Missjo

I brukar skriva att vi är "missjobarn". Jag har tagit det för en förkortning, inte tänkt närmare på saken. Men så slår det mig att det kan läsas som miss-you-barn. Då får det en betydelse, helt plötsligt.

Alien

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig

Gunnar Ekelöf: Non serviam

Ett underligt folk

På en internutbildning i gruppdynamik berättar kursledaren om en kvinnlig bekant som kommer från Spanien, träffade en svensk man och bosatte sig i Sverige. Hon hade visa problem att finna sig till rätta i svenska grupper. Det blev liksom lite kulturkrockar. Svenskar pratar om vissa saker i början av en bekantskap - vädret brukar anses vara ett säkert kort, till exempel. "I Spanien är det vanligt att man har en helt annan isbrytare, någonting som vi aldrig skulle prata om här när vi träffar nya människor. Vet ni vad det kan vara?" frågade kursledaren vår grupp, som bestod av drygt 30 journalister, varav de allra flesta i mogen ålder och med många års yrkeserfarenhet.
De såg frågande ut, varenda en. Men svaret fanns i mitt huvud: Politik! Med någon liten reservation för att det skulle kunna vara religion han var ute efter - men jag räckte upp handen och sade just "Politik". Kursledaren bekräftade, och berättade om hur denna spanska kvinna satt på släktmiddagar och försökte prata politik med sin nya, svenska familj. Det gick ju inte.

Det fick mig att tänka på en lektion i samhällskunskap på gymnasiet. Vår lärare var lång med krulligt mörkt hår, stort skägg, undervisade i samhällskunskap och psykologi och gillade att göra pedagogiska experiment som skulle få oss att tänka till.
Den här dagen hade han med sig ett papper. Han sade att han skulle läsa för oss, och när vi förstod vilket land det handlade om skulle vi räcka upp handen. Inte säga någonting, utan bara räcka upp handen.
Papperet fick vi efteråt, jag har kvar det, och det här är vad han läste upp:

Ett underligt folk
Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.
- Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var något slags ond gudom de försökte skrämma bort.
Senare på året, när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger, jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - DÅ kom deras gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Ungefär halva klassens händer var uppe. Min kom först, lite tvekande vid hönsfjädrarna och bilderna av kycklingarna, men säker "när solen - som alla också dyrkade - stod högst på himlen".

Ja, det är ett underligt och exotiskt folk som lever i det här landet, där en ledig plats på bussen inte är ett tomt säte, utan ett tomt säte som det inte sitter någon bredvid.

Jag tror att vi missionärsbarn får alldeles särskilda utblickar och inblickar i världen, och en unik förmåga att se saker från flera håll. Det är vår belöning för priset vi betalar, för flyttarna och splittringen, sorgerna och separationerna. Vår skatt. Och vilken skatt, vilken gåva! Den är väl värd att förvalta och föra vidare.

Tomatsoppa

- Ska det vara så svårt att göra tomatsoppa, muttrar kollegan J när han redigerar ett recept till morgondagens tidning.
- Det finns väl på burk, säger jag, lite skämtsamt. Campbell's.
Jag tänker på Campbell's tomatsoppa och kan inte låta bli att berätta.
Vi brukade åka till Wankie. Strax före gryningen åkte vi ut i parken, i det första diset innan dagens hetta kom. Jag minns känslan av att sitta i mammas knä i framsätet, insvept i en filt, och äta Mariekex. Djuren rörde sig de första morgontimmarna, betade och gick för att dricka.
Och jag minns doften av rök från eldar och spritköket på campingplatsen, och Campbell's tomatsoppa med krutonger i när vi kom tillbaka.
J och P lyssnar, tittar på mig och återgår till arbetet. Det gör jag också.

Gud och himlen

Jag funderar vidare på det där med tro, och hur det har påverkat mig att växa upp med den kristna tron omkring mig, som Anledningen till allt man gör. (Se även inlägget Gud den 27 mars 2008.)

Jag har alltid tyckt om sångerna - därför att jag tycker om att sjunga - och stämningen i kyrkorum - därför att den är lugn och mäktig. Jag saknar alltid pappa om jag är i en kyrka utan honom. Han hör liksom dit, precis som i svampskogen.

Det kollektiva utövandet av andlighet har jag däremot mycket svårt att känna mig bekväm med. För mig är min andlighet privat. Den handlar inte om att be till Gud, och har aldrig gjort det. Jag tycker inte alls om förväntan att be offentligt eller rabbla böner som någon annan har skrivit. Det finns inte i mig, det har ingen mening för mig.

Det finns en fantastisk kyrka i Trönö, mellan Hudiksvall och Bollnäs. Den brann någon gång i slutet av 90-talet, och när den byggdes upp beslutades att bara bygga upp halva den ursprungliga kyrkans väggar och tak. Halva kyrkan är alltså ett kyrkorum, stilla och vackert. Den andra halvan består av en stenlagd gård med ett altare, bänkar, pelare som ramar in det hela - och inget tak. Det är öppet upp till himlen.

Min andlighet handlar om att utforska mitt eget inre.