Rötter

Jag tar en promenad med kollegan S. Himlen är grå och vi går i slirig snömodd i motionsspåret genom skogen. Han visar backen där han åkte skidor när han var liten, vänder sig om och konstaterar att den där vägen måste vara ny. Jag blir fascinerad som alltid: tänk att bo kvar där det finns, det som fanns när man var liten.

Sen berättar jag om mig. Han visste inte, jag får förklara, han frågar lite och jag lyfter fram några fragment. Som att vi bodde i ett stort vitt kolonialhus med veranda där jag brukade köra rally med min trehjuling och att jag vurpade en gång och spräckte läppen så att jag fortfarande har ett ärr som man ser om man tittar noga. Men jag berättar inte att vi hittade det täta vita nätet av en svarta änkan under sadeln på den välta trehjulingen och att spindeln fanns kvar där inne. Jag berättar inte om krokodilen heller.
- Trivdes du, frågar han.
Jag visste ju inget annat, så jag svarar det.

Men jag berättar om splittring och rotlöshet, om flyttar. Hur många gånger jag har kommit till nya ställen och att det river i mig nu när jag ska flytta igen.
- Men du är stor nu, säger han. Du är vuxen, det är dags att rota sig.
Han får det att låta så enkelt, som om det är något som är möjligt.

Sen kommer jag att tänka på att det kanske det är. Att jag inte har lyckats tidigare betyder ju inte att det är omöjligt. Jag vet inte hur man gör, bara.

Jag tror att jag förstår vad han menar: Det är dags att titta framåt.
Kanske sneglar jag så mycket i backspegeln att jag tappar uppsikten över vägen som ligger framför mig, tänker jag, och sen tänker jag att det är bra för mig att få höra sånt.

Tack, S!