn vet precis vad jag menar, vi känner så väl igen oss i varandra.
Den här gången är det ändå annorlunda. För första gången i mitt liv finns ingen bortre parentes på det jag ska flytta till. Jag flyttar till mitt livs första fasta jobb, tillsammans med min man och mina barn, till ett hus som vi snart ska skriva kontrakt på att vi har köpt och som jag inte vet när vi kommer att flytta ifrån. Jag ser en raksträcka av Kontinuitet framför mig och det känns hemskt konstigt. Många människor blir rädda av det de inte känner igen - borde jag alltså vara rädd nu? Fast det är jag inte.
Den här gången sväller gråten i halsen. Det är alla de andra flyttarna som kommer ikapp mig, alla människor som jag har lämnat bakom mig helt enkelt för att det blir för många att hålla kontakten med när man byter liv och värld så ofta. Några har jag tagit med mig.
Men plötsligt har det blivit viktigt med saker som jag känner igen, nu när marken gungar så under mina fötter. Faster Kaja som möter mig på perrongen när jag kommer för att hälsa på, Farmors gamla röst, min syster.
Tankarna behöver sväva fritt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej flyttfågel. Ja, tänk vad man flyttat många gånger i sitt liv. Mest som barn då när vi flyttat både inom Japan och Sverige samt mellan länderna ett antal gånger. Som vuxen har jag flyttat några gånger men som jag känner det nu vill jag inte flytta fler gånger. Samtidigt är jag inte helt främmande för det heller och inte rädd för att behöva göra det. Men jag trivs så bra där jag bor nu att det får allt vänta ett tag till.
Just nu bor jag på ett fantastiskt ställe, långt ute på landet med hästar, hund och katter och nära till naturen med både ängar och skog. Naturen förstår mig, djuren förstår mig, de ställer inte de där dumma frågorna, de bara är. Det sköna med djuren är att de lever i nuet. Man behöver inte tänka på en massa bakgrund för att vara med dem, det skiter de ändå i. Men man kan också prata av sig till dem och må bättre. Men de bryr sig inte om det heller. De bara är och det är skönt.
Hej du. Ja, prata av sig till djuren, skriver du. "Till" är väl just vad det är, inte "med", och det behöver förstås inte vara fel - särskilt inte om det får dig att må bättre. Men jag anar ändå ett behov hos dig av att prata "med". Du har ju dragit i gång gruppen på Facebook, du läser och skriver här. Välkommen!
Skicka en kommentar