Självständighet

Äntligen läser jag Lennart Hagerfors Längta hem. Den har stått i bokhyllan i åratal och jag känner igen så mycket i den. Många tankar som jag själv inte riktigt har formulerat, formulerar han åt mig.

Jag var nio eller tio år när vi bodde i en av lärarbostäderna till den secondary school där mamma och pappa jobbade. Det var en knapp mil från Morogoro i Tanzania, vid foten av Ulugurubergen, och på andra sidan Morogoro gick jag i skolan. Vi var några barn från området som skulle dit varje dag, och våra föräldrar turades om att skjutsa och hämta oss. När Kristian och Maria åkte till Danmark på home leave var det bara Katrine och jag kvar som skulle till skolan, men då var det så fiffigt att det var nån farbror som skulle till stan varje dag och vi kunde åka med honom till en Caltex-mack, där vi sedan skulle hämtas upp av någons mamma för att åka sista biten till skolan.

Någonstans i det här arrangemanget fanns en känsla av att vara utlämnad till människor jag inte kände. Den känslan har jag haft många gånger.

Det låg fortfarande dagg i gräset när vi blev avsläppta vid macken, två vita småflickor och jag var äldst. Ingen mamma kom för att hämta oss, vi lekte lite och jag förstod att tiden gick och att något måste vara fel. Jag hittade till skolan, men det var flera kilometer dit. Katrine var för liten för att gå hela vägen och det kändes inte tryggt. Telefon fanns inte, skolan hade ingen och inte vi heller.

Jag visste bara att vi måste till skolan, annars skulle de bli oroliga för oss där. Vi gick till parkeringsplatsen bredvid macken och jag förklarade hur det låg till för en vit man som just höll på att låsa upp sin bil. Han visste inte var skolan låg och verkade tveksam, men gick med på att skjutsa oss dit. Vi hittade ju, så vi sa hur han skulle köra och när vi kom fram blev jag förvånad. Rektorn hade skickat en annan mamma för att hämta oss och alla hade blivit jätteoroliga när vi inte var kvar på macken.

Det föll mig aldrig in att någon annan än jag skulle styra upp situationen.

Och så är det, på ont och på gott, för mig: Jag tror att jag alltid måste klara mig själv. Och jag vet att jag kan det. Men någonstans i hjärtat hugger det, för i den kaxigheten ligger också en sorglig brist på tillit.