En jordglob till alla barn

Veckobrevet från skolan förkunnar att barnen ska gå till kyrkan för att fira första advent. De ska samlas med klassen direkt på måndag morgon och sedan gå tillsammans genom stan, i det första gryningsljuset klockan åtta, den allra första dagen i december.
Jag tänker tillbaka på min egen barndoms första adventssöndagar. De var fulla av glädje och förväntan, adventsljus som kroknade i hettan och pepparkakor som mjuknade, psalmerna som steg mot kyrkans tak av plåt, högt där uppe, sjungna på swahili ur själar och hjärtan.
Mina föräldrar är lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission i Zimbabwe och Tanzania under hela min uppväxt. För mig är advent och jul evigt förknippade med den varmaste tiden på året, varmt mörker och en himmel som öppnar sig i störtregn. Det är först i vuxen ålder som jag har lyssnat till pukor och trumpeter och psalmerna på svenska i någon större skala.
Min uppväxt till trots har jag inte landat i någon aktiv kyrklighet. Däremot har jag landat i att jag vill att mina barn ska förstå och respektera att det finns olika sätt att tänka, olika sätt att förhålla sig till det man har och det man inte har. Av allt det goda jag önskar mina barn, så är denna lärdom den viktigaste.
Dom Helder Camara är katolsk präst från Brasilien och slår huvudet på spiken i en av sina kloka dikter:

Om jag kunde
skulle jag ge
en jordglob
till varje barn
och allra helst
en lysande sådan,
i förhoppning om
att den skall öppna
varje barns ögon
och hos dem väcka
intresse för
och kärlek till
alla folk,
alla raser,
alla språk
och alla religioner!
Ur Tusen skäl att leva

När jag går för att hämta på fritids faller lätta små snöflingor tätt i klockan fyra-mörkret. De killar i ansiktet och jag frågar pojkarna hur det var i kyrkan.
– Det var bra, säger de. Mycket musik och prästen pratade om Gud och sånt och så sade de vad vi skulle sjunga. Hosianna Davids son och Nu tändas tusen jule­ljus. Mamma, kan du sjunga med? säger nio­åringen och stämmer upp.
Vi sjunger. Men jag skulle gärna se ett veckobrev från skolan, där det står att barnen ska få besöka en moské för att fira en muslimsk högtid. Eller en synagoga vid en judisk helg, ett buddhistiskt tempel eller någon annan helgedom. Det handlar om traditioner och förståelse för alla folk, alla raser, alla språk och alla religioner.

Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har en stor, gul jordglob som sin favoritpryl. Med en lampa inuti.

/Publicerad i Hudiksvalls Tidning den 5 december 2008/

Julkrubba

Jag korrläser en sida med ett bildreportage på förskolebarn som får ställa i ordning årets julkrubba och kommer att tänka på hur vi ställde upp julkrubban på skolhemmet i Kidugala. Vi hade två: en med djur och rekvisita för Afrika och en med bomull och annat fluff för Sverige, och så turades vi om att bygga upp de båda landskapen.

Och så kommer jag att tänka på den mest fantastiska julkrubba jag har sett: i lobbyn på Hotel Kilimanjaro i Dar es Salaam. Där ligger en hel stock från ett ebenholtsträd, flera meter långt och säkert nästan en meter i diameter, med den ljusa barken kvar. I den svarta kärnan är figurerna uthuggna, hela miljön med stallet och djuren, och runt kanterna sitter änglar med ansiktena uppåtvända mot himlen och betraktaren.