Två kolleger skriver varsin krönika om vägen genom Nipponkoski. De skriver vackert, berättande, med värme, och jag föreställer mig en slingrig väg som ger ett djupt lugn. Jag kollar inte efter den på någon karta, men någonting får mig att längta efter att åka just den vägen.
Och så tänker jag på en annan resa.
Det var 1980 och Zimbabwe var nyfött, jublande efter att ha frigjort sig från kolonialmakten, och Robert Mugabe var nyvald premiärminister. Vi reste i vår vita Peugeot genom Tanzania och Zambia för att besöka landet som var Rhodesia när vi var tvungna att lämna det i inbördeskrig 1976. Det var Mamma, Pappa, min syster, bror och jag. Trångt, men vi var på väg.
Första dagsetappen skulle vi till södra Tanzania och övernatta hos några goda vänner. Det blev mörkt, vi hade haft flera punkteringar, och vägen blev smalare och svår att hitta. Till slut stannade bilen och gick inte att starta. I det svaga ljuset från en ficklampa med batterier som nästan var slut, försökte Pappa laga vad han trodde var ett elfel.
Det var alldeles mörkt, det började bli lite kyligt och vi gjorde oss beredda att sova i bilen.
När jag hade dåsat till hörde vi låga röster och två män kom gående längs vägkanten. Den ene bar en fotogenlampa. Han presenterade sig som byns evangelist - jo, vi stod mitt i en by, alla sov, men han bodde palepale (där borta, i närheten) och vi fick gärna sova hos honom.
Vi inkvarterades i hans vardagsrum, på de soffor och hopskuffade fåtöljer som fanns. Nästa morgon hittade jag en hög med kattungar som låg och sov på några säckar med majsmjöl bakom en dörr. De var varma, majsmjölet doftade majsmjöl och ingenting var konstigt.
Vi var på resa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nipponkoski... var ligger det någonstans. Blir självklart nyfiken på namnet eftersom Nippon är japanernas namn på sitt land.
Din resa till södra Tanzania lät spännande och äventyrlig. Hur gick det med elfelet i bilen? Kunde ni fortsätta resan?
Jag vet inte var Nipponkoski ligger, men jag tror att det är någonstans i Dalarna eller Värmland. Jag har, som sagt, inte kollat upp det. Det känns liksom inte viktigt.
Jag vet inte heller om det var ett elfel i bilen, om det bara var som Pappa trodde eller om bilen bara tyckte att det fick räcka för i dag. Men visst kom vi vidare på vår resa. När det var ljust var det lätt att hitta till vännerna som vi skulle hälsa på och sedan fortsatte vi genom Zambia och nådde Zimbabwe. Det var som Mamma brukar säga: Allt fungerar i Afrika och man kommer dit man ska, men inte alltid som man har tänkt sig.
:-)
Det är det som är det äventyrliga med resor och med livet och jobbet och vad det nu kan vara. Det sista du skrev alltså, som din mamma sa: Man kommer alltid fram men kanske inte som man tänkt sig eller planerat. Jag är inte den som planerar in i minsta detalj när jag jobbar eller gör något annat. Jag har gjort det ibland och tror aldrig att jag kunnat hålla mig till planeringen. Jag planerar lite grovt och sen tar jag situationen som den kommer. Jag är ganska bra på att improvisera. Jag vet att man kommer fram till själva målet ändå, även om man tar en annan väg än man tänkt sig från början.
Nipponkoski - finns det? Googlar men hittar inget sånt namn. Intressant.
Jag kanske tar fel - kan ha kastat om några bokstäver eller nåt. Jag ska försöka komma ihåg att kolla upp vad det var de skrev egentligen.
Noppikoski var det mina kolleger skrev om. Nu har jag kollat upp det. Ursäkta felskrivningen!
Vägen de beskriver går mellan Göteborg och ända upp i norra Lappland och självaste Noppikoski ligger mellan Mora och Sveg.
Skicka en kommentar