Enångrare

B och jag byter arbetsuppgifter några kvällar. Jag jobbar som reporter i hans ställe, han sitter på min stol och redigerar. Jag är glad, får ett lyft och känner att de gamla takterna sitter i. Skriva kan jag, och skriva gillar jag.

Fotografen M och jag åker till Enånger på ett jobb. Det är föräldramöte i skolan, träff med politiker och tjänstemän från kommunen, med anledning av att högstadieklasserna ska flyttas till skolan i Iggesund en och en halv mil bort. Vi knäpper i gång sätesvärmarna i bilen och åker de två och en halv milen genom vinterkvällen.

- Man blir aldrig enångrare, säger M.
- Men du bor ju i Enånger, säger jag.
- Ja, men jag har flyttat hit. Jag bodde i Iggesund förut. Tre år gick jag i skolan i Enånger. Då vart jag mobbad. Jag hade grön jacka, det fick man inte ha eh.
- U är enångrare va, säger jag.
- Ja, men han är ju född här, svarar M.

Hon parkerar redaktionsbilen vid skolan. Vi går över skolgården mot matsalen, hänger av oss i kapprummet. Det luktar skolmatsal. Politikerna och tjänstemännen tar emot, föräldrarna droppar in och sätter sig. Mötet börjar.

Jag tänker på bymentaliteten, den som jag aldrig riktigt har förstått. Den som innebär att man inte släpper in någon ny, och om man gör det så är det för att hon eller han rättar in sig i de led som finns. Man vill inte lära sig något av den som kommer utifrån, inte se vad den bär med sig, inte se den personen som en resurs som kan tillföra något nytt. Det okända är lika med hot. Ointresset är demonstrativt, ofta elakt, fullt av isande tystnad eller brännande skvaller, skitsnack och lögner.

Och så förstår jag varför många som kommer från små byar är så rädda för att flytta därifrån. De går hellre arbetslösa än bryter upp till utbildning eller jobb någon annanstans. De vet visst inget annat än att man inte blir accepterad på ett nytt ställe.

Det känns väldigt främmande för mig.