Gemenskap

Missionärsbarnet H hittar mig på Facebook och vi chattar lite. Vi har träffats en gång för en massa år sedan, när jag var ordförande i föreningen Cosmo (Children of Swedish Missionaries Overseas) och vi ordnade träffar för vuxna missionärsbarn en gång om året.
På missionärsbarns vis blir vi snabbt personliga, H och jag. Han berättar om rotlöshet och flyttar, om att vilja slå ner bopålarna hårt någonstans men så blir det dags att flytta igen och då vill han bli kvar och så ... nähä ...
Jag känner så väl igen mig.
Men jag känner också att jag själv har landat på något sätt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, kanske är det bara tiden som har gått, kanske har jag mognat. Kanske har jag sett åren gå i cirklar i stället för som linjer tillräckligt många gånger för att bli lugn.

Stigfinnare

Mannen och jag går åt varsitt håll och jag gör som jag alltid har gjort: hittar nya vägar. Det är jag bra på, och fullständigt orädd.

Plötsligt inser jag att det inte finns en tidpunkt i livet från vilken allting bara rullar på. Det kommer alltid att dyka upp nya saker att ta tag i. Men man kan nå en mognad och ett lugn, där man kan glädjas över det som finns att vara glad över. I det kan man hämta kraft att ta tag i resten.

Har alla andra redan kommit på det här?