Krokodilen

Nu ska jag berätta om krokodilen. Jag var fem eller nyss fyllda sex år när det hände och det är ett av mina starkaste barndomsminnen.

Fortfarande kan jag känna den sötsliskiga stanken av rutten krokodil i näsbörrarna.

Solen stekte redan tidigt på morgonen när vi öppnade dubbeldörrarna till grannens garage i korrugerad plåt. Där inne låg krokodilen, död och lite platt, och där hade den legat inlåst över natten för att ingen skulle ta den och göra häxmedicin av den. I dag skulle den brännas på klipporna nere vid floden, under överinseende av byns äldste.

Krokodilerna bodde i floden och ingen fick bada där. En varm dag kom en flicka, nio år gammal, från skolan. Hon badade. Någon dag senare hittades hennes underkropp ett stycke nedströms.

En svensk missionärsson, Pär Nordesjö, sköt en krokodil för att gallra i beståndet, hämnas eller något ditåt. Kulan rev upp ett slamsigt sår genom ögat och krokodilen sjönk i det bruna vattnet. I tre dagar draggade de efter den, tills de fick upp den i kvällningen. Jag var där.

Och jag var där på morgonen efter och hjälpte till att öppna dörrarna till Elsa Strömbergs garage när stanken slog emot oss.

Krokodilen togs i procession på släp bakom Mr Gumbis vita puckup ned till floden, över stenar och fåror som blivit där regnet flutit fram i strömmar. "What if it bursts", sade mamma, men den höll.

Framme vid floden kopplades krokodilen loss och Pär sågade av en tand och en klo. Fifi var med, hon skällde. En av skolpojkarna satte foten på nosen och tryckte till, det vällde upp ruttet vatten och små vita maskar ur näsborrarna och mamma skrek. Skolpojkarna skrattade och jag var äcklat fascinerad. Krokodilen stank.

I kvällningen, precis i den varma solnedgången, gick vi ned för sista gången. Där satt de äldste och vaktade elden på klipporna. Av krokodilen var det bara en liten svart klump kvar. De sade att det var hjärnan, att det var den del som tog längst tid att bränna. När solen sjönk och elden falnade var krokodilen borta.