Ndizi na nyama

Vi har haft fest. Jag stod i köket med de bruna skåpluckorna och lagade mat och tittade inte på klockan på två timmar. Och jag var alldeles, alldeles lycklig. Det smakade Dar es Salaam.

Ndizi na nyama (bananer och kött)
4 portioner

500 g benfritt nötkött, till exempel högrev
3 dl vatten
1 tsk salt
4 vitpepparkorn
1 gul lök
1 msk matolja (gärna solrosolja)
2 tomater, skalade och hackade
1 msk tomatpuré
2 dl kokosmjölk på burk
3 kokbananer (kallas även matbananer)
salt efter smak
1 krm vitpeppar

Skär köttet i tärningar, ca 2x2 cm. Koka upp vattnet i en kastrull och lägg i köttet, saltet och vitpepparkornen. Lägg på lock och koka i 45-60 minuter tills köttet känns mjukt.

Skålla tomaterna i kokhett vatten och dra av skalet. Hacka tomaterna.

Skala och skiva löken. Hetta upp oljan till medelvärme i en gryta. Lägg i löken och fräs den tills den är gyllenbrun. Lägg i tomaterna, tomatpurén, det kokta köttet och 2 dl av kokspadet. Häll i kokosmjölken och låt grytan koka upp.

Skala kokbananerna, skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg dem i grytan. Koka under lock i ca 10 minuter eller tills bananerna är genomkokta (konsistensen ska vara som kokt potatis). Smaka av med salt och vitpeppar.

Servera med wali (kokt ris).

Källa: Ove Pihl: Det goda Afrika

Obs 1 om kokbananer: de är ganska stora och det gör inget om skalet är grönt.
Obs 2 om kokbananer: de smakar inte som "vanliga" bananer utan mer som potatis.

Purple rain II

Det gör inte ont att jakarandan blommar.

Jag är bara glad för det. Det sprider värme i mig, inte smärta.

Kolla här!
http://images.google.se/images?hl=sv&q=jakaranda&gbv=2

Ett underligt folk II

Mannen har läst om kvinnan från Spanien, som försökte prata politik med nya svenska bekantskaper. Han frågar vad man pratar om i Tanzania, när man träffar nya människor. "Vad har man för isbrytare där?" undrar han.
Isbrytare känns som ett konstigt ord i sammanhanget.
Men jag förstår ju vad han menar. Fast jag får tänka efter. Länge. Och jag tänker på att det har jag aldrig tänkt på - vad pratar man om där? Det är bara så självklart.
"Hälsotillståndet", svarar jag sen. "Och familjeförhållanden. 'Hur många barn har du?' 'Varför har du inte fler barn?'" Det skulle jag prata med andra kvinnor om, de frågorna skulle jag inte tycka var konstiga om de kom från en kvinna jag inte hade träffat förut. Och så skulle vi fortsätta att prata, kanske bli systrar.
Men jag kan inte komma på vad jag skulle kunna säga till en främmande man på swahili. Fråga efter vägen eller något liknande skulle jag kunna göra, men inleda ett samtal vore knappast passande.

Surfning

Kollegan S har fotat höstrusk. Han kommer in på redaktionen, berättar att han har varit ute på Hornslandet. Det blåser kraftigt, nästan storm. Här inne i stan ligger avslitna grenar på trottoarerna. Lillfjärden är blygrå, i uppror, och den bruna porten ut mot gatan gnisslar och smäller.
Kom och kolla, säger S, och visar mig bilderna till morgondagens tidning. Här kan du surfa, lägger han till.
Det är stora vågor på hans datorskärm, skum som yr och klippor i förgrunden. Man ser havets obevekliga kraft i bilderna.
Surfa har jag alltid velat göra, tänker jag, och berättar om när jag var liten och vi var i Durban. Där rullar hela Indiska oceanen in, vattnet är klart och det blir tunnlar av vågorna. Jag minns surfarna som åkte på vågorna, in i tunnlarna och ut igen tills de välte. Hittade brädan, klättrade upp på den och surfade vidare. Jag berättar om det.
Då tänkte jag att det där vill jag göra, säger jag. Men jag har inte gjort det än.
Han förstår inte riktigt. Kanske är Sydafrika för främmande. Jag vet inte varför. Eller så verkar det knasigt att vilja surfa bland stora vågor. Men om vattnet är ljummet, så att man aldrig blir kall, och klart och man är hemma i Afrika?

Purple rain

I dag tänkte jag på att jakarandan blommar i Afrika.
Hemma. Också.