Leva i mörkret

Chauffören i minibussen passar på att fråga lite extra när han märker att jag kan swahili. Vi har just svängt ut från Bahari Beach Hotel och är på väg in till Dar es Salaam. Vägen är dammig och minibussen avgick när den var full. Mannen som kör vänder sig till mig.
- När wazungu (vita människor) kommer hit då lägger de sig i solen på stranden. Nästa dag är skinnet rött och de får feber. Varför gör de så?

Jag förklarar. I vårt land blir det mörkt redan tidigt på eftermiddagen när det är vinter, wakati wa baridi. Det är kallt och svart, i flera månader. Ibland ser vi inte solen alls på veckor. Det är mörkt när vi går till jobbet, mörkt när vi går hem, mörkt när barnen går till skolan.

Chauffören tittar misstroget på mig. Sedan skrattar han. Hans tänder lyser vita.
- Du hittar på, säger han. Ingen människa kan leva så.
Det har han ju rätt i.
- Det är sant, säger jag. Varför tror du att vi kommer hit?

Jag har en egen måne

Min kropp är tung av sömn och dagens åkande i bilen. Jag vaknar till och känner doften av gummimatta, sätter mig upp och mitt blonda hår klibbar av svett. Kinden är rutig efter att ha vilat mot mönstret på golvet mellan framsätena i Volkswagen-bussen. Motorn knattrar så där som Volkswagenbussmotorer gör. Mamma och Pappa pratar lågt, det är natt. Det fläktar ljummet. Syrsorna tirrar.

Beitbridge, 1974 eller -75. Vi åker mot det lilla vita huset vid gränsen, på bron i ingenmansland, över den stora floden Limpopo. Namnet är magiskt. Fullmånen glittrar i vattenytan.
När jag hör Simon & Garfunkels Bridge over troubled water är jag där. Varje gång.

Sail on Silver Girl
Your time has come to shine

Och tänk, samma måne skiner över Lillfjärden i lilla Hudiksvall.