Hittar en grupp för missionärsbarn på Facebook och skriver ett inlägg. Får svar från en av medlemmarna - grundaren tror jag - som vuxit upp i Japan. Han skriver att han har läst lite på min blogg och känner igen sig, fast inte just det där med lejon och elefanter. Men väl känslan av de skilda världarna, som finns inom oss.
Och så ger han det vanliga referatet av sin barndom: åren si till så i Japan, ett och ett halvt år i Sverige, fler år i Japan och så vidare, tills vi kom hem till Sverige det och det året. Jag studsar som alltid över det där "hem till Sverige". Kanske var det så för honom, kanske är det så för en del eller rentav för alla utom mig. Eller också är det bara som man säger, men det förstår jag inte. Man ska väl inte säga som det inte är? Eller har ingen tänkt på det?
Just de orden, "hem till Sverige", har ställt till med en så otrolig förvirring för mig att de har ställt hela begreppet hemma på ända. För jag kom aldrig hem när jag kom till Sverige. Jag kom bort.
Om att komma hem är att komma till något som man inte känner igen eller bara minns mycket vagt, där man inte vet hur man gör, förstår vad folk säger men inte alltid vad de menar och där många tycker att man är konstig - då känner jag mig inte hemma.
Jag jobbar fortfarande på att reda ut vad begreppet hemma innebär och betyder för mig. Någon som känner igen sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket intressant! Och det är tankar jag också haft många gånger. Vad är hemma! Jag måste nog ändå säga att hemma är både Sverige och Japan för mig. Eller, det konstiga är att man kanske inte är riktigt hemma någonstans. I Sverige kände jag att jag hade samma språk, utseende och mycket av kulturen som mina föräldrar förmedlat till mig. Släktingar fanns här också. Men jag hade även en annan kultur inom mig som gjorde att jag inte kände mig hemma riktigt till 100% i Sverige. I Japan kände jag mig inte riktigt hemma till 100% heller. Där såg jag annorlunda ut, behärskade inte språket till fullo och deltog inte heller i alla kulturella företeelser. Ändå har jag det där bandet till Japan och japanerna som gör att jag älskar landet och människorna där. Och som gör att man blir annorlunda här i Sverige. Snurrigt värre blev det där men det är väl så det är. Hemma både i Sverige och Japan men ändå främling på båda ställena.
Hem till Sverige... ja, förmodligen skrev jag så för att det på nåt sätt ändå var där allting utgick från. Skulle lika gärna kunna säga hem till Japan.
Ja, man behöver nog lite hjälp av varann för att få igång hjärnverksamheten och tankar och känslor som ligger i träda.
/Ingemar
Precis. Men jag säger hellre hemma i Afrika än hemma i Sverige. Det där "hemma i Sverige" kan jag bara inte få ur mig. Det står bara för förvirring. Kanske kommer jag dit en dag.
Sverige är en massa annat - men hemma? Nej.
Skicka en kommentar