Krokodilen

Nu ska jag berätta om krokodilen. Jag var fem eller nyss fyllda sex år när det hände och det är ett av mina starkaste barndomsminnen.

Fortfarande kan jag känna den sötsliskiga stanken av rutten krokodil i näsbörrarna.

Solen stekte redan tidigt på morgonen när vi öppnade dubbeldörrarna till grannens garage i korrugerad plåt. Där inne låg krokodilen, död och lite platt, och där hade den legat inlåst över natten för att ingen skulle ta den och göra häxmedicin av den. I dag skulle den brännas på klipporna nere vid floden, under överinseende av byns äldste.

Krokodilerna bodde i floden och ingen fick bada där. En varm dag kom en flicka, nio år gammal, från skolan. Hon badade. Någon dag senare hittades hennes underkropp ett stycke nedströms.

En svensk missionärsson, Pär Nordesjö, sköt en krokodil för att gallra i beståndet, hämnas eller något ditåt. Kulan rev upp ett slamsigt sår genom ögat och krokodilen sjönk i det bruna vattnet. I tre dagar draggade de efter den, tills de fick upp den i kvällningen. Jag var där.

Och jag var där på morgonen efter och hjälpte till att öppna dörrarna till Elsa Strömbergs garage när stanken slog emot oss.

Krokodilen togs i procession på släp bakom Mr Gumbis vita puckup ned till floden, över stenar och fåror som blivit där regnet flutit fram i strömmar. "What if it bursts", sade mamma, men den höll.

Framme vid floden kopplades krokodilen loss och Pär sågade av en tand och en klo. Fifi var med, hon skällde. En av skolpojkarna satte foten på nosen och tryckte till, det vällde upp ruttet vatten och små vita maskar ur näsborrarna och mamma skrek. Skolpojkarna skrattade och jag var äcklat fascinerad. Krokodilen stank.

I kvällningen, precis i den varma solnedgången, gick vi ned för sista gången. Där satt de äldste och vaktade elden på klipporna. Av krokodilen var det bara en liten svart klump kvar. De sade att det var hjärnan, att det var den del som tog längst tid att bränna. När solen sjönk och elden falnade var krokodilen borta.

Att lyssna del II: Associationer

Missionärsbarnet I från Japan skriver i en kommentar att han ständigt associerar. Han berättar hur hans svensklärare en gång, smått irriterat, undrade om han alltid måste referera till Japan i sina uppsatser. "Tydligen måste jag det för det var det jag gjorde. Det var det jag hade att se tillbaks till", konstaterar han.

Så är det ju: Det som vi har varit med om är det vi har att se tillbaka på, associera och referera till. Vi kan ju inte ändra på det. Det svåra är att hantera det. Jag har så många gånger mötts av reaktionen att folk tror att jag skryter, eller i bästa fall bara tröttnar på det jag har att berätta, att jag till slut har blivit nästan tyst. Så ibland vill folk att jag SKA berätta, och då vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga av rädsla för att få de där tråkiga reaktionerna igen.

Kanske berättar jag på fel sätt eller i fel sammanhang. Hur brukar ni göra?

Rötter

Jag tar en promenad med kollegan S. Himlen är grå och vi går i slirig snömodd i motionsspåret genom skogen. Han visar backen där han åkte skidor när han var liten, vänder sig om och konstaterar att den där vägen måste vara ny. Jag blir fascinerad som alltid: tänk att bo kvar där det finns, det som fanns när man var liten.

Sen berättar jag om mig. Han visste inte, jag får förklara, han frågar lite och jag lyfter fram några fragment. Som att vi bodde i ett stort vitt kolonialhus med veranda där jag brukade köra rally med min trehjuling och att jag vurpade en gång och spräckte läppen så att jag fortfarande har ett ärr som man ser om man tittar noga. Men jag berättar inte att vi hittade det täta vita nätet av en svarta änkan under sadeln på den välta trehjulingen och att spindeln fanns kvar där inne. Jag berättar inte om krokodilen heller.
- Trivdes du, frågar han.
Jag visste ju inget annat, så jag svarar det.

Men jag berättar om splittring och rotlöshet, om flyttar. Hur många gånger jag har kommit till nya ställen och att det river i mig nu när jag ska flytta igen.
- Men du är stor nu, säger han. Du är vuxen, det är dags att rota sig.
Han får det att låta så enkelt, som om det är något som är möjligt.

Sen kommer jag att tänka på att det kanske det är. Att jag inte har lyckats tidigare betyder ju inte att det är omöjligt. Jag vet inte hur man gör, bara.

Jag tror att jag förstår vad han menar: Det är dags att titta framåt.
Kanske sneglar jag så mycket i backspegeln att jag tappar uppsikten över vägen som ligger framför mig, tänker jag, och sen tänker jag att det är bra för mig att få höra sånt.

Tack, S!

Större och mindre perspektiv

En tioårig flicka har varit försvunnen i över en vecka, kvällstidningarna har slagit på stort och alla har engagerat sig. I går bröt den häktade 42-åringen ihop och erkände, Engla är död, han dödade henne och han talade om var kroppen fanns. Jag satt på jobbet och såg TT-flashen samma minut som den kom.

Det är fasansfullt och i dag fortsätter engagemanget. Fotografen och kvällsreportern har varit ute och letat tända ljus i fönstren efter ett upprop sonm ska ha gått ut, kollegerna letade fram värmeljus och tände här också. Alla ville tända ljus för Engla.

Jag tittar också på nyheterna genom tårar, jag ryser och känner kylan runt ansiktet. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla andra barn, och tänka att man skulle lägga detta engagemang och denna energi som ändå finns på att hjälpa fler lite mer.

Fast det får man inte säga högt.

Jag tänkte samma sak när folk öppnade hjärtan, plånböcker, bankkonton och tårkanaler efter tsunamin. Någonstans läste jag att i Darfur dör lika många människor som i tsunamin varje dag, men det passerade ganska obemärkt. Jag tänkte då: åk till Darfur. Träffa mödrarna till barnen som svälter ihjäl, de våldtagna och slagna, låt dem berätta och fråga: Hur kan ni leva? Det vill jag veta.

I mig gör det lika ont som tsunamin. Alla är människor, alla står mig lika nära.

Men kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=qQwCCm-H-sU

Wannabe & knowing how

Det finns en sak jag aldrig kommer att få uppleva: Jag kommer aldrig att komma till Afrika för första gången. Det kommer alltid att finnas något där som jag känner igen, som jag kan relatera till. Dofterna, ljuden, smakerna, växterna, djuren, människorna. Afrika är stort och komplext, det vet jag väl, men likväl: Jag kommer aldrig att uppleva den första gången, för min första gång kan jag inte minnas och när jag kan börja minnas så var jag redan där. Jag var bara ett och ett halvt år gammal första gången vi landade. Jag känner mig lite snuvad på det, nästan. Jag är en komma-till-Afrika-för-första-gången-wannabe. Jag har förstått att det är överväldigande, i alla fall om man kan ta in det och inte bara slår ifrån sig. Jag vill gärna tro att jag skulle ta in det, om det nu kunde vara så.

I stället minns jag första gången jag kom till Sverige, men det var mer chockartat än överväldigande. Fast det är en annan historia, jag berättar väl den en annan gång.

En gång frågade jag Pappa vad det första han såg var när vi kom till Afrika. Jag vet inte om det var i Entebbe, där vi mellanlandade, eller i Nairobi där vi stannade någon vecka för att hälsa på moster Gun och hennes familj som var i Kenya några år, innan vi reste vidare till Johannesburg och sedermera till Bulawayo i dåvarande Rhodesia. Hur som helst, jag kan se det framför mig, det som Pappa svarade: "Jag såg en man som stod vid en mur." Då, när jag frågade, hade vi bott i Sverige några år och jag måtte ha färgats av det på något sätt, för jag frågade: "Vad gjorde han?" "Han gjorde ingenting", svarade Pappa. "Han bara stod där."

Och jag förstod precis. För så kan man göra hemma i Afrika: man kan bara stå, eller bara sitta. Det räcker. Man måste inte göra någonting.

Jag vet inte om det är för att jag är jag eller om det är de svarta ränderna i mitt zebramönster, men jag mår som allra bäst när jag bara står, eller bara sitter. Då känner jag frid. Och jag vill inte att någon ska fråga vad jag gör eller vad jag tänker på. För jag gör ingenting, jag bara är. Och mina tankar bara svävar. Det räcker.

Tirr-tirr-tirr

En gråregning morgon i bilen på väg till skolan frågar sexåringen från baksätet: "Mamma, låter det illa när bara en syrsa spelar?"

Jag blir varm inuti, ligger i varmt, mjukt mörker under ett lakan och låter syrsorna spela mig till sömns. Tirr-tirr-tirr.
"Nej", svarar jag. "Det är världens underbaraste ljud."

"Och snart kan inte du höra det", säger tolvåringen från passagerarsätet bredvid mig. Han vet att hörseln börjar krokna när man har fyllt 40, och jag har lite drygt två år kvar.

Jag har aldrig fått ett knytnävsslag i magen, men det måste vara så här det känns. Plötsligt känner jag att det börjar bli dags. Kanske är det rentav bråttom: Jag måste åka tillbaka medan jag fortfarande kan höra syrsorna.

Frågor

Kollegan F mejlar att han har läst på min blogg. Han tycker om, skriver han, och jag blir glad.

Sen frågar han: Varför bor du i Sverige?

Och jag känner hur allting bara stannar. Skickar ett snabbt mejl till honom att det är nog den bästa fråga jag har fått om det här med missionärsbarnandet, och jag har aldrig tänkt på svaret. Det har bara inte fallit mig in. Lovar honom att fundera på det, "Kanske skriver lite om det på bloggen", svarar jag.

Jag har ägnat 20 år, alla åren sedan jag blev vuxen, åt att vända på varenda sten jag har kunnat leta upp efter svar på varför jag inte bor i Afrika, varför jag inte återvänder till Tanzania. Vad skulle jag göra där? Jag vill inte jobba för kyrkan, mitt yrke lämpar sig inte, det skulle riva upp alldeles för mycket i mig, jag kan inte förmå mig att slita upp mina barn, vad skulle min man jobba med ... många stenar är det. Men den stora klippan, Varför bor jag i Sverige, den ligger orörd.

Jag vet inte.

Men ett vet jag: Jag är lika hemma, lika mycket jag, oavsett var jag är. Eller lika mycket borta. Vit utanpå och zebrarandig inuti, det är jag.

Fortsätt gärna att fråga. Det för mig närmare svaren, och tillsammans kan vi hjälpas åt.

Tack, F!

Jordglobsbarnen

"Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk,
och alla religioner!"

/Ur Dom Helder Camara: Tusen skäl att leva/

På den första missionärsbarnsträffen jag var på, den på Samariterhemmet i Uppsala 1993, refererade Mick Lidbeck till Dom Helder Camaras ord. Mick är en av de klokaste människor jag vet, lyssnande och inkännande, och hon sa att hon tänkte sig missionärsbarnen som barn som har fått en jordglob.

Det vill jag också tro att vi har, och jag har en jordglob hemma hos mig. Den är stor och gul med en lampa inuti som jag tänder när det skymmer, och jag vrider den alltid så att Afrika är mitt fram i blickfånget.

Vår uppväxt har gett oss så många inblickar och utblickar i världen och människorna. Det är en gåva värd att förvalta väl, liksom det är en gåva att förvalta väl om man har levt ett helt liv på en och samma plats. Då vet man ju så mycket om just den platsen och människorna som har kommit, gått eller stannat kvar där.

För mig handlar det om att hela tiden hitta sätt att förvalta och föra vidare det som jag har fått med mig: dela med mig, och dela med andra. Vi kan alla lära av varandra. Det är den viktigaste kunskapen vi kan få.

Jag menar inte att vi sitter inne med en sannare bild av någonting än vad någon annan gör. Alla har sin egen sanning. Men jag menar att vi genom att utbyta kunskaper och erfarenheter med varandra alltid kan lära oss mer och utvecklas. Därför är det så bra med människor med olika erfarenheter. Och därför har jag aldrig förstått poängen med att vara som alla andra.

Det enda man inte får göra är att inte respektera varandra.

Konsten att öppna ett mjölkpaket

Det är något så befriande med att jobba bland journalister, för ingen tycker att man är konstig eller dum om man ställer en fråga. Tvärtom – sökandet efter information är i grunden det som betalar våra huslån, elräkningar och fiskpinnar.

Elva år gammal stod jag i skolbespisningen och kunde inte öppna ett mjölkpaket. Det var före tappkranarnas och automaternas tid och de öppna enlitersförpackningarna som stod på serveringsbordet var tomma. Allihop.

Jag bad klasskompisarna som stod närmast att visa hur man skulle göra. Det blev uppståndelse, hånskratten spred sig och det jag minns mest av allt är förnedringen jag kände.

Några dagar tidigare hade vi flugit i 15 timmar och kommit till Arlanda mitt i natten, mamma, pappa, min bror och jag. Morfar och syrran mötte oss med baksätet fullt av varma jackor ihoplånade från kusinerna. Det var vid trettonhelgen, stjärnklart och nästan 20 grader kallt. I lägenheten där vi skulle bo väntade mormor med resterna av julskinkan och varma tröjor som hon hade stickat åt oss. Min var vit med rosenknoppar på.

Tre och ett halvt år hade vi bott i Tanzania, strax utanför Morogoro vid foten av Ulugurubergen. Där brukade jag gå i kvällningen med en spann och några shilling till ladugården som skulle försörja skolan och internatet med mjölk och kött. Jag ställde mig i kö med de andra barnen för att få köpa av det som blev över. ”Naomba lita mbili” – kan jag få två liter – sa jag, och killen som jobbade med mjölkningen öste upp ur ett stort plåtkärl.

Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission, först i Zimbabwe och sedan i Tanzania. I min barndom finns ingen doft av syrener och kokkaffe och inte särskilt många röda stugor. Mitt hjärtas barndomskammare är i stället full av syrsornas tirrande melodier, doften av regnet som flyter i strömmar över marken och smattrar mot plåttaket, svala cementgolv under mina bara fötter, brännande sol och blommande jakarandaträd, dans och trummor och sammetsmjukt nattmörker.

Så skulle vi då ”hem” till Sverige. Och här måste man tydligen kunna öppna mjölkpaket, annars är man ingenting värd. Jag förstod inte då, och jag förstår fortfarande inte, hur man kan behandla andra nedlåtande bara därför att de inte besitter samma kunskaper som man själv.

Kanske var det lite därför som jag till slut valde att bli journalist. Då får man ju fråga om vad som helst.

/Publicerad i Hudiksvalls Tidning 2007-09-14/