Krokodiljägare i svenska skärgården

Drygt två timmar tog det att övertyga den svenska polisen om att vi inte var ett gäng spioner eller andra skummisar som hade samlats på den försommarskira skärgårdsön. Militärt skyddsområde, sa poliserna bestämt. Det visste ju stugägarna när de tänkte efter, men det var så dags när vi var 30 stycken som satt och kollade på diabilder bakom neddragna gardiner och poliserna stod i farstun. De ville se legitimation på oss allihop och mulnade betänkligt när de fick klart för sig att en av oss inte ens var svensk medborgare utan sydafrikan. Och han hade inte passet med sig.
Vi som träffades hade det gemensamt att vi har vuxit upp i olika hörn av världen. Det var inte det försommarskira utanför fönstren som vi kände igen från vår barndom, annat än möjligen lite flyktigt och främmande, utan det som var på diabilderna som alla hade bidragit med. Det var förtjusta utrop över någon som åkte på en stock bakom en elefant i djungeln i Indien, kompisarna från internatskolan som badade vid Pelles vattenfall i floden i Tanzania, vilda aloe vid Zimbabweruinerna och resterna av hängbron som spolades med när en flod steg nio meter efter regnen. Det var bilder på flodhästar, gnuer och lejon.
Poliserna var skeptiska.
Vi var en förening för vuxna missionärsbarn. Åldersspannet var stort, mellan 20 och 80 år, men ändå kände vi så väl igen oss i varandra. Många av oss gick i internatskolor långt från våra föräldrar eller rentav i Sverige medan föräldrarna var i Indien, Kina eller någonstans i Afrika. Alla lekte vi med barn med olika hudfärg, lärde oss flera språk och flyttade många gånger. Som spädbarn satt vi på ryggen på afrikanska eller indiska barnflickor och när vi blev lite större klättrade vi i träd efter solmogna mangofrukter, åt mullbär tills vi var röda runt munnen och lärde oss hur man gör när man skördar bananer. Det var vår barndom, och vi visste ingenting annat.
Den där försommarkvällen delade vi minnen och gemensamma erfarenheter tills skärgårdsstugan var full av berättelser, igenkännande och längtan.
Det slutade med att poliserna insåg det hopplösa i att hitta något skumt bakom denna osannolika täckmantel och åkte därifrån. Sydafrikanen måste anmäla sig hos dem nästa dag, annars var det grönt.
De skulle bara ha vetat att en av männen verkligen hade en krokodils liv på sitt samvete.

/Publicerad i Hudiksvalls tidning den 23 maj 2008/