Flyttplåster - den långa versionen

Att flytta är att hitta vänner
Jag har flyttat. Efter 14 månader av mitt veckopendlande mellan jobbet och övernattningslägenheten i Hudiksvall och det bruna radhuset i Uppsala har mannen, sönerna och jag äntligen blivit Hudikbor. Vardagen börjar ta form i vårt nya hem. Vi hittar platser att ställa våra saker på, lär känna ljuden och dofterna och njuter av näckrosen i trädgårdsdammen.

Att flytta är att hitta vänner, både nya och gamla. Skivorna man inte lyssnat på på länge, böckerna och papperen och anteckningarna man glömt, skolkatalogerna och bilderna, fotoalbumen, snäckorna från stranden, kläderna man trodde att man skulle använda igen. Så många av tingen har en historia, och det gör beslutet lätt: de saker som inte har en historia och som man inte längre använder, dem kastar man. De andra tar man med till det nya hemmet, det nya livet.

Värst är det med människorna man lämnar. Vänner och kontakter, sociala nätverk, klasskamrater och kolleger, kanske släktingar. En del åker man och hälsar på igen, pratar med i telefon, mejlar till, skriver brev. Andra tappar man. Det blir så, bara.

Jag minns hur mamma och pappa packade på nätterna när jag var liten. Saker skulle sorteras, en del behövde man ta med sig men det mesta behövde man inte. Jag växte upp i olika världar, i fyra länder i två världsdelar. Inte behövde man vinterkläder i Zimbabwe eller Tanzania, och kläderna skulle ändå vara för små när vi kom tillbaka till Sverige efter flera år. Mina föräldrar var lärare och arbetade för Svenska kyrkans mission. Vi åkte dit de blev utsända, några år i taget, och jag vande mig vid att leva i ständig förändring.

På nya ställen finns nya människor att möta, nya platser att upptäcka och lära sig att tycka om. Samtidigt får man bära med sig det gamla. En del glömmer man, annat inte. Så är det alltid. Det är det som berikar, ger erfarenhet och perspektiv.

Under året som har gått har Hudiksvall så sakteliga letat sig in i mitt hjärta. Jag har hittat saker att göra, ställen och människor att tycka om. Med stor förtjusning har jag lyssnat till ljudet av afrikanska trummor som färdas över Lillfjärden genom sommarkvällarna, badat i havet vid Hölick och hänförts av de blåa bergen. Det är i de stunderna som världarna möts i mig, och jag kan inte annat än hålla med kollegan S om att det här landskapet har allting.

Att flytta är att dö en smula - och leva upp på nytt.

----
Elisabet Åstrand är redigerare på HT och har flyttat till nya ställen 15 gånger, plus några gånger till inom olika orter.

/Hudiksvalls Tidning 2008-08-08/