Jag har firat midsommar och det var kul. Och jag kunde! Hoppa runt stången, alla sångerna och allt det där. Det är också en del av mig, något som jag känner igen.
Fast jag hörde det här i huvudet också:
Kichekesho kichekesho
kutazama chura
Kichekesho kichekesho
kutazama chura.
Hana masikio
hana masikio
wala hana mkia.
Hana masikio
hana masikio
wala hana mkia.
Huram-pam-pam
huram-pam-pam
huram-pam-pam-pam-pam.
Huram-pam-pam
huram-pam-pam
huram-pam-pam-pam-pam.
Översättning: Eva Ljungman
måndag 23 juni 2008
onsdag 11 juni 2008
Längs vägen
Två kolleger skriver varsin krönika om vägen genom Nipponkoski. De skriver vackert, berättande, med värme, och jag föreställer mig en slingrig väg som ger ett djupt lugn. Jag kollar inte efter den på någon karta, men någonting får mig att längta efter att åka just den vägen.
Och så tänker jag på en annan resa.
Det var 1980 och Zimbabwe var nyfött, jublande efter att ha frigjort sig från kolonialmakten, och Robert Mugabe var nyvald premiärminister. Vi reste i vår vita Peugeot genom Tanzania och Zambia för att besöka landet som var Rhodesia när vi var tvungna att lämna det i inbördeskrig 1976. Det var Mamma, Pappa, min syster, bror och jag. Trångt, men vi var på väg.
Första dagsetappen skulle vi till södra Tanzania och övernatta hos några goda vänner. Det blev mörkt, vi hade haft flera punkteringar, och vägen blev smalare och svår att hitta. Till slut stannade bilen och gick inte att starta. I det svaga ljuset från en ficklampa med batterier som nästan var slut, försökte Pappa laga vad han trodde var ett elfel.
Det var alldeles mörkt, det började bli lite kyligt och vi gjorde oss beredda att sova i bilen.
När jag hade dåsat till hörde vi låga röster och två män kom gående längs vägkanten. Den ene bar en fotogenlampa. Han presenterade sig som byns evangelist - jo, vi stod mitt i en by, alla sov, men han bodde palepale (där borta, i närheten) och vi fick gärna sova hos honom.
Vi inkvarterades i hans vardagsrum, på de soffor och hopskuffade fåtöljer som fanns. Nästa morgon hittade jag en hög med kattungar som låg och sov på några säckar med majsmjöl bakom en dörr. De var varma, majsmjölet doftade majsmjöl och ingenting var konstigt.
Vi var på resa.
Och så tänker jag på en annan resa.
Det var 1980 och Zimbabwe var nyfött, jublande efter att ha frigjort sig från kolonialmakten, och Robert Mugabe var nyvald premiärminister. Vi reste i vår vita Peugeot genom Tanzania och Zambia för att besöka landet som var Rhodesia när vi var tvungna att lämna det i inbördeskrig 1976. Det var Mamma, Pappa, min syster, bror och jag. Trångt, men vi var på väg.
Första dagsetappen skulle vi till södra Tanzania och övernatta hos några goda vänner. Det blev mörkt, vi hade haft flera punkteringar, och vägen blev smalare och svår att hitta. Till slut stannade bilen och gick inte att starta. I det svaga ljuset från en ficklampa med batterier som nästan var slut, försökte Pappa laga vad han trodde var ett elfel.
Det var alldeles mörkt, det började bli lite kyligt och vi gjorde oss beredda att sova i bilen.
När jag hade dåsat till hörde vi låga röster och två män kom gående längs vägkanten. Den ene bar en fotogenlampa. Han presenterade sig som byns evangelist - jo, vi stod mitt i en by, alla sov, men han bodde palepale (där borta, i närheten) och vi fick gärna sova hos honom.
Vi inkvarterades i hans vardagsrum, på de soffor och hopskuffade fåtöljer som fanns. Nästa morgon hittade jag en hög med kattungar som låg och sov på några säckar med majsmjöl bakom en dörr. De var varma, majsmjölet doftade majsmjöl och ingenting var konstigt.
Vi var på resa.
tisdag 10 juni 2008
Tumebarikiwa na mvua
Efter dagar av osannolik värme, nästan hetta, kommer regnet. Inte det förlösande skyfallet, det som smattrar, doftar så mättat och flyter i strömmar efter marken, utan först i små skvättar. Sedan strilande, tätt, blött, rakt ned i jorden.
Mitt på dagen blixtrar det på himlen mellan tallarna och ljuset från lampan i badrummet skälver till.
Then spoke the thunder: Vi har välsignats med regn.
/Engelska citatet ovan ur TS Eliot: The Waste Land/
Mitt på dagen blixtrar det på himlen mellan tallarna och ljuset från lampan i badrummet skälver till.
Then spoke the thunder: Vi har välsignats med regn.
/Engelska citatet ovan ur TS Eliot: The Waste Land/
söndag 8 juni 2008
Det tysta språket
Det tysta språket är det svåraste. Det som människorna inte säger till en, det som jag bara känner och inte vet vad det är. Jag försöker förstå, men kan inte riktigt.
Är det för att jag inte växte upp i Sverige, som jag inte lärde mig svenskarnas tysta språk? Eller är det för att jag är jag? Hur viktigt är det att förstå det som inte sägs, och hur gör man för att lära sig det?
Är det för att jag inte växte upp i Sverige, som jag inte lärde mig svenskarnas tysta språk? Eller är det för att jag är jag? Hur viktigt är det att förstå det som inte sägs, och hur gör man för att lära sig det?
lördag 7 juni 2008
Möten
På jobbet har vi fönstret öppet, ut mot den svenska sommarkvällen. Den allra spädaste grönskan börjar gå över i djupare grönt, häggen har blommat över och syrendoften ligger tung när jag går hem i det första gryningsljuset, det som inte ens bryter ett mörker.
Och över Lillfjärden i Hudiksvall, i dessa sommarkvällar, hörs afrikanska trummor. Ljudet, det välbekanta, rytmiska, ihåliga, färdas över det lilla vattnet i försommarljuset och rakt in i mig där jag sitter och redigerar sidor i fyra svenska lokaltidningar.
Då möts världarna för ett ögonblick.
Och över Lillfjärden i Hudiksvall, i dessa sommarkvällar, hörs afrikanska trummor. Ljudet, det välbekanta, rytmiska, ihåliga, färdas över det lilla vattnet i försommarljuset och rakt in i mig där jag sitter och redigerar sidor i fyra svenska lokaltidningar.
Då möts världarna för ett ögonblick.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
