Sverigeminnen

Den lilla gatstumpen upp mot torget som inte verkar ha något namn var avspärrad i natt när jag gick hem. Jag undrade lite varför: snön var prydligt bortplogad, och det är bara ett enda kvarter utanför några bostadshus. I eftermiddags kände jag doften av nysågat, färskt träd och förstod varför. På marken låg avsågade grenar från lönnarna som sprakade i höstas.

I doften hittade jag tillbaka till vår och cykeltur nedför en långlång backe, förbi ladugården, mellan ängarna och uppför kullen till blåsippsstället. Där fanns den doften, den av färskt träd. När jag var sju år och krafsade bland löven efter blåsipporna var den runt omkring mig.

Det är ett av de få barndomsminnen jag har från Sverige.

Minnen

Kollegan P berättar om sin vuxna dotter, som frågat efter dockskåpet som hon hade när hon var liten. Nu vill hon ha det till sin egen dotter, P:s barnbarn. Dockskåpet är utrensat, kastat, och P ångrar sig. "Hon lekte ju aldrig med det", säger P.

Jag förstår. Man kan faktiskt inte spara på allting även om man är bofast. Men alla verkar ha någonting som de ångrar att de har gjort sig av med, eller som har försvunnit utan att det var meningen.

Själv saknar jag bilder från min barndom: vår sorti från Zimbabwe gick så hastigt att inga bilder kom med, och under de flesta av åren i Tanzania hade vi ingen fungerande kamera. De få bilder som finns är de som skickades till släktingar i Sverige. De bilderna är skatter för mig, som står för igenkännande och bekräftelse av mina egna minnesbilder. En del av dem berättar historier som jag själv har glömt, eller inte kan minnas.

Genom alla flyttar har jag lärt mig att spara på det som är viktigt. Det som är viktigt är det som har en historia: kläder som man har tyckt om, saker som man har fått av någon som betydde mycket, någonting från varje plats. Två flyttkartonger har jag i källaren i huset där vi bor nu, och de får hänga med. De är en del av min historia.

Nyår

Över oxfilén vid matbordet av ek i Hudiksvall kommer jag plötsligt att tänka på en helt annan nyårsafton. Jag minns inte vilket år det var, kanske 1980-81. Vi var bjudna till Rogers, en av mammas och pappas elever, och tillbringade några dagar eller kanske en vecka hos honom och hans familj. De är massajer och bodde i Longido, långt norrut i Tanzania, nära gränsen till Kenya vid foten av ett berg.
Rogers pappa var mycket respekterad och en framåtskridande man, som hade flyttat ifrån det traditionella massajlivet med nomadtillvaro och tillfälliga byar av små brödlimpeformade hus, mörka och svala inuti och byggda av lera och kodynga. I Longido hade familjen en vanlig tanzaniansk hydda med flera rum, en hydda till med köket i, en rensopad gårdsplan och en boma (inhängnad) för boskapen. I boman fanns ett skjul med plåttak, och där sov pojkarna som var i herdeåldern. De var Rogers småbröder, eller kanske sysslingar eller kusiner, som hade som uppgift att vakta boskapen på nätterna och ta dem till bete på dagarna. De gick i skolan också, det var liksom det som var vitsen med att de bodde i Longido. Rogers pappa ville att alla hans barn skulle gå i skolan, flickorna också. Jag minns en av systrarna, Grace, som serverade oss te och mat. Hon dog sedan i en bussolycka.
Men nu var det nyår och vi var deras gäster. De bjöd in oss att sitta i vardagsrummet, lyssna på musik från en grammofon eller om det var en radio, och dricka te. Teet var sött och varmt, med mycket socker och mjölk i. Grace fyllde på våra plåtmuggar och till slut berättade Rogers försynt att det var deras tradition att om man var mätt och inte ville ha mer, skulle man hälla ut den sista skvätten på marken (eller i det här fallet jordgolvet).
När vi kom ut var det mörkt och de hade slaktat en ko. Den låg på marken med bröstkorgen öppen och urtagen upp mot stjärnhimlen. En kalebass med det färska, varma blodet skickades från mun till mun, levern delades i stora, dallrande bitar. Familjens äldste, en tunn man med skynke knutet över ena axeln, satt på huk vid kadavret och skötte fördelningen. Någon gång formade han handen och skopade upp blod som samlades i botten av den öppna bröstkorgen, nere vid ryggraden, och drack det.
Sent på kvällen efter festen gick vi längs en smal stig genom gräset, i mörker och upp på berget, med nattvinden i ansiktet till midnattsmässan.
I kapellet på sluttningen var det hårda träbänkar utan ryggstöd, jag var trött och sov nästan, men mörkret var ljumt och sångerna varma, klingande.
På nyårsdagens morgon hängde kons hud på tork på väggen, skrapad och fastnitad med träpluggar. Vi fick köttgryta att äta.